Hundträningen lagd på is ett tag....

Hundträningen rullade på som planerat fram över jul. Riktigt bra ett tag faktiskt med vinterväder och nån dm snö på vägarna. Sen kom töväder och mer töväder... Alla vägar förvandlades till isgator - omöjligt att träna hundarna på. Kvar fanns 5 km sandad väg där vi körda fram och tillbaka. Jättekul... Och det tuffa underlaget gjorde också att ett par hundar fick slitskador på tassarna. Sen veckan efter trettonhelgen halkade jag på en osandad isfläck i stora rasthagen när jag höll på att förbereda en träningstur.  Föll baklänges som en norrländsk fura och landade på ryggen rakt på vänster skulderblad. Aj aj aj det gjorde ont! Låg blick stilla på rygg ett bra  tag innan jag vågade röra mig. Ganska snabbt kunde jag känna en plågsam smärta så fort jag tog i med vänster arm. Stack som knivar bak vid skulderbladet. Gissningsvis ett eller annat brutet/bräckt revben. Bara att låta tiden ha sin gång. Konstaterade att första veckan skulle vara värst och att det kunde ta 1-2 månader tills det var OK.

Jag fick ställa in all träning en vecka eftersom det mesta gjorde så ont. Kunde i och för sig vara på jobbet men att exv sela hundar var inte att tänka på. Under den här veckan pendlade jag mellan hopp och förtvivlan. Hur skulle det nu gå med Amundsen? Och jag skulle ju upp till Drevdagen om bara 2½ vecka? Och kunde jag inte åka upp dit på träningsläger skulle ju Amundsen gå i stöpet också!  Men efter en vecka så kändes det märkbart bättre. Jag kunde ta ut hundarna på träningsturer igen. Ett par av hundarna sockade. Efter en veckas vila var de minst sagt helknäppa när jag selade på dom och drog iväg. Och nu har det kommit några cm snö som gör vägarna körbara igen. (Om jag tar det lite försiktigt) Så  nu lever hoppet igen att vi ska ta oss hyfsat bra förberedda till startlinjen i Strömsund om precis fem veckor.

På god väg mot Amundsen

Nu är det bara knappt två månader kvar till starten av Amundsen. Den 23 februari kl 11.00. Ständigt ute på träning och jag sitter där på fyrhjulingen timme efter timme i mörker och regn eller snö och kyla. Ja då undrar jag till och från hur jag kan vara så besatt av detta att jag satsar allt på en sådan här omöjlig grej. Är det värt det? Satsar tid och pengar och engagemang på att ställa upp på ett långdistanslopp med mina hundar. 300km. Det fattas en bra bit upp till exv Yukon Quest.  Men för mig och hundarna är Amundsen en lika stor och enorm utmaning. En enorm utmaning både mentalt och fysiskt. Och vilket äventyr! Ett stort äventyr som jag ger mig ut på tillsammans med mina hundar.

Spannet under träning i december

Men vägen dit är lång. Enormt lång. Strax före jul passerade jag 1000km-vallen. Och före start hoppas jag kunna fixa ytterligare 700-800km. Många andra tycker förstås att detta är väldigt lite inför ett sådant här lopp. Ja det är säkert en del i underkant. Men det är vad jag hinner fixa. Och för oss får det räcka. För mig och hundarna. Ja hundarna är det absolut viktigaste i detta äventyr. Nu har jag bara 10 hundar. Men två är pensionärer. Ja Frank betraktar sig ej som pensionär, Han är nu 12½ år. Har gått med på all träning so far. Alltid lika superentusiastisk. Och skulle säkert fixa Amundsen trots sin ålder. Men han och min gamla ledarhund Cookie får stanna hemma. Så jag har 8 hundar att starta med i 8-spannklassen. Så alla måste vara i toppform den 23e. Ständigt vakar mina argusögon över hundarna i alla lägen. Kollar att dom mår bra och rör sig bra och ser ut att trivas med livet. Så när Mellis haltade efter söndagens träning blev jag helt knäckt. Men nu är hon på benen igen så träningen fortsätter.

Hundarna har absolut utvecklats mycket till i år. De gamla har stabiliserats allt mer. Och de unga har mognat även om de har en hel del valpighet kvar. Här har ni gänget:

Yenna

Yenna får jag nog säga är en av de absolut viktigaste hundarna i spannet. Oerhört focuserad. Har bara blicken och koncentrationen riktad framåt. Given ledarhund i kritiska lägen. Kan gå på alla platser i spannet. Med vilken hund som helst. Bryr sig aldrig om något annat än att sköta sitt jobb. Och det har hon alltid gjort. Från 6 månaders ålder. Enda nackdelen är att hon kan vara alltför seriös. Kan ha svårt koppla av vid exv checkpoints. Vid yngre år var hon rätt tillbakadragen. Men nu vid 6 års ålder så har hon blivit betydligt mer tillgänglig och mer  gosehund. Jösses vad jag beundrar den hunden!

Sussie

Sussie är kullsyster till Yenna. På många sätt en helt annorlunda hund. Om Yenna står för stabilitet och målmedvetenhet och plikttrogenhet så står Sussie för känsla, entusiasm, temperament, energi. Så dom komplementerar varandra så väl. Sussie är en hund som väcker känslor. En hund som man bara älskar. Och en riktig hussedyrkare.

Casper

Är den äldsta hunden i spannet med sina 10 år. Han är förvisso en hund som märks. Snackar högljutt och ofta och har åsikter om det mesta. Han är kanske en lite onödigt mjuk hund. Gillar inte när det blir för stökigt. Han har en fantastisk kapacitet att hålla fart i spannet. Och den absolut bästa kommandoledaren. En hund som jag gärna kramar. Ofta och länge.

Sluggo

Sluggo slädhund kommer från den fantastiska andra kullen som Freja hade. Och han är en fantastisk hund. Absolut helt opåverkad av vad som än händer omkring honom. Äter som en varg i alla lägen. Sover i alla lägen. Jobbar i alla lägen. Klagar aldrig och ger aldrig upp. Han är en sådan här hund som bara jobbar och aldrig märks. Ett verkligt ankare i spannet.

Lisa

Ja vad vore jag utan Lisa? En superstabil långdistanshund. Fattas bara med den bakgrund som hon har. Hennes förfäder har gått ett stort antal Iditarod. Som ung hund så gick hon i led på sitt allra första Polar Distans. Hon har alla egenskaper som en riktig långdistanshund skall ha. Rejäl fysik, vilka tassar! En skalle att be för. En päls som klarar det mesta. Gränslös aptit. En komplett hund.

Molly

3 år och en av Lisas tre valpar i spannet. En riktig kämpande amazon. Har ett barskt temperament men fungerar perfekt med alla hundar (utom Sussie). Hon har ärvt mycket av sin mors fysik. Fast är en storlek större Går utan problem i led vilket alla åtta hundar i spannet faktiskt gör. Även om inte alla hundar kan kallas ledarhundar.

Mellis

Mellis kallas inte för intet för "Lillfjanten". Skiljer sig ganska mycket från sin syster vad gäller fysiken och temperamentet. Högrest, lätt i kroppen och rörelserna. Hon har ett ganska livfullt temperament så henne sätter jag helst tillsammans med en stabil hund. Men i spannet är hon verkligen pålitlig och gör sitt jobb. Och tillsammans med Sussie är hon spannets energiknippen.

Malvin

Stormalvin har allt eftersom växt fram till en av mina topphundar. Trots att han bara är tre år gammal. Jag tror han har allt som en slädhund ska ha. Och i stora mått. En högrest och stor hund. Kallas ju för Stormalvin! Fruktansvärt stark. Täcker mycket mark i trav.  Fruktansvärd aptit. Har gått många gånger i led. Ja han gick mycket i led redan under sin första vinter 1½ år gammal. Kunde kommandona nästan direkt. Och det bästa av allt är hans temperament. Helt orädd och oförskräckt. Tar sig an allt med ett stort flin i ansiktet. Mjuk och rar och älskar när man gosar med honom. Absolut en nyckelhund.

Så är det och så får det bli. Nu är det  åtta veckor kvar till start. Träningen med hundarna fortsätter. Det är som en enda stor teambuildingövning att träna ihop ett spann på det här viset. Så att alla hundar trivs och får möjlighet att göra sitt bästa. Och att var och en bidrar till ett lyckat lopp efter sin förmåga och sina talanger. Sedan krävs det mycket tid och jobb att planera loppet.  Här har jag fått en massa tips från Anders och Agneta. Det gäller att planera utrustningen och vad som ska vara i slädsäcken och i de olika dropbagsen på checkpointen. Och göra ett körschema för loppet. Dels så att jag själv har lite koll på tiden. Dels så att min handler på ett ungefär vet när jag kommer fram till de olika checkpointen. Och vad han skall ha med sig dit. Och vad han ska göra. Som handler har jag lyckats engagera min bror Hans. Från början var han väl lyckligt ovetande om vad det innebar. Men nu går den bistra verkligheten upp för honom bit för bit! Och i slutändan ska jag hinna fram till Strömsund i tid innan loppet stängs på måndag eftermiddag den 25é februari. Gud så spännande det ska bli!

Lille Bubben

På morgonen...  Jag kommer ut i hallen... Blicken dras automatiskt till madrassen under trappan. Men där är tomt. Alldeles tomt. Våran Getz ligger inte längre där och sussar.
Getz hade sista åren levt ett behagligt pensionärsliv som innehund. Han trivdes alldeles prima med sin tillvaro som fylldes av långa sovstunder, fika med matte, långa promenader, långa sovstunder. Men i höst blev han märkbart sämre. Och sämre. Hans bakben bar honom inte längre. Promenadena blev bara små kortisar. Ibland trillade han omkull i trappan upp till vägen och kunde knappt komma upp. Efter ett veterinärbesök testade vi med Rimadyl ett tag. Han blev tillfälligt bättre men sen bara allt sämre. Och blicken. Livslusten i ögonen fanns inte där längre. Det var förstås ett fruktansvärt svårt beslut. Men samtidigt ganska så lätt. Som hundägare har du det omöjliga ansvaret att bestämma över liv och död. Det enda rättesnöret är vad som är bäst för hunden. För Getz var det bäst att somna in. Efter ett långt och bra liv.  Han blev 13,5 år. Nu fick han komma till hundhimlen och åter igen träffa sin allra bästa vän och kullbroder Sumo.

Valpisarna Getz o Sumo sussar

Getz provar sele för första gången

Sumo o Getz på Fulufjäll

Getz kom hit tillsammans med Sumo på sommaren 1999. Mina första siberian husky. Dom var bästisar och oskiljaktiga. När Sumo dog blott 1½ år gammal sörjde Getz sin kompis och bror så oerhört. Trots att vi då hade ett par hundar till var Getz helt förstörd ett par månader. Som om inte hundar skulle kunna sörja..

Åsarna 2004. Getz som vanligt i led

På tur i Drevdagen. Getz i led

Tillsammans med Getz & Sumo så fick jag allt eftersom lära mig detta med slädhundskörning. När Frank och Cookie kom till oss så hade jag ett fyrspann. Vi tävlade i sprint i flera år. Och det gick riktigt bra. Årets rookie, flera bra placeringar och polarhundschampionat till bl.a. Getz. Alltid Getz som oförtröttlig ledarhund för spannet. Hans iver i starten blev en legend - eller mara. Han fick snart epitetet "Knock-out-Getz" och flera handlers har fått känna av när han i starten på noll sekunder hoppat rakt upp en halvmeter och krossade glasögon eller spräckte en läpp eller gav ett stort blåmärke nånstans.

Getz och Kaja

På gamla dar fick han också en ny kompis i vårt barn barn Kaja. Getz tog på sig rollen som hennes beskyddare. Och det var rörande att se när Kaja kom på besök hur otroligt glada både hon och Getz var över att träffas.

Nu är Getz borta. Du har betytt så mycket för mig.
Jag saknar dig så mycket min vän och kompis.

Sluggo Slädhund

Ibland blir man bara så där riktigt riktigt jätteglad och belåten. När nåt alldeles så där oväntat positivt händer. Det är bara att flina och känna sig jättenöjd! Som idag när vi skulle ut och träna i skymningen. Dagens drittregn upphörde just när jag selade på hundarna. Jag funderade på hur hundarna skulle gå idag. Man försöker ju alltid testa nya uppställningar för att hitta nya bra kombinationer. Så kom jag på en tanke: Tänk om jag skulle testa Sluggo i led?? När han var yngre hade jag provat honom i led några gånger. Men det var alltid så struligt när han gick där i led. Han tittade mest bakåt. Busade och ställde till det. Stannade och nosade. Värdelös helt enkelt. Sen har hans ordinarie plats varit i wheel. Där har han gått mil efter mil efter mil... Anspråkslös, närmast obemärkt. Alltid gjort sitt jobb. Alltid outtröttlig. Kanske hade han nu vuxit till sig så att det skulle funka i led??

Skidåkning vid Femunden med  Sluggo slädhund (6 månader)

Sluggo efter vårt första Polar Distans

Han har förvisso alla förutsättningar. Alla hundar i hans kull är fantastiska draghundar. I denna kull efter Freja och Two Moon blev det 9 valpar. 9 makalösa hundar.
Där har vi Berit. Ylwas hund. Dubbelchampion, Årets siberian husky 2006/07.
Sedan Nisse Uppströms båda grabbar Ask och Faste. Ask dubbelchampion och Faste (naturligtvis) polarhundschampion. Kan inte ens gissa hur många tusen mil dessa båda gått i Nisses långdistansspann.
Vidare Bele - topphund i Runas spann. Dubbelchampion även han.
Stikla polarhundschampion hos Markus Svedlund.
Grim, Hild och Svanevit är kvar hos Lotta. Gått i hennes medeldistansspann och även i Majas sprintspann.

Lisa & Sluggo i led under kvällens träning

Och så Sluggo (eller Atle som han egentligen heter. ) Som sagt en mycket pålitlig slädhund. Har några 2a pris i sprint. Några CK på utställning. En glupande aptit och förslagenhet att stjäla mat som saknar motstycke. Rör sig nästan alltid i trav - oavsett hur fort det går.
Men hur var det nu med hans talang som ledarhund?? När vi hade kört några km på kvällens träning så satt jag där bara tårögd av lycka bakom spannet. Tänk att han var så förbaskat duktig i led! Jag kan nog säga att han visade sig som en riktig ledarhund. Gick hela tiden fram i en positiv trav till synes utan ansträngning. Utan att tveka. Ledde verkligen spannet. Draglinan absolut sträckt. På nåt vis kunde han kommandona klockrent. 100%. Alltså varför hade jag inte testat honom i led tidigare under så många år?? Gissa om jag var lycklig! När vi kom hem var jag jublande glad och han fick förvisso en extra stor kram.
Tack Lotta och Freja att jag fick denna värdefulla gåva!

Och nu vet jag också att alla 8 hundar som ska med till Amundsen utan problem kan gå i led. Känns riktigt bra!

Höstträning och Amundsen race

Det känns rätt overkligt. Men nu har jag anmält mig till vinterns stora utmaning - Amundsen Race. Jag har funderat länge på om jag skulle våga mig på detta lopp. Jag har ju ganska så få hundar och skulle nån av dom inte kunna vara med så blir det verkligen tunt. Sedan så måste jag inse att både Cookie och Frank har blivit så gamla (12½ år) att de inte kan vara med längre. Cookie var ju inte med under Polar Distans ifjol och det gick trots allt riktigt bra för spannet då. Nu faller även Frank bort. En sådan hund med sådan envishet och järnvilja som aldrig aldrig någonsin ger upp. Så nu hänger allt på nästa generation. Men alla (även de yngsta vovvarna) var så himla duktiga i fjol - både på träning och under Polar Distans - så vi har trots allt ganska bra förutsättningar att klara Amundsen Race. Och eftersom jag var tvungen att bryta förra årets Polar Distans så känns det som om jag har nån sorts revanschlusta att verkligen visa vad hundarna kan.

Från förra årets Polar Distans

Amundsen är också 300km långt men går numera mestadels i skogsterräng. Du behöver inte heller ha med fullt så mycket packning i släden eftersom det finns tre checkpoints längs spåret. Och till dessa kan du skicka dropbags med mat och annan utrustning för nästa sträcka av loppet. Sedan handlar detta om en utmaning där hundarna är den viktigaste delen för att lyckas. Och alla vet vi att saker kan hända längs vägen fram till starten så det finns många frågetecken kvar innan vi är där. Men vi ska satsa allt på att klara loppet. Höstens träning har trots allt kommit igång ganska så bra. Trots milt väder och dåligt med tid för träningen. Hundarna går kanonbra och som vanligt är det framför allt kvällsturerna som taggar hundarna. De får väl en känsla att flocken är ute på jakt. Dessutom är det alltid en del harar och annat vilt i farten i skymningen. Nu ber jag till vädergudarna varje dag att skicka ner lite kalluft så att det blir bra flyt i träningen nu i höst!

Norra Fulufjäll sept 2012

Fulufjäll har förvisso en återkommande plats i min mångåriga fjällvandrarhistoria. Redan vintern 1975 var jag där för första gången. Och sedan har jag varit där en eller ett par gånger nästan varje år. Både sommar och vinter. Nu är ju inte Fulufjäll så värst märkvärdigt. Reser sig upp ur skogshavet i nordvästra Dalarna. Just på gränsen till Norge. Inga större toppar. Mestadels under 900 möh och på några ställen drygt 1000 möh. Men det ligger inom drägligt resavstånd hemifrån. Drygt 4 timmar bilresa till södra delen och ytterligare en halvtimme till norra delen. När jag började vandra på Fulufjäll så mötte jag aldrig en människa där. Numera - och allra helst sen det blev nationalpark - har det blivit fler och fler besökare och många utländska turister: enkannerligen tyskar.

Karta över området med turen och tältplatsen markerade

Lyckligtvis fick jag en semestervecka i början av september. Så jag lastade in packningen i bilen igen. Det ingår sen länge i rutinen med hundarna att alla någon gång ensammen ska få följa med husse på en tälttur. Denna gång var Molly min lyckliga hundkompis. Parkerade vid Brottbäckstugan. Bra plats med bara några hundra meter vandring på en "motorväg" så är du uppe på kalfjället. Molly hade packväskorna på sig lastade med 3 kilo mat och traskade på längs stigen mot Särnmansstugan. De riktiga höstfärgerna hade inte slagit ut ännu men var på god väg. Efter ett par kilometer mötte vi ett trevligt par. Som undrade om det inte var jobbigt för hunden? Nja - en dag i vintras gick hon 12 mil på en enda dag. Och totalt 250mil på träning och tävling... Dock visade det sig att hon hade en del kvar att lära. Alla små bäckar var förfärligt farliga att hoppa över. För att inte tala om att gå över en liten bro! Klockan var lite långt liden på dan då vi passerade Särnmansstugan så vi fortsatte söderut mot Tangsjöstugan utan att stanna. Strax söder om Särnmansstugan kom vi in på en av de allra finaste lederna på Fulufjäll. (Ja kanske vid sidan av den gamla leden över Östertangen.) Under nära 3 km går du uppe på en vidsträckt fjällhed. Lättgånget. Inga backar eller myrar eller stenskravel. På nåt vis befinner du dig "på världens tak" eftersom du i stort sett befinner dig högst upp på fjället utan egentliga höjder vid sidan.  Vidsträckt utsikt mot Sölnfjället norröver och åt alla andra håll.  Perfekt vandring alltså och snart var vi nere vid Tangsjöstugan. Bland alla stenar lyckades jag hitta en plan plätt  nära sjön där jag satte upp tältet på en mjuk matta av mossa. Mat och mys och efter bara nån timme började det skymma. Kröp in i tältet vid ½nio. Skulle läsa lite men nästan bums slocknade mina ögon och både jag och Molly sussade görgött hela natten.

Den allra första biten av leden. 

Molly med packväskorna

Särnmanskojan

Utsikt mot Nipfjället och Städjan

Den fina leden mot Tangsjöstugan

Vi sussade till ½åtta nästa dag. 11 timmar?? Har nog aldrig hänt förut att jag sovit så länge. Morgonen var så fin och klar med frost i tältduken men lite blåsigt. Låg och gottade mig i tältet och sörplade frukostkaffe. Tre tjejer - som bott i stugan - gick förbi i riktning mot Göljåstugan. Tog det lugnt och en god stund senare var vi packade och klara. Hade en behaglig tur över de två små fjällryggarna ner mot Göljåstugan. Den lilla bäcken halvvägs vägrade Molly gå över. Tack och lov så var det en minimal omväg att ta en sväng uppströms där bäcken kom fram direkt ur mossan så vi kunde passera utan att fukta tassarna. När vi närmade oss stugan så hade vädret dragit ihop sig allt mer. Blåsten hade tagit i och molnen tätnat och det började regna. Stugan var tom så vi kunde breda ut oss vid bordet med den fabulösa utsikten. Eldade i kaminen och läste i boken och testade lyxkaffet Growers Cup. Impulsinköpt på Naturkompaniet. 20 kr för 3 koppar = 1 stor mugg otroligt gott kaffe. Väger 45gram i torrt tillstånd men lite mer när man bryggt kaffet i förpackningen. Inget för vardagslag. Men jag kanske skulle ha haft den i packningen efter bestigningen av Flöja eller när jag måhända har kommit i mål på Amundsenrace?

Morgonstund med frost på tältduken

Ner mot Göljån och utsikt över skogslandet

Molly i Göljåstugan

Jag stod lätt ut med utsikten  ner över Göljådalen

Regnet  slår mot fönstret på ytterdörren

Göljåstugan på kanten ner mot Göljådalen

Lyxkaffe - Growers Cup

 Vid fyratiden hade regnet dragit bort och vi fortsatte leden mot Risdalen som var målet för dagen. Efter ett par km skulle vi över Göljån. Trodde jag... Visst - den går inte bara att hoppa över. Visst - jag har gått över den flera gånger förut. Visst - det var höst och stenarna smågröna och hala. Visst - Molly är för tung att bära över. Visst - jag var ensammen ute och kunde inte riskera någon dramatisk bäckcrossning. Så visst fick jag ändra planerna och snedda tillbaka till stigen och traska tillbaka till Tangsjön och samma tältplats i repris. Men vi fick en till superlång superskön natt.

Vattenfall i Göljån

Utsikt över det vidsträckta skogslandet som omger Fulufjäll

Måndan vaknade vi med tät dimma. Tangsjöstugan syntes knappt bara några hundra meter bort. Vi hade en avspänd vandring tillbaka till bilen. Min nya ryggsäck kändes mer och mer mysig att ha på ryggen. Dimman lättade efterhand. Den långa biten över fjällheden var lika ljuvlig. Jag tog mig tid titta in i Särnmansstugan. Helt OK med en tjusig panel av okantade bräder. När vi närmade oss bilen vek vi av ner till den lilla tjärnen. Kramade ut det sista av vandringen med en lunch på strandkanten. Det var så himla skönt att bara sitta där och inandas naturen. Några sista djupa andetag så gick vi ner till bilen.

Tangsjöstugan i morgondimman

På hemväg över fjällheden

Inifrån Särnmanskojan

Lunch vid den lilla skogstjärnen i fjällkanten

Molly

Fulufjäll aug 2012

En kortis upp till Fulufjäll! Bara tre dar men ändå. Bara vara ute med en vovve. Knalla runt. Lite fina utsikter. Sova i tältet och koka kaffe på gasolköket.
Den här gången var det Mellis som fick följa med. Trots allt så fick Lillfjanten bära en liten packning på 3 kilo. Nåt som hon klarade alldeles prima. Själv hade jag min nya Osprey Atmos ryggsäck. Denna väger bara 1,5 kilo till skillnad mot min förra bamseryggsäck på 3,2 kilo. Kanske en aning liten men jag fick plats med min 3-dagarspackning.

Osprey Atmos

Mellis pustar när vi kommit upp på kalfjället

Startade från Morbäckssätern. Svettades i det soliga vädret ett par km  i uppförsbacken  upp till trädgränsen. Sedan en lättgången och behaglig tur fram till Tangåstugan. Fortsatte ytterligare några km upp längs Tangån. Återfann en tidigare tältplats längs ån. Tältet sattes upp och alla grejer ordnades på plats. Ja det här var livet. På gasolköket kokade vatten, Mellis sov i ljungen, himlen klarnade allt mer. Trots att jag gått den här leden längs Tangån hur många gånger som helst under åren så var det lika häftigt ändå att vara tillbaka. Och minnas tillbaka till alla tidigare gånger jag varit här. Kvällen blev kristallklar och vindstilla men ändock mild. Vi somnade strax efter klocka nio.

Pocket Rocketköket med den nya stödfoten under gasolflaskan

Nästa morgon vaknade vi runt ½åtta. Drog upp blixtlåset på tältet. Dimman utanför var kompakt. Allt dröp av fukt. Ja ja men det regnade inte i alla fall. Idag hade jag tänkt gå upp till Tangsjöstugan (och kanske lite längre) och sen vända tillbaka, Så Mellis slapp packväskorna och min packning var ganska lätt. Men vi kom inte så långt i dimman. Det var ganska blött här uppe så vi klafsade iväg längs stigen. Efter några km kom vi fram till där stigen först korsar en mindre bäck för att sedan gå över Tangån. Redan vid bäcken blev det stopp. Vattnet rann i strid ström över hala stenar så jag ville inte riskera att halka och blöta ner mig helt och hållet. Men så kan det vara. Vi tog lite förmiddags-fika bakom en liten kulle och gick sedan tillbaka till tältet. Nu hade det tjocknat på mer och mer och börjat regna. Så det var knappt vi såg tältet strax invid stigen.

Mellis i dimman

Tältet i dimman. Bara 20 meter bort.

På en sån tur måste man alltid ha med sig en bok! Extra bra att ha den här eftermiddan. Vi låg i tältet från lunch och till kvällen. Jag läste i boken och kokade kaffe ibland. Mellis låg ihoprullad och sov. Utanför regnade det och allt var drypande vått som inlindat i en våt filt. Vid nio kröp jag ner i sovsäcken. Efter nio timmar liggandes i tältet var kroppen lite stel och ytterligare nio timmar i sovsäcken kändes rätt väl i ryggen. 

Sista dan skulle vi bara tillbaka till bilen. Det hade slutat regna men allt var blött blött blött. Stigen var en mindre bäck och trots strumpbyte så var fossingarna genomblöta. Dock var det ganska milt så vi frös aldrig. Jag stuvade ihop packningen och klafsade iväg neråt Tangåstugan. Efter nån timme var vi framme. Utanför stugan stod ett gäng på ett tiotal tyska turister. Eller var det utomjordingar? Eller myrmonster? Mellis visste inte riktigt vad hon skulle tro och var ganska misstänksam. Dom gick snart sin väg och vi hade stugan för oss själva. Och kunde elda och koka kaffe och slappa en stund. Sen fortsatte vi ner mot Morbäckssätern. Vädret hade klarnat upp allt mer och nu lyste solen från en himmel med lite sommarmoln. Just i trädgränsen gick vi ner mot bäcken på höger hand. Hittade en fin plats längst ut på en ås med utsikt över skogslandet. Det är alltid mysigt ta lunch så här innan man kommer tillbaka till bilen. Ett sätt att suga så länge som möjligt på karamellen. Men allt har ett slut. Snart var vi tillbaka till bilen. Mellis hoppade omedelbart in där bak. Jag bytte till torra kläder. En liten hyrbil stannade och ett italienskt (?) par kom ut med en liten baby och gick in i skogen med bärplockare i nävarna. Jag startade hemåt.

Solen lyser på den tjocka mattan av mossa

Nån sorts mossa/lava som  ser ut att blomma.

Milsvid utsikt över skogslandet.