Valparna är nu en vecka

Tänka sig - nu har det redan gått en vecka. En superintensiv vecka då så mycket händer - samtidigt som det inte händer så mycket. Valparna bara sover och äter och sover och sover lite mer och äter. Och så växer dom förstås med raket fart. Jag har nu vägt dom efter en vecka och kan konstatera följande vikter:
                Födsel       1 vecka
Valp 1:     530g          1060g
Valp 2:     575g          1070g
Valp 3:     540g          1040g
Valp 4:     500g           970g

Alltså i stort en fördubbling av vikten! Lite mer än för Lisas kull. men Ok - dom var 7 stycken att dela på maten och här är dom bara fyra.

Valpgänget attackerar mjölkbaren

Kolla den välfyllda magen!

Även om alla fyra valpar är svarta och vita så har de sina speciella kännetecken. Lite olika mycket färg i hjässan och lite olika vita tecken på nacken. Jag försöker banka in dessa i huvudet men det tar sin tid (åldern?) När de ligger på sidan - vilket de oftast gör såvida de inte äter - så är det svårare att se skillnaden. När de blir äldre så blir det säkert lättare eftersom två är hanar och två tikar. Vi spånar i namn och har flera bra eller mindre bra förslag. Vilka namn det ska bli och vilken hund som ska ha vilket namn får nog mogna en vecka till innan vi bestämmer oss. Men vi ska nog bestämma i alla fall namnen snart så att jag kan skicka in registreringshandlingarna. Det är lika bra att fixa detta i god tid eftersom jag vädrar krångel med detta. Eftersom Striker är född i Sverige och har svenskt regnummer. Men bor i Norge och har alla sina meriter därifrån. Vi får se. Ska jag tro Per så är SKK inte så petiga eftersom dom gärna vill ha in registreringsavgifterna.

Mamma är bara bäst!

Molly har haft lite jobbigt. Hon ligger ofta och hässjar, bäddar då och då med stor frenesi, kan ibland vandra omkring i huset och på nåt vis leta efter nåt. Gunilla säger att hon letar efter den femte valpen. Men det känns ändock osannolikt. Jag tror att hon har en hel del eftervärkar som dra ihop magfläsket och att det är detta hon reagerar på. Då och då har hon en del mindre rödfärgade blödningar. Men både dessa och bäddandet och det andra tycks ha avtagit de senaste två dagarna så jag hoppas det snart har gått över helt. Annars tycks hon vara i prima kondition. Hon törs nu lämna valparna hemma och gå på kortare (10-minuters) promenader. Hon ät görhungrig och får tre fulla mål per dag. Tutterna känns väldigt fina och ännu (peppar peppar) inga tecken på mjölkstockning. Det är bara ett par veckor till så får valpisarna börja provsmaka lite mat och sen  sinar mjölkbaren mer och mer.

Usch - allt detta går så himla fort. Det gäller att njuta av varenda ögonblick den här intensiva tiden. Varje gång jag går förbi valplådan så är det någon valp som ser så där obeskrivligt söt och mysig ut att man bara vill pussa ner den och äta upp den. Och fotografera den måste man helt enkelt bara göra. Jag har samlat en rad foton från denna första vecka på http://mollysvalpar.candymans.se/#!album-28-0

Mollys valpning

Först räknade jag ner veckor. Sen räknade jag ner dagar. Så var det plötsligt dags för Molly att klämma fram sina valpar. Det blev lite tidigare än jag trott. 63 dagar skulle vara onsdag 2 oktober. Men jag trodde nog att det skulle bli ett par tre dar senare. Men så satte det igång faktiskt lite redan på måndan den sista september. Hon hade förvärkar mest hela dan. Och tempen sjönk och på måndag kväll var den nere på 36,8. På tisdag morgon SMSade jag Jane och sa att jag nog måste vara hemma den dan. Schemakris på jobbet - men vad gör man? Det hade kommit lite mjölk i tutterna längst ner på Molly, tempen hade börjar stiga igen och hon låg där hela tiden i valpsängen och hässjade och såg allmänt olycklig ut. Klockan två på dan var tempen uppe på 38 grader. Strax därpå ringde jag smådjurskliniken och undrade hur jag skulle göra? Fick ett rätt ointresserat svar. Visst kunde jag åka till Karlskoga men det fanns väl egentligen ingen anledning?? Så jag avvaktade och väntade. Snart var det väl äntligen dags?!

Men det lät dröja på sig till halv sju på kvällen. Den första valpen kändes som en rätt stor rackare. Molly hade krystat ut huvudet men sen gick det trögt. Vi hjälptes åt och efter några minuter ploppade den första valpen ut. Det var en svart-vit hane som vägde 530 gram. Molly var ganska så burdus med valpisen och slickade och bet i honom så att han skrek för fullt.

Nästa valp ploppade ut utan problem en knapp halvtimme senare. Det var också en svart-vit hane och denna vägde hela 575 gram. Här kan sägas att den största valpen i Lisas kull vägde 550 gram. Han som sedan blev Stor Malvin.

Sen tog det en knapp timme innan den tredje valpen kom ut. Hon kom med benen först och jag fick hjälpa till och dra ut henne. Nu hade Molly fattat galoppen. Hon slickade och bet av navelsträng och gjorde allt annat som en präktig mor förväntas göra. Klockan var nu 19.45. Denna valp var också svart-vit och vägde 540 gram.

En timme senare gick fostervattnet för nästa valp. Inget hände på direkten så rätt snart tog jag ut Molly på minipromenad på gräsmattan. Vi hann bara gå 1½ varv så klämde hon ut den fjärde valpen. Också en tik och jag svepte in henne i en handduk och vi gick in tillbaka till resten av valparna. Även denna valp var svart-vit och hon var definitivt minst och vägde bara 500 gram.

Nu inträdde en tid av lugn och ro och familjelyckan frodades i valplådan. Men själv var jag rätt orolig. Det skulle ju komma minst en till valp! Det hade röntgen en dryg vecka tidigare visat. Det blev en sömnlös natt. Satt uppe till ettdraget. Gick ut på korta promenader med Molly men utan resultat Vaknade flera gånger och kollade läget och gick ut med henne igen i beckmörkret iklädd reflexjacka och pannlampa.

Tänk att dom här småttingarna kanske ska gå PD300  om tre år?!

Hela gänget - jo det ska vara fyra valpisar där!

På morgonen var var det fridfullt i valplådan. De små smackade och åt och somnade sedan som små stockar. Det hade kommit lite flytningar på bädden men inget större. Direkt när dom öppnade kl åtta ringde jag smådjurskliniken. Efter lite diskussion fick jag en tid i Karlskoga klockan nio. Så vi packade in Molly där bak med sina valpar och drog iväg. Tre minuter innan dom öppnade så stod vi där med Molly och en korg fylld av valpar. Här gick det väldigt snabbt och smidigt. Vi fick hjälp direkt av veterinär Lina Björnlund. En riktig bamsestor valp satt fast i slidöppningen. Efter stort besvär och en helflaska glidmedel fick hon till slut ut den 688 gram stora hanvalpen. Han var förstås dödfödd. En röntgenkoll visade att alla valpar och efterbörd och allt var ute. Så vi åkte hemåt ganska så lättade.  Men samtidigt ganska ledsna. Visst funderade jag på om jag kunde ha gjort nåt annorlunda? Så är det alltid. Hade vi direkt åkt till veterinär på kvällen när inte den sista valpen kom hade han kanske klarat sig? Eller? Vid midnatt och jourveternär i Karlstad som närmaste alternativ så gör du kanske inte det i första taget.

2án och 1án sussar

Så fina och så små. Kolla exv de pyttesmå klorna!

Men OK: NU har vi fyra fina valpar att glädja oss åt. Dom äter och sover och Molly pysslar om dom på bästa sätt. Golvvärmen är påslagen och alla förlossningshanddukar tvättade. Nu ska vi bara kolla Mollys temperatur ett par veckor framåt så att inga komplikationer dyker upp. Men det ska det väl ändock inte göra.

Fotografering av Molly

Igår var vi till veterinären Molly och jag. Vi skulle ta en röntgenbild på hennes mage. För att kunna se hur många valpar det ska bli. Känns tryggt att veta så att det inte uppstår några komplikationer i onödan. ATT hon är dräktig var jag alldeles säker på. Hon har ökat 4 kilo i vikt. Magen sväller och breder ut sig åt alla håll. Hon har tappat det mesta av pälsen på magen. Tutterna har blivit stora och rödrosa.

Mollys mage med lysande tutter.

Många säkra tecken. Men OK - vi hade en bouvierhund som visade alla tecken på dräktighet. Fram till mjölk i spenarna och bäddning och allt. Utom valpar. Så skendräktighet kan vara lurig. Nu hade det gått drygt 7 veckor sen parning så valparna skulle vara rejält röntgentäta. Fotograferingen gick himla smidigt. Jag och veterinären studerade bilden. Försökte räkna och få till det. Det mest iögonfallande var annars en rad med småsten som låg i Mollys mage. Till slut kom vi fram till en siffra så nu är det bara att räkna ner 2 veckor till. Idag har jag rustat i ordning valpningssängen och gått igenom valpningsväskan så att allt ska vara redo.

Lite fixeringsbild att räkna valparna!

Garmin Montana 650

För ett tag sen fick jag min nya GPS Garmin Montana 650. (Fick och fick - den kostade drygt 4 kkr) Jag hade tidigare en Garmin eTrex som jag haft i flera år. Nu har jag testat min nya GPS ett tag och som helhet kan jag konstatera att jag är riktigt nöjd med den.

De stora fördelarna med den är

• Den stora lättlästa skärmen på 4".
• Det nya kartmaterialet (Friluftskartan Pro V3) som gör att du även kan lägga en rutt längs exv en vandringsled. För en gammal kartnörd som mig så är inte en GPS att jämföra med en "riktig" papperskarta. Dock har Montana kommit ganska långt på väg. 
• Den mycket exakta GPS-mottagaren som fungerar även i tät skog och inomhus i ett vanligt trähus. 
• Pekskärmen var jag lite skeptisk till från början. Hur fungerar det på vintern? Men den håller vad dom lovar: Pekskärmen fungerar även med tunnare vantar på. (Dock inte med tjockare handskar) Så pekskärmen är en klar vinnare.
• Laddningsbart litiumbatteri som är enkelt att ladda. Räcker ca 16 timmar? Du kan också använda 3 st AA litiumbatterier vilket förstås behövs på längre turer.

Det finns förstås en och annan nackdel:

- Storleken och vikten är nog det som är mest påtagligt. 289g och 7,48x14,42x3,64 cm Inget som obemärkt bara slinker med i fickan så att säga. 

- En kortfattad bruksanvisning följer med elektroniskt i GPSn. Men den är ganska rudimentär och många saker får du lista ut själv.

- Priset: Köpte min från Outdoorexpeerten  för 4.365kr men sen kommer kartorna till för ca 1800kr per 1/4-del av Sverige. 

Till GPSn och kartorna finns Garmins kartprogram som heter Base Camp. Fungerar ganska så intuitivt men här finns knappt någon bruksanvisning alls. Du får leta på nätet där det finns en del "privata" handledningar och videos. Dock väldigt smidigt att sitta vid datorn och lägga in waypoints och rutter och sedan överföra dom till GPSn.

Montana är egentligen ingen bilnavigator. Men den stora skärmen gör att den går att använda hyfsat även i bilen. Men ska det fungera bra så får du skaffa en vägkarta för 500kr samt helst ett speciellt bilfäste som går lös på 900kr! (I den sitter också en inbyggd högtalare) 

Just den modell som heter 650 har också en inbyggd kamera. En ganska enkel historia på 5,2 Mp. Kvalitet kanske jämförbar med en mobilkamera men absolut inte att jämföra med en "riktig" kamera. Dock lite kul att ta ett kort här och var under turen och bilderna följer sedan med spåret in i datorn när du sparar spåret. 

Testbilder:

Molly

Fikastället

Sammanfattningsvis en riktigt bra GPS som tack vare sin stora skärm gör att även mina gamla trötta ögon ser det mesta riktigt bra (i starkt solljus hyfsat bra i alla fall) Den stora skärmen tillsammans med det jättebra kartmaterialet gör att jag redan är jättenöjd med den.

Mollys resa till Stiker

En koll på historiken visade att tikarna skulle börja löpa runt v.30. Dom hade gärna fått vänta fram till augusti (och min semester) men Molly satte igång enligt schemat. Efter en veckas löpning  hade jag tre dagars ledig på jobbet. Haagen med familj och hundar var i hyttan i Jerpen. Molly var för säkerhets skull avmaskad och försedd med pass. Så på måndan satte vi iväg på den 60 mil långa resan norröver. Det är långt. Ganska så långt. Sommar och semester och rätt mycket husvagnar och husbilar. Men vi kom fram. Trots allt var det tursamt att Haagen hade semester och var i Jerpen. Det hade det varit 10 mil längre att åka till Stjördal.
Vi blev (förstås!) väldigt väl mottagna. Förutom Haagen, Ann Judit och Aud Kristin var även Björn med käresta Ida där. Jag slog upp tältet så att Molly kunde sova med mig. Hon åt och fick hälsa på Striker. Men det var ganska så morrigt. Så vi fick avvakta. På kvällen blev det bålkos i slagboden nere vid stranden och Haagen stekte älgkött på Muurikkan. 

Molly och Striker

Timrat båthus vid Jerpensjön

På måndag morgon åkte jag och Haagen ut och vittjade näten. 6-7 kilo sik och finfin abborre tyckte jag var strålande. Men de brukar få mycket mer och framför allt öring och röding. Men vår och höst är bästa fisketiden. Abborrarna frystes in som hundfisk. Siken åt vi till kvällsmat på tisdan. Dagen förflöt. Hundsnack och mer hundsnack. Promenad bort till hembygdsgården. Molly och Striker var med men tiden var ännu inte den rätta.

Onsdag morgon tog vi en promenad bort till Stålsviken och nu tyckte Molly att tiden var inne för en första parning. Varför blev det nu Molly och Striker?
Nu hade jag två tikar att välja på: Mellis och Molly. Kullsyskon i Lisas kull för fyra år sedan. Trots kullsystrar så är dom rätt olika till typ och temperament. Molly är faktiskt ganska lik sin mamma. Både till typ och temperament. Men hon är förvisso en storlek större än Lisa. Hon har en makalös rejäl och tjock päls så hon ser större ut än hon egentligen är. Och hon är ett snäpp barskare än Lisa. Har en hög integritet så hon faller inte i armarna på vem som helst. Som draghund är hon verkligen bra. Går i led utan att tveka. Var till synes helt opåverkad efter att ha gått 25 mil på Amundsen i vintras.

Hur ska man nu beskriva den här Striker? Jo han är fem år gammal. Har ett mycket trevligt temperament. Lite av Malvins temperament kändes det som. Svart och vit till färgen. Bra storlek och proportioner. Har haft två kullar tidigare. Duktig ledarhund i Haagens spann. Gick exv en stor del i led när Haagen körde PD300 vintern 2012.

Striker under PD 2012

Striker har en intressant stamtavla som jag tycker matchar Mollys väldigt väl.
Strikers pappa är Vargevass Enok.  Mycket vänligt temperament och en lekfull vovve. Har gått som ledarhund i Karstens spann på många långdistanslopp.  http://www.vargevass.com/dogs/enok.html
Mamma till Striker är Magpie - en hund från Karen Ramstead men nu hos Katerinas kennel.
http://kippsiberians.kokeshnet.com/ .

Mollys mamma är vår egen Lisa. Född hos Katerina. Lisas föräldrar är båda från Karen Ramstead. Lisa är en genommysig hund, mjuk och vänlig till temperamentet. Hängiven draghund och är en av mina bästa ledarhundar.

Lisa i led under hennes första Polar Distans.

Mollys pappa är Magneto. Också en North Wapiti hund som numera är hos Katerina. En stor men lätt hund som gått med i flera långdistanslopp i USA innan han flyttade hit.

Magneto

Så 3/4 av bakgrunden är från North Wapiti men inavelsgraden blir ej mer än 1,7%  Intressanta hundar i stamtavlan är Grover samt Smiley - ett brödrapar som i många år var kärnan i Karen Ramsteads Iditarodspann.

På onsdan åkte jag hem för att jobba ett par dar. Fick rapport att de unga tu parats igen på fredag morgon. Lördag var det dags för en ny t.o.r. resa till Jerpen.  Det var åter 60 mil dit men även denna gång gick resan bra. Jag tog det ganska lugnt och tog flera långa raster. Var lite trångt att passera Svenstavik eftersom SKK hade en stor hundutställning där denna helg. På kvällen blev det ytterligare en parning så nu kändes det som om vi hade gjort vad vi kunnat för att det skulle bli en gäng valpar framöver.
En av höjdpunkterna på besöket var förvisso att kolla in Kaisers valpkull. De var 9 veckor och ett riktigt busgäng. De var sex valpar från början men en hade redan flyttat. En av valparna (Zorro) tyckte jag mest om. Kaiser har Sarek till far och Zorro var väldigt lik våran Sarek till typ och sätt. Ja Sarek hade varit tanken från början. Men sorgligt nog avled han av tarmvred i våras. Jättetrist.

Kaiser med sina valpar. Zorro andra valpen från vänster.

Söndag morgon var det dags för hemfärd. Tänk om - om vi ändock hade bott lite närmare Jerpen och Stjördal... Nu blir det inte så ofta vi ses. Men Haagen och jag smidde planer om kommande turer med de valpar som nu förhoppningsvis var på gång i Mollys mage. Tälttur till Anaris 2015?? Nu var det bara att räkna veckorna fram till oktober. Först så blir det en röntgenkoll efter 6 veckor för att se om där är några valpar och hur många det blir. Ja man kanske inte bara ska leva i en drömvärld. Men att ha drömmar att leva mot och jobba för tycker jag är en av de viktigaste ingredienserna i tillvaron. Nåt av det viktigaste i livet faktiskt.

Mitt Amundsen race etapp III

Etapp III

Så kom jag då äntligen iväg från Storåbränna. Lämnade Handler Hans att lasta in all grejer i bilen och kratta ihop halmen. Sedan sätta sig i bilen och åka ner till stugan i Strömsund 45 minuter bort. Där kunde han hoppas på några timmars sömn innan han skulle lasta in ny hundmat och nya grejer i bilen och åka upp tillbaka till Storåbränna och ta emot mushern på morgonkulan.  Ett sånt här lopp klarar man knappast utan att ha en handler med sig. Stort tack till Handler Hans!

Den här tredje etappen blev verkligen något alldeles extra. De första timmarna lyste fullmånen och det var knappt jag behövde använda pannlampan. Nu åkte vi åter upp till Öjarn, över sjön men sen direkt upp till Öjarsflon. Vände tillbaka och tog samma spår söderut som i morse, men sen tog vi av västerut ner mot Lakavattnet. Här fick vi en intressant resa i branterna ner mot Storån. Passerade ån på en smal isbrygga just intill den häftiga hängbron. Sedan mycket uppför på ett slingrigt spår och sen en hel del spektakulära nerförsbackar ner mot Lakavattnet. Klockan var närmare midnatt när vi kom ner mot Lakavattnet just där spåret vände uppåt mot fjällen. Här stannade vi och snakkade och vilade en stund. Fullmånen sken över granskogen och vi var mitt i det stora äventyret!

Månsken vid Lakavattnet

Nu blev det en rejäl stigning upp mot lågfjällen. Lisa och Yenna hade gått i led ända från start. Med den äran. Outtröttliga hade de tagit oss ända hit. Men nu tyckte tydligen Lisa att enough is enough. Efter bara ett par hundra meter stannade hon och la sig ner i snön. Så jag flyttade ner henne i spannet och satte Stor Malvin i led tillsammans med Yenna. Ett riktigt lyckat drag visade det sig. Malvin är stor och stark och med bra driv i steget. Alltid lika lycklig och glad och med ett stort flin i hela ansiktet.  Kanske lite barnslig fortfarande. Nu följde en helt fantastisk resa upp genom det område som av lokalbefolkningen kallas "Lilla Alaska". Först en del skog som glesnade allt eftersom. Mycket myrmarker och sjöar och runt omkring små fjällvålar med gles fjällbjörkskog. Det hade nu börjat snöa lite lätt men i stort vindstilla så vi tuggade på längs skoterspåret.

Natten var helt magisk. Jag var där alldeles ensammen med mina hundar mitt ute i ett stort vildmarksområde. Mitt ute i äventyret. Vilken sagolik upplevelse! I släden fanns allt vi behövde för att leva och överleva. Livet kan inte bli så mycket bättre. Malvin var så duktig där i led. Dock lite väl lekfull och då och då kastade han sig ut i snön när han hörde nån sork där nere. Det var bara för Yenna att följa med ut i snön. Jag kunde ju inte bli arg. Malvin trivdes så himla bra och tyckte livet var en enda lek och ett enda stort äventyr. Och han var så duktig. Yenna var väl lite mindre tolerant och så snart jag dragit upp Malvin på spåret igen så fortsatte vi. Och fortsatte genom denna underbara natt. Nån kan ju undra om det inte blir långtråkigt att stå där på släden mil efter mil. Timme efter timme. Men du har inte långtråkigt ett ögonblick. Först så måste du hela tiden styra släden och ibland hjälpa till och sparka och ibland bromsa i nedförsbackar. Sedan håller du hela tiden ett vakande öga på hundarna. Blicken går från hund till hund. Kollar in varje hund: Håller hunden en jämn och fin trav? Inga ojämnheter i gången? Hur ser kroppsspråket ut? Hur ser öronen ut? Hur ser svansen ut? Minsta lilla tecken på nån oegentlighet gör att du stelnar till.

Men allt flöt på så bra. Jag bara önskade att det aldrig skulle ta slut. Vi kom ner i lite granskog. Hörde plötsligt nån som ropade?! Nån eller nåt?! Det måste vara en uggla som vi stött på. Kunde sen konstatera att det var en slaguggla som varnade för oss där i natten. Så himla häftigt! Så mer myrar och lite skog och mer myrar. Snöfallet fortsatte. Kom så småningom ner på en långsmal sjö med höga grusåsar längs båda stränderna. Stannade i bortre änden och ringde ner till checkpoint och förvarnade dom att jag snart skulle vara framme. Dock lite för tidigt visade det sig. Jag trodde att detta var Lakavattnet men dit hade vi fortfarande några kilometer kvar. Hundarna bara fortsatte. Och fortsatte. Åh så jag beundrade dessa soffpotatisar som hade så mycket ork och vilja inom sig. Man kan ju undra varför de överhuvud taget ställer upp på detta? Och de måste älska det för varje gång vi stannade och pustade gick deras svansar förväntansfullt fram och tillbaka. Ska vi inte vidare husse?! Lita snakks och lite öronmys så var vi på iväg igen. Och varje gång stod lilla Sussie och skrek av iver att fortsätta. Vilka hundar......

Nu började det ljusna och vi närmade oss Storåbränna igen. Hundarna kände att det var något speciellt på gång. Det var en fröjd att se hur dom de sista kilometerna upp till checkpoint till stora delar gick i full galopp. Kom fram till byn söderifrån och skulle nu upp igenom hela byn. Nya spännande gårdstun och vägövergångar och annat. Och naturligtvis skulle det jävlas in i det sista. Vi hade väl bara ett par hundra meter kvar upp till checkpoint när vi passerade uppfarten till ett hus. Och där kommer en Jack Russel rusande mot oss vilt skällande. Jösses!! Hittade knappt ankarfäste på den plogade vägen och sen fram och hålla hundarna. Försökte jaga tillbaka hundskrället. Förgäves. Men han var bara sällskapssjuk och for runt alla hundar och hälsade. Det blev lite morrningar men inget mer. Men vi stod där vi stod och till slut tänkte jag att detta måste vara en nödsituation. Så jag ringde upp till Handler Hans. Efter några minuter kom han ner och tog fatt i hunden. Bar upp den till huset där ägaren just kom ut i bara kallingarna! Han hade väl bara släppt ut hunden på morgonen och sen gått och lagt sig igen.

Strax därpå var vi uppe på checkpoint och klockan var nu halv åtta på morgonen. Fick för tredje gången 12 burkar Troll hundmat som siste åkare in till checkpoint! Gjorde en hastig kalkyl. Konstaterade att jag måste vila minst 6 timmar på checkpoint. Sedan 6-7 timmar ner till Strömsund. Alltså klockan skulle vara åtta nio på kvällen innan vi var framme. Jag skulle missa musher dinner!! Förmodligen skulle jag få ställa av Lisa men i övrigt skulle hundarna säkert klara det. Dom hade fortfarande mycket kraft och energi kvar. Det var värre med mushern som nu inte hade sovit en blund på två dygn! Helt kocko i hjärnan kan man säga. Så jag beslöt att bryta här. Trots allt så var jag superskitnöjd. Vi hade klarat tre etapper och kört ca 250km. Betydligt längre än vi nånsin gjort tidigare. Hundarna hade gått kanonfint hela tiden och jag var verkligen så himla stolt och nöjd med dom. Vilka hjältar!

Hjältarna 

Yenna - min superhjälte

Yenna. Sju år gammal.Tar detta med hundkörning på största allvar. Alltid 100% fokuserad. Outtröttlig. Missade inte ett steg eller ett enda kommande på hela vägen. Superhund. Jag älskar dig Yenna!

Yenna tv och Malvin th

Malvin. 3 år gammal. Absolut min nästa stora stjärna. Stor och stark och alltid med lika glada humör och positiva utstrålning. Lite omogen men redan en superhund. Jag älskar dig Stor Malvin!

Molly tv och Mellis th

Molly 3 år gammal. Rejäl dam med ett rejält temperament. Henne sätter sig ingen på. Hennes favoritplats är på madrassen nedanför TVn. En del ser ner på röda siberian och fnyser "showdog"! Ack hur fel de har! Hon gick alla 250 km utan att klaga. Utan att trassla. Utan att ett enda ögonblick slaka på draglinan. Åt och sov som ett riktigt proffs. En riktig arbetande siberian av bästa slag. Gick tillsammans med sin syster Mellis i swing hela tiden. Molly - jag älskar dig faktiskt en hel del!

Mellia 3 år gammal. Eller Lillfjanten som hon kallas i vardagslag. Märkligt att se hur denna soffpotatis och smått löjliga och pipiga hund förvandlas till en fullfjädrad slädhund när det gäller. Visserligen så har hon en benägenhet att trassla till det ibland. Men i stort klockren. Ger mycket energi till spannet. Puss Mellis.

Lisa tv och Casper th

 Lisa. 7 år gammal En hund med en stamtavla som vimlar av Iditarodstjärnor. En mycket rutinerad hund. Ett fantastiskt vänligt temperament. Vill alltid göra sitt allra allra bästa. En otroligt tät päls så värmen under denna tur var inte så bra. Mamma till Malvin, Molly och Mellis. Lisa - jag älskar dig!

Casper 10 år gammal. En Northome hund. Stor, lite barnslig. Hög integritet. Var lite tagen av stunden första dagen men gick sen som på räls. Stor och stark. Pratar ofta och högljutt. Ingen kramhund - men han får ändock en bamsekram!

Sluggo tv och Sussie th

Sluggo 9 år gammal. Eller Sluggo Slädhund som jag brukar kalla honom. Kommer från Frejas andra kull och en syskonskara som nog är omöjlig att överträffa vad gäller meriter på både utställning och tävling. En hund som sällan märks. Jobbar bara på och jobbar på. Äter sover drar med samma entusiasm. Ovärderlig. Sluggo vad jag älskar dig!

Sussie 7 år gammal. Syster med Yenna. En riktig hussegris och pussrumpa. Har övertagit sin mammas roll som spannets energigivare. Massor av temperament. Förbrukade faktiskt bara två nacklinor under loppet. Lever verkligen upp till epitetet liten men naggande god. Puss på dig husses älskling!

PS Musher Dinner blev en besvikelse. Kostade 200kr (för handlern) men när vi kom fram till maten så var hälften av grytorna slut! Lite väl dyrt för några korvskivor och slabbig potatissallad kan man tycka!

Mitt Amundsen race etapp II

Etapp II.

Klockan var 02:47 när hundarna var sockade och färdiga och vi lämnade Dollarstore i mörkret. Som allra sista spann. Kanske en onödigt lång vila. Men jag kände att det var klokt att ta det lugnt. Träningen hade inte varit helt optimal. Och vädret var som sagt för varmt. Så "skynda långsamt" och "bättre sent än aldrig" fick gälla som strategi. Vi följde en kraftledning i flera kilometer, korsade vägen upp mot Vedjeön. Sedan en lång och flack sträcka som gick genom ett öppet myrlandskap. Natten var ganska ljus så jag såg landskapet omkring mig i ett svagt skimmer. Då och då gick det som en elektrisk stöt genom spannet. Plötsligt satte de av i full galopp i flera hundra meter. Kanske var det en hare, kanske var det renar i grannskapet? Det syntes då spår här och var efter renar. Allt eftersom gick spåret mer och mer mot norr och steg sakta men säkert uppåt. Vi körde genom flera skogspartier. Där fick mushern verkligen vakna till liv. Spåret slingrade sig hit och dit mellan granarna och upp och ner över små knallar. Det gällde att styra rätt och bromsa eller sparka vid rätt tillfällen. Sedan en ny myr en lång bit.
I gryningen kom vi upp i höjd med Öjarn där spåret nerifrån Storåbränna hakade på. Nästan på en gång blev jag omkörd av ett spann som var ute på etapp III. Men jag fortsatte över sjön. De båda ledkorsen som noggrant beskrivits på bangenomgången var väldigt lätta att se och enkelt att ta rätt väg. Ja över huvud taget var banan väldigt bra markerad. Jag kände inte någon tveksamhet vid nåt enda tillfälle. Allra helst på natten var det riktigt tydligt var vi skulle köra. Varje banmarkering hade reflex så ibland såg jag som en pärlband av reflexer långt framför mig i mörkret. Efter några kilometer efter att vi lämnat sjön kom vi upp till Finnvattnet. Ankrade på sjön strax innan gården och åt frukost. Jag måste verkligen beundra dessa människor som tog sig hit för länge sedan. Hittade den här otroligt fina platsen mitt ute i ödemarken och byggde upp ett liv och en tillvaro. Och överlevde under dessa kärva förhållanden. Och nu gnäller vi bara för att vägen inte är nyplogad eller strömmen är borta nån timme.
Jag kollade lite på nätet om denna plats. Fann att den bebyggdes i slutet av 1700-talet av en man som hette Jon Nilsson. Platsen var sedan bebodd fram till 1960-talet.

Frukost vid Finnvattnet. Yenna håller vakt (som vanligt) Alla andra vilar.

Morgonen var solig. Vindstilla. Spåret kanonfint. Landskapet var helt överväldigande. Här hade vi en otroligt fin sträcka en bit norr om Finnvattnet och sen tillbaka ner till Öjarn. Alltså gissa om jag bara stod där och njöt av dagen och landskapet och vyerna och hundarna som jobbade och jobbade.

Norr om Finnvattnet

Norr om Finnvattnet

Så var vi tillbaka på Öjarn och tog nu spåret upp mot Öjarsflon. Det gick först en del uppåt och efter en bit stannade vi och snakkade. Hade bara stannat en liten stund så blev vi omkörda av Agneta som nu var ute på tredje etappen. Pratade en kort stund om spåret och vädret och hundarna. Vi fortsatte och kom upp på Öjarsflon - som är ett vidsträckt myrområde - där spåret efter ett tag vände tillbaka ner mot Storåbränna.

Uppe på Öjarsflon

Ännu mer myrar. Solen sken hela förmiddan och det var verkligen varmt. En del skotrar åkte förbi (som alltid denna helg lika hänsynsfulla!) Ännu mer myrar men så småningom dök spåret ner i skogen och ganska snart var vi nere i byn. Här gjorde vi en intressant runda ner genom byn förbi skällande hundar, över små vägar och alldeles förbi en del gårdstun. Sedan upp tillbaka och nästan prick tolv på dan körde vi in på checkpoint II. Och ser man på! Vi vann ytterligare 12 burkar Troll hundmat eftersom vi var sista spann in på även denna checkpoint!

Lisa och Yenna på checkpoint II

 Vi stannade länge (ja alltför länge skulle det visa sig) i Storåbränna. Det var liv och rörelse hela dan och hundarna fick dålig vila. Men de åt med god aptit och hade det nog gott där i solen. Själv skulle jag försöka sova en stund i militärtältet som stod uppspänt precis bredvid hamburgerköket. (Dom hade verkligt goda hamburgare!) Men ett tält är förvisso ganska så lyhört och lite granris på marken räcker inte så långt för en gammal sliten kropp. Så någon sömn blev det inte.

Under hela eftermiddan kom också en funktionär fram med jämna mellanrum och frågade om jag skulle fortsätta? (Jag skulle ju ändock inte hinna fram till mål i tid!) När skulle jag åka? Hur länge skulle jag stanna när jag kom tillbaka till Storåbränna? Han kom till och med med det löjliga förslaget att jag skulle skippa etapp III och fortsätta direkt till målet i Strömsund! Då skulle jag i alla fall få gå i mål!! Vilken jobbig person! Han fattade inte ett dugg vilka mål jag hade med loppet och vilka mina ambitioner var. Från början hade jag insett att det var lite osäkert om jag skulle klara hela loppet. Första etappen skulle jag absolut klara. Då skulle jag vara nöjd. Om jag klarade även etapp II skulle jag vara supernöjd. Skulle jag även klara etapp III så skulle jag vara superskitnöjd! Och skulle jag komma i mål så skulle jag vara hysteriskt superskitnöjd!! Jag insåg snabbt att det här loppet egentligen inte var tänkt för såna amatörer som jag. Jag var mest till besvär och spolierade tävlingsledningens planering. Men jag skulle inte glädja dom med att bryta redan nu.

Efter att ha bytt till torra strumpor och sockor kom jag till slut kom vi iväg på etapp III strax före klockan åtta. Dock inte utan ett sista funktionärsstrul. Redan vid sjutiden hade jag gått till funktionären för att signera ut mig från checkpointen. Han sträckte fram en lista som jag skrev på. När jag sen precis hade startat kom en annan funktionär springande med en annan lista. Hon hojtade att jag hade glömt signera ut mig från checkpointen. Jaha - men jag har faktiskt signerat ut mig!??? Men jag hade tydligen skrivit på fel lista förut och nu var det förhoppningsvis rätt.

fortsättning...

Mitt Amundsen race

Hemma igen. Livet känns alldeles tomt och trist efter det här stora äventyret. Nu var det här inte nån tävling för mig. Amundsen var ett stort äventyr. En stor upplevelse. En häftig utmaning. Ett par magiska dygn som jag aldrig ska glömma. Nåt som jag hade levt för och haft i focus sedan i somras. Och nu skulle det äntligen bli av.

Handler Hans gosar in sig med Stor-Malvin.

Handler Hans kom upp från Tvååker onsdag kväll. Pö om pö hade han insett att handlerjobbet inte skulle bli nåt latmansgöra. Sitta i stugan och surfa på datorn och dricka kaffe kunde han bara glömma bort. Efter två månaders ständig planering och två veckors ständig packning så var vi klara att åka torsdag morgon. 68 mil senare var vi framme på Strömsund camping i skymningen. Vi fyllde snabbt upp stuga 19 med alla våra grejer. I stugorna bredvid flyttade Lars Monsen in med sin crew och parkerade sin momsterbuss utanför.

Pre race:

Fredan gick snabbt åt till att göra i ordning släden och sortera utrustning, registrera oss och fixa vet.kontrollen.  Sen på kvällen pre-race buffe och förarmötet. Gunilla kunde verkligen banan och även om det tog tid så fick vi verkligen veta det mesta. Lite kul att frottera sig med kändisar. Under buffen satt vi bredvid Karsten och på förarmötet hamnade vi bredvid Hugh Neff. Han visade sig vara en riktigt trevlig kille som frågade en massa om mig och mina hundar. Extra kul eftersom jag kunde berätta att halva mitt spann härstammade från Karen Ramsteads kennel. Och henne kände han naturligtvis till.

Katerina myser med Malvin

Lisa och hennes flickor  foto: Katerina Paleckova

 Lisa foto: Katerina Paleckov 

Start:

Precis lämnat startfållan  foto:Jörg Deutgen

Ut på isen   foto: Angelika Dietrich

Ja så var det då dags för start. Vädret var väldigt varmt. Alldeles för varmt. Tempen låg runt nollan och solen sken. Alla startande på en stor parkering med hundar och bilar och folk överallt. Men allt flöt på i nån sorts ordnat kaos. Trots ovana att smörja och socka 32 hundtassar gick det överraskande fort. På med selarna och strax därpå var vi iväg 11:42. Själva starten var häftig. Vi körde in genom portalen till hembygdsgården. Sedan själva starten och sedan en lång gata kantad av en massa massa människor som hejade och skrek! Kändes nästan som Iditarod! Första kilometerna var det tungt före. Flera vägövergångar där t.o.m. polisen stod och stoppade trafiken vid ramselevägen. Allt eftersom lämnade vi bebyggelsen och spåret löpte på. Ganska snart blev vi omkörda av Silvia och Hugh. Äntligen var vi sist i spåret.

I början av Amundsen. foto: Katerina Paleckova.

Värmen och snömodden på spåret gjorde att vi fick stanna ofta och pusta. Efter ett par timmar stannade vi och snakkade första gången. Laxbitarna försvann i ett nafs. Hundarna låg och vilade i snön. Hörde svagt att en skoter närmade sig. Han stannade en liten bit bakom mig. Yenna och Lisa i led blev jättenyfikna och vände hux flux om hela spannet. Tog lite tid att reda ut och få spannet i ordning igen. Killen på skotern var en lång och smal och genomtrevlig norrlänning som åkte efter alla åkare och plockade upp spårmarkeringar och hade koll på kön - dvs mig.  Så här första gången var det bara lite trevligt. Men sen hände precis samma sak varje gång jag stannade och snakkade under första etappen. Så det blev lite enerverande stressigt i längden.

Vid första snakkningen.

Så vi fortsatte. Skogar och myrar och sjöar. Ny sjö där ett skotergäng stod parkerat vid stranden. En mamma och hennes barn stod precis bredvid spåret. Men hundarna gick faktiskt bara förbi. Vi närmade oss vägövergången av E45. Där var det packat med funktionärer som säkrade överfarten. Ja alla funktionärer (nästan) ska ha en stor eloge som ställde upp och gjorde att loppet blev möjligt genomföra.

Så vi fortsatte. Och fortsatte. Stannade och snakkade. Skotern smög upp och stannade nere i kurvan. Första dan var banan ganska flack men här fortsatte spåret en del uppför. Mer skogar mer sjöar mer myrar mer hyggen. Passerade gamla övergivna gårdar som ruvade i en öppning i skogen. Skymningen kröp på oss och pannlampan kom fram. Skuggorna sänkte sig över landskapet och vår värld förvandlades till en liten plätt upplyst av lampans sken med mörka silhuetter av storskogen runt om oss. Passerade den väglösa lilla gård där vi körde precis förbi ett par hundgårdar fyllda med skällande hundar. Men mina hundar gick bara förbi. Det var bara att tugga på. Hundarna kändes verkligen pigga och glada. När vi stannade och snakkade så dröjde det inte länge innan Sussie började gapa och ville vidare. Ja vilka hundar. Hur kan de bara springa på mil efter mil dag efter dag utan att ge upp? Många gånger stod jag där på släden och tårarna bara trillade utför kinderna av ren glädje att få vara ute med detta gäng, mina kompisar och bästa vänner.

Ny snakkning och skotern dök upp på nytt. Så fortsatte spåret lite mer utför och så småningom kom vi ner mot Vattudalen. Ny vägövergång över gäddedevägen och ut på sjön. Långt där borta ljusen från Strömsund där första checkpoint låg. Vi kom in där närmare nio på kvällen. Vi var absolut sist in till checkpoint och vann 12 burkar Troll hundmat som tröstpris! Bara några få spann låg fortfarande kvar parkerade. Överraskande nog även Hugh som valt att ta sina 6 timmar här. Han hade bara 5 hundar kvar och han själv var rätt sliten efter resan från Alaska. Jag parkerade hundarna, gav dom lite snakks, tog av sockor, gjorde i ordning mat. Alla hundar slukade maten så det kändes skönt. Bredde ut halm och la över filtar. Hundarna kom snart till ro. Trots dålig rutin så tog det hela bara en knapp timme. Nu fick hundarna vila under uppsikt av Hans som raskt satte sig vi elden tillsammans med funktionärerna. Själv åkte jag upp till stugan och försökte lägga mig och sova. Rätt svårt eftersom adrenalinet flödade och allt kaffe gjorde inte saken lättare. Halvtvå steg jag upp och åkte tillbaka till checkpointen.

Ledarhundarna Lisa och Yenna på checkpoint Strömsund.

fortsättning följer...

Åter Storåbränna

Alltså jag är bara så jäkligt stolt över mina hundar Efter en hel natts färd på etapp 3 kom vi tillbaka hit till Storåbränna i gryningen Men nu bryter vi loppet Tiden har tagit slut