Första gången som jag var på Fulufjäll var i mars 1975 Jag hade nyss flyttat till Filipstad. Och kollade omedelbart var närmaste fjällområde fanns. Sälen kändes överbefolkat. Men sen låg där Fulufjäll som såg intressant ut. Jag tog SAABen upp till Storbron och åkte sedan skidor med pulka upp längs Tangån. Hela dalgången var fylld med djup lös snö så jag fick kämpa på bra. Sedan har det gått 42 år och mest varje år har jag varit uppe minst en sväng på Fulufjäll. Jag har gått mest varje led och stig. Varit vid varje stuga och vindskydd. Men nu skulle det bli den sista turen upp till Fulufjäll. Transportstyrelsen hade bestämt att återkalla mitt körkort eftersom synfältet försämrats för mycket.... Shit...
17 juni:
Det fick bli Morbäckssätern den här gången - nära och bra. Och en klassiker. Jag tror att både Daniel och Veronica samt ett flertal av hundarna genom åren har haft sin fjällpremiär just här. Efter mycket funderande så fick Lisa följa med. Hon är en så mjuk och vänlig och mysig hund. Lisa fick drygt 3 kilo i sina packväskor och min ryggsäck vägde runt 15 kilo. Men trots allt var backen upp mot fjället lika lång och brant som den alltid varit. Vi tog täta andningspauser och så småningom kom vi upp på kalfjället. Det var som alltid denna speciella känsla när man kommer upp ovanför trädgränsen och kan se ut över evigheten. Som alltid bredde detta enorma skogshav ut sig mil efter mil österut. Blånad efter blånad försvann i ett dis bortåt horisonten.
|
Ut över skogshavet |
Sedan var det lätt vandring över fjällryggen ner mot Tangåstugan. Vädret var i stort sett soligt och så var det nästan alla fyra dagar som jag var här uppe. Mötte ett yngre par från Mora. De hade åkt från Mora tidigt på morgonen och sedan gjort en dagstur här uppe. Smidigt att bo så pass nära.
Nu var det inte så värst långt kvar till stugan. En hel del spänger som Lisa gick på som ett proffs. Vid stugan var ett tyskt yngre par. De hade startat uppe i Jämtland och gått söderut. Liftat en bit pga väldigt blöta marker. Nu hade de hunnit ner hit. Skulle övernatta i stugan innan de skulle vidare söderut och avsluta färden i Sälen. Själv gick jag ner över första bron och slog upp tältet på exakt samma plats som för två år sedan. Marken är rätt bekväm just här. Och en redig eldstad just intill. Rätt bra eftersom jag lagade mat på elden mest hela tiden. Bara för att det är så mysigt. Lisa sjönk ihop under en liten björk. Jag gick runt och plockade ihop lite torra pinnar till brasan. Egentligen gjorde jag inte så värst mycket här på lägerplatsen. Kokade vatten till mat eller te eller kaffe. Läste böcker på läsplattan. Gick upp till vedboden och såga till lite ved.
|
Lisa knallar på med sina packväskor |
|
Tältplatsen vid Tangåstugan |
|
Lägerelden |
|
Tangån |
18 juni.
Vaknade vid sju. Ingen brådska. Göken gal som en galning idag också. Fint väder. och lite blåst. Åt frukost, läste och tog förmiddagskaffe - allt-i-ett så att säga. Denna dag gick vi en tur upp längs Tangån upp mot Tangsjöstugan. Det är alltid samma spännande känsla att följa ett vattendrag uppströms. Lite av den här upptäckarkänslan som jag tänker upptäcktsresande i alla tider har känt. Allt var sig likt. Tack och lov får jag säga! Lågfjäll runt omkring, Björkarna och videriset rätt nyutslaget nere i dalen. Och ån som rann och rann så som den gjort jag vet inte hur länge. Efter ett par timmar var det dags för lunch. Hittade en sån där himla bra plats nere vid ån. Jag hade ingen tid att passa så vi blev kvar ett bra tag.
|
Längs Tangån |
|
Längs Tangån |
|
Längs Tangån |
|
Längs Tangån |
|
Lisa vid rastplatsen |
|
Lisa njuter |
Vände tillbaka ner mot Tangåstugan. Så här års är stigen bitvis rätt blöt. Länsstyrelsen skulle nog kosta på lite spänger för undvika allt för mycket markslitage. Det har förvisso blivit betydligt fler turister på Fulufjäll det senaste decenniet. De första 30 åren som jag vandrade här mötte jag ytterst sällan nån annan människa. Men nu är det rätt vanligt. Tillbaka vid tältet var det förstås dags för eftermiddagskaffe, slöa, läsa. Och så dags för kvällsmat och så småningom krypa ner i sovsäcken.
19 juni
Idag gjorde jag en tur söderut längs den gamla leden över Östertangen. Ledkryssen är sedan länge borttagna. Men här och var finns rösena kvar. Och en del har rasat omkull och måste resas upp igen. Det är en speciell känsla att komma upp på en sådan här vidsträckt fjällhed. Gick där över fjällheden och var på samma gång så där bedrövligt lycklig. Men samtidigt så där bedrövligt ledsen. Det här var sista gången jag skulle gå här och lyssna på ljungpiparens klagande läte. Sista gången jag skulle gå den här gamla leden där rösena fortfarande stack upp här och var. Skulle nån mer alls gå den här leden nåt mer? Den är inte längre med på kartorna. Om femtio år kommer den förmodligen att vara helt igenväxt och osynlig. Naturen kommer att ha tagit tillbaka det som vi lånat en kort period.
Vi tog lunch - som vanligt i ravinen ner mot Lövåssätern. Det var ganska mycket snö kvar och Lisa sträckte behagfullt ut sig i snön. Men även de bästa av dagar har sitt slut. Vi knallade tillbaka mot Tangåstugan. Fascinerades än en gång av utsikten ner över Tangådalen uppifrån fjällsluttningen. Stugans plåttak lyste bland björkarna. Jag kunde följa åns lopp norröver upp längs dalen.
Åter en slö men rätt melankolisk kväll vid lägerelden.
|
Den gamla stigen över Östertangen |
|
Lunchrast |
|
Den lilla ravinen ner mot Lövåssätern |
|
Den gamla stigen över fjällheden |
|
Nipfjället, Städjan och Vedungsfjället |
|
Blommande ljung |
|
Tangåstugan där nere i dalen. |
20 juni
Så packade jag ihop grejerna på morgonen. Lisa hade nu en symbolisk packning att bära. Hon var lika glad och lycklig och positiv som hon alltid är. Lätt vandring tillbaka till bilen. Passerade höjden och fick sen suga in den här lycksaliga vyn över skogshavet nedanför. En fantastisk frihetskänsla att se ut över all denna skog och se den välkända horisonten med Nipfjället, Städjan och Vedungsfjället. Allt kändes väldigt vemodigt men samtidigt en stor tacksamhet över allt som jag har fått se och uppleva här upp.