SPHK utställning Ånnaboda

Utställningar är väl si så där roligt att åka på. Man står där ganska nervös och ganska så utlämnad åt domarens tyckande. Och ofta blir väl inte resultatet så vidare värst. OK - några av hundarna har tidigare fått CK en eller annan gång. Ja Sluggo till och med flera gånger. Och lilla Sussie Pussing fick faktiskt ett cert nere i Askersund en sommar för några år sedan. Men sen är det riktigt så kul att träffa en rad gamla slädhundsvänner och andra bekanta. Nu är det också lite spännande att få en bedömning av valparna. För att se lite vad en parning har gett för resultat. På grund av foten så kunde jag inte själv ställa ut barnen. Men då erbjöd sig Ylwa att visa valparna. Vilken skänk från ovan!! Hon är ju också så himla duktig att visa hundar så efter lite planering så bestämde vi att hon skulle visa Sniper och Abby på SPHKs utställning i Ånnaboda Kristi Himmelsfärds helgen.

Själv tyckte jag (förstås) att de här valparna var riktigt fina. Hade rätta proportioner och bra vinklar. Men vad skulle en domare tycka? Lite hade jag dock kunnat träna de här båda i förväg. Gick på vägen och sprang korta bitar. Sniper gick si så där.Han sprang ganska så avspänt men helst precis där mina fötter var. Ställde upp sig hyfsat bra. Kanske inte ett hopplöst fall. Det var däremot Abby. Ett riktigt hopplöst fall. Slet i kopplet. For som en jojo längst ut i kopplet. Sprang i en struttig stil. Satte sig tvärt ner och där satt hon. Ställde upp sig men ville helst hoppa upp i min famn. Hemska makter vilket hopplöst fall. Jag skickade varningsmail till Ylwa men hon bara flabbade. Ja nu var vi i vart fall anmälda så vi for iväg.

Vi kom fram till utställningsplatsen i god tid. Tog ut hundarna. De var fullständigt uppspelta. Gick runt området med båda två med ständigt återkommande koppeltrassel. Allt var nytt och spännande. Barnen smög fram när de såg något nytt. Och allt var ju nytt! En sak var verkligen positivt: Alla människor vi mötte skulle barnen hoppa upp i famnen på och få sig ett kramkalas. Underbart! Valparna går in först i ringen. Och tiden närmade sig snabbt. Ylwa kom, satte på Sniper sitt utställningskoppel och sprang runt ett par varv. Vet du han gick fullständigt perfekt. Ställde upp sig perfekt. Jag bara stod och gapade. Sedan samma sak med Abby. Inga problem. Ja vad säger man? Det är bara att falla på knä och buga och erkänna ett proffs när man ser det.

Först som sist: Utan Ylwas insats hade dagen aldrig gått så superbra. Tack än en gång!

Först var det Snipers tur. Han gick in i klassen tillsammans med två andra valpar. Han skötte sig jättebra. Sprang riktigt bra och avslappat. Ställde upp sig super. Fick fantastiskt bra kritik och ett HP. I konkurrensen så forsatte flytet och han blev bästa hanvalp.

Jenny och Agneta med varsin Vänervindvalp. Sedan Ylwa med Sniper

Sniper poserar för domaren

Abby skötte sig också otroligt bra. Speciellt med tanke på hur uselt det gått i träningen innan utställningen. Hon fick också väldigt bra kritik. Men domaren (Sonny Ström) tyckte att hon kunde vara lite stramare i ryggen. Hon blev bästa valp i sin klass men dock inget HP.

Ylwa springer med Abby

Abby poserar för domaren

Sedan fick Sniper gå mot bästa tikvalp och till min häpnad blev han också bästa valp!!  Alltså allt hade verkligen gått långt över förväntan. Först och främst hade de båda fått så bra kritik. Ett kvitto på att parningen av Molly med Striker gett riktigt bra hundar. Sedan som grädde på moset bästa valp?!

Nu hade jag ett par avspända timmar med kaffe drickning och hundsnack med alla sorters hunddårar. Försökte hålla ett öga på ringen där klasserna avlöste varandra. Ylwa visade en rad hundar och de allra flesta höll sig väldigt långt framme. Tacka för det. Hon har så fina hundar och kan verkligen göra dom rättvis i ringen. Under tiden låg barnen på stake out nere vid bilen. Låg i skuggan och det var som om dom aldrig hade gjort nåt annat än ligga på stake out. Trots att det var allra första gången. Vi får verkligen hylla Striker som jag vill säga har förvärvat sitt enastående temperament till den här valpkullen.

Ylwa med Ola. Han spökade faktiskt en del i ringen

Runa med Bele (Bror till Sluggo)

Viggo med Eric. Viggo och Tora hade en riktigt bra dag!

Ylwa med Melos

Sniper och Abby ligger på stake out och gnager ben

Abby

Så drog det ihop sig till finalerna. Det kom som en mindre chock när ringsekreteraren plötsligt ropade upp Snipers nummer i konkurrensen om BIS-valp. Jösses! Jag trodde att allt var klart sen länge. Så jag fick snabbt som ögat hämta Sniper, ragga upp Ylwa och sen in i ringen. Åter gjorde Ylwa ett superjobb. Hon visade upp Sniper och han visade sig som om han aldrig gjort nåt annat än varit på utställning. Han konkurrerade mot en malamutvalp. Jag tyckte naturligtvis att Sniper var absolut finast. Allra helst i rörelserna var han verkligen kanonbra. Och tänka sig - han vann det hela och blev BIS-valp!! En chockad lycklig husse och en belåten valp. Vi fick en bautastor skrytrosett. Plus en stor säck Royal Canin som segerpremie! Vilken dag! Sen vann jag dessutom en bonuscheck på 500kr hos Folksam djurförsäkring på ett lotteri. Sa jag att solen sken hela dan?

Maffig skrytrosett samt hundmatssäck

I övrig finaler hade Ylwa många framgångar. I slutändan blev hennes Maggan BIR och BIS-tvåa. Plus en rad andra framskjutna placeringar. Läs gärna mer på Snowstreams blog.

Lilla Abby på sjukhuset

Nu börjar det äntligen lugna ner sig. Men det har varit några hetsiga dagar. I onsdags eftermiddag började Abby bli lite slö, Hon åt inte på kvällen och var rätt slö. Hon fick vara inne och strax kräktes hon. Och strax därpå kräktes hon igen. Vattniga gulbruna kräkningar. Provade med Microlax och paraffinolja. Kom ut en liten hög med stenblandat bajs. Det blev en orolig natt med nya kräkningar. Drack och kissade gjorde hon dock.

Jag förstod ju rätt snart vad det var frågan om. Molly har lärt valparna att käka sten. I hundgårdarna finns bara sorterat grus. Så förmodligen hade Abby fått i sig nån större sten ute i stora rastgården. Ringde Djurkliniken i Karlskoga på torsdag morgon och fick komma direkt på förmiddan. Jag jobbade så Gunilla ställde upp och åkte dit. Det visade sig att dom blev kvar där hela dan. Abby skötte sig otroligt bra. Studerade allt som hände där på kliniken. Inget gnäll eller skäll. Spanade in andra hundar och katter. Hälsade glatt på veterinärer och djurvårdare. Betedde sig absolut perfekt. Efter röntgen och därefter kräkmedel och lavemang så kom det ut två stora stenar. En kräktes hon upp och den andra sket hon ut.

LIlla Abby.

Väl hemma så fann hon sig ursnabbt i rollen som konvalescent. Bo inne, korta promenader, små portioner av dyr skonkost på burk 8 (åtta!) gånger om dan. Abby kurerade sig hur fort som helst och njöt av innelivet. Nu har det gått några dar. Återanpassningen till det vanliga hundlivet har påbörjats så smått. Idag fick hon träffa sina syskon. Dom tyckte att hon skulle få sig en riktig åthutning för att hon övergett dom och levt lyxliv inne hos matte och husse. Vi kan nog blåsa faran över för den här gången och hoppas på att det inte händer igen.

Barnens väg till draghundar

Nu har barnen (Barn och barn alltså?)  fyllt 6 månader. Dom är stora busungar och fulla med energi och livsglädje. Dom har också börjat prova på det här med draghundslivet.

Efter ett första misslyckat försök att köra dom i spann tog jag ett par steg tillbaka. Och valde den här långsamt-men-säkert-vägen som jag använt mig av tidigare. Och som har fungerat. En skillnad mot tidigare är att de här valparna fått så lite hantering utanför hundgårdarna. (En följd av mina förfrusna tår... ) Så det var inte bara selarna som var nytt. Hela världen där utanför var ny och spännande för dom små.

Sniper på promenad

Så jag började med att ta korta promenader med dom en och en i sele. Det var lite tveksamt i början. Plötsligt fick dom möta hela den stora världen utanför hemmets trygga hägn. I synnerhet Abby var helt omöjlig! Hon låg på mage eller på rygg på vägen och gick ingen stans. Till slut fick jag bära henne en bit bortöver vägen och med hjälp av Frolic och lock och pock gick hon lite framåt. Abby är så självständig och har så bestämda åsikter. Så hon blev en riktig utmaning. Efter ett par veckors promenader så gick det mycket bättre. En dag när jag och Abby hade kämpat oss en bit förbi stallet så satte hon plötslig iväg i full fart bortåt vägen. Polletten hade äntligen trillar ner.  När vi kom hem efter den här promenaden var det rent rörande att se hur oerhört lycklig och nöjd Abby var. Jag slog mig ner på stoen på verandan. Abby kom rusandes och kastade sig upp i mitt knä. Där låg hon helt avspänd och utslagen en lång stund på rygg. Jag smekte hennes mage och hon slickade mig i ansiktet. En sådan här alldeles speciell stund som man lever på så länge länge. Och nu var det dags för nästa steg.

Isdag atte jag på Molly och Sniper selar och stoppade in dom i bilen, hängde på cykeln där bak och åkte upp nån kilometer längs vägen. Där  kopplade jag in dom i draglinan från bältet och satte iväg hemåt. Allt gick över förväntan! Jag hade ingen nacklina så  Sniper for lite hit och dit. Men i stort framåt och med en väldigt bra attityd. Både husse och Sniper var hellyckliga när vi var hemma. Sniper överöstes med klappar och smekningar och Frolicar. Sniper är ju en så mjuk och god hund och han visste inte till sig av glädje.  Sedan gjorde jag samma sak med Maggie.  Och det gick precis lika bra. Ja om möjligt ännu lite bättre. Hon hade en mer rak och stadig kurs och höll sig ganska nära Molly hela tiden. Så dagen blev hellyckad och nu känns det som om vi tagit ett till steg på vägen.

PS. Dan efter gjorde jag samma lilla cykeltur med Mikki resp Abby. Och det gick precis lika bra för dom. Mikki var lite upphetsad i starten och snurrade runt en del innan vi kom iväg. Maggie gick klockrent.

Här kommer Sniper och Molly längs vägen

Mycket belåten Sniper efter  träningsturen

Maggie och Molly längs vägen

Maggie och Molly i full fart

Åter i selen!

Oj det visade sig ta tid det här med förfrusna tår. Dom är förvisso ännu långt ifrån bra. Men jag har i alla fall kunnat börja jobba halvtid efter drygt två månaders sjukskrivning. Och nu äntligen kände jag mig mogen att ta ut hundarna på en träningstur igen.

Jag selade på åtta hundar så även mamma Molly fick hänga med. I strålande solsken och +4 grader körde vi en kort runda på 4½ km. Hundarna var hellyckliga - för att inte tala om hundarnas husse! Jag stannade ett par gånger och fotade men det fick bli korta stopp. Hundarna ville hela tiden vidare. Snart är det premiärtur för barnen i selarna!

Yenna och Sussie fick gå i led

Lite dricka i diket vid vår grillplats

Lyckliga hundar!

Porträtt på barnen

Ja nu är barnaskaran 5½ månader. Ett gäng odrägliga ungdomsligister. Som är fulla av energi, nyfikenhet och upptäckarlust. Mycket orädda och sociala och älskar råmys och knästunder. Ena riktiga krambananer. Ska vi sen prata om aptiten så har vi här ett gäng som är en korsning av krokodil och piraya. Vilket gäng - man måste bara älska de här busarna. Efter flera månader tittade solen äntligen fram och jag fick för mig att försöka ta lite kort på kvartetten.

 

Abby

Maggie

Mikki

 

Sniper

Allt mer och mer så utvecklar de också sina olika karaktärer. Även om de i grunden är ganska lika - inte bara till utseendet.

Abby  är och har alltid varit den mest självständiga. De andra drar alltid omkring i en liten flock när de är ute i rasthagen. Men Abby bryr sig inte så mycket utan kan pyssla med sitt på annat håll. Har en hel del temperament.

Maggie är liksom Sniper en lite mjukare vovve.  Har hela tiden varit av typen Knähund XX. När gänget är inne i hallen och t.ex. gnager på tuggben så ser hon alltid till att hon får ligga  bredvid mig på hundsängen.

Mikki är en stor buffel. Tycker själv att han är en riktig Storfräsare - som också är hans smeknamn. Har ett alldeles extra stort födgeni så när jag ger dom mat så gäller det för Abbie (som går i samma hundgård) att snabbt som ögat skyffla i sig sin mat. Annars äter Mikki bara halva sin portion, knycker sedan några tuggor av Abby innan han återgår till sin skål. Stor och bufflig men innerst inne ganska så feg. Påminner rätt mycket om StorMalvin men Miki har nog lite mer temperament.

Sniper är den absolut mjukaste av barnen. Är alltid så vänlig och har öronen klistrade på nacken. Vill liksom Maggie gärna ha nära kontakt med Husse. Och talar på olika sätt om för husse att han tycker om honom! Tillsammans med Maggie ständigt i eller nära husse knä på hundsängen.

Jag har också provat selar på barnen. Mikki kör redan med gul sele medan dom andra fick testa ett par gamla valpselar. Halsbanden de fick i julklapp är också utprovade (nästan på innersta läget)  så nu är allt klart för premiärturen i spannet. Det får dock bli i ett mindre spann tillsammans med mor och mormor. De fyller snart 6 månader och då är det dags.

Vildmarksracet 2014

18 januari skulle vi starta i Vildmarksracet uppe i Nornäs. En "prova-på-tävling" för kommande långdistanskörare. Nu hade  jag ju kört flera långlopp. Men med bara sju hundar i tävlingsbart skick och ganska så mager träning så kändes de 12 milen rätt lagom. Banan blev i sista stund lite omändrad eftersom det var så väldigt lite snö där uppe. I slutändan blev det ca 70+55km. Tack vare hjälp av Marika fick jag ledigt på fredan och kunde rulla iväg direkt efter en tidig lunch.
Lugn resa och jag var uppe strax efter klockan fem. Parkeringen var nästan tom så jag kunde ta en bra plats i bortre änden av planen. Hittade en minimal plats för tältet precis mellan plogkanten och träddungen. Jag hade från början tänkt att det skulle vara trevligt att tälta men ju närmare helgen vi kom desto kallare blev jag om fötterna så att säga. Trots allt så tältade jag och nu var det inte så gruvligt kallt som det kan vara här uppe. Under natten låg det på 15-20 minus så i dunsovsäcken mådde jag bulle. Efter hundmatande och lite egen kvällsmat och montering av släden gick jag ner till bystugan och registrerade mig. Fick karta över banan och snackade med en del bekanta. Sen tillbaka till bilen och kröp ner i säcken ganska tidigt.

Base Camp vid parkeringen med månskenet över granarna.

Så var det lördag och dagen D. Morgonen och förmiddan gick i behagligt tempo med packning av släden, förarmöte och allt annat som alltid ska göras. Exv att ta ner depotsäckarna till checkpointen och kolla in läget där. Gick tillbaka till hundarna där veterinären Sergio (vet Lussekofta) kollade Casper extra noga. Han är ändock 11½ år men Sergio hittade inga frågetecken hos Casper. En stor fördel med denna tävling var att du fick starta när du själv var färdig. Ingen hets alltså och när jag var redo att ge mig iväg fick jag också hjälp av en ATV med larvfötter. Lugnt och säkert alltså! Jag hade satt Sussie och Yenna i led, sedan Mellis och Lisa, Sluggo gick singel och grabbarna Casper och Stor-Malvin längst bak. Spannet fungerade perfekt och först som sist: Yenna är en otrolig hund. Helt felfri!

GPS-karta över Vildmarksracet

Första slingan var väldigt flack och lättkörd. Gick en bit norröver och vände sedan tillbaka och följde sjökanten tillbaka ner mot vägövergången. De 17 km fram till vägövergången tog ca en timme. Strax innan blev jag omkörd av Trond Hansen som körde suveränt fort med sina siberian. När jag kört ett par mil stannade jag på en myr för att snakka hundarna. Det fanns inget ankarfäste men en bra tall precis intill spåret där jag kunde sätta fast fånglinan. Jag tog ett steg ut i snön och oooooops sjönk jag ner till knäet! Först trodde jag att det var lössnö men strax insåg jag att jag trampat ner i ett dyhål. Shit också - varför skulle det här hända? Det var bara att ta av sig stöveln och sätta på nya torra sockor från påsen märkt "reservkläder".  Med hundarna nysnakkade fortsatte vi uppför höjderna mot särnavägen. Det knallade på riktigt bra. Spåret steg ständigt uppför men inga riktiga mördarbackar. Spåret svängde hit och dit. Vi kom ikapp ett samojedspann som såg ut att ha det rätt jobbigt. Stannade och snakkade. Fortsatte. Körde förbi några pulkaekipage. En lång lång lång nedförsluta på vägen förbi Göljåreservatet. Genom ett skogsparti över till vägen som gick tillbaka mot Nornäs. Lite uppför men vi behövde inte upp tillbaka till högsta punkten igen.
Efter vägen kom en lång lång lång sträcka över ett antal myrar och genom ett antal skogspartier.  Snart skulle den besvärliga vänsterkurvan komma som dom varnat för under förarmötet. Det tog tid men så kom den. Med lite lagom bromsning nerför några knöliga backar så var vi ute på nästa väg. När vi stannade och snakkade här så kröp skymningen allt närmare så jag tog på reflexväst och pannlampan. Hundarna hade gått jättebra. De var förstås rätt trötta men lyckliga och glada och beredda på att fortsätta när jag sa "OK - nu kör vi!" Vi fortsatte en liten bit och så kom vi hux flux ner på sjön Noren.  Nu hade vi bara några km kvar till checkpoint och det blev en härlig resa i mörkret. Hundarna hade piggnat till en hel del. Vi hade tävlat på de här spåren för några år sedan. Dom visste nog att vi snart skulle vara framme. Sista biten fram var väl markerad med blinkande lyktor som stod i rad längs spåret.

Stor Malvin och Casper vilar på check point.

 Fick en parkeringsplats, frontankaret ut, hundarna en första snakkbit, köket på, halm under alla vovvar, kulorna blötlagda i kalops-hundkött-soppa. Alla hundar åt - Casper fick jag dock handmata med en A/D-burk. Så kom dom till ro. Jag hade med filtar men det uppskattade dom inte så värst. Dock var dom mysiga att ligga på! Det var väl neråt 20 minus så Sussie och Yenna fick på sig täcken eftersom dom tappat det mesta av vinterpälsen före jul. Själv gick jag upp till bystugan för att vila en stund och testa deras hamburgare. Det var en hel del folk där och jag fick en plats vid Anders och Agneta. Hamburgaren var helt OK och tillvaron började kännas prima. Dags att ta av stöveln jag plurrat med. Men den gick inte att få av? Inte ens med hjälp av Anders! Till slut visade det sig att strumporna frusit fast i stöveln. Med hjälp av hetvatten kunde jag så småningom få bort de fuktiga sockorna och sätta i en ny innerstövel och ta på mig nya torra sockor. Tårna såg lite vita ut men jag kunde röra på dom och de kändes varma så läget var under kontroll. Trodde jag! Timmarna på CP gick så fort. Det närmades sig avfärd. Hundarna fick en ny portion soppa, jag plockade ihop alla prylar och så kom vi iväg efter knappt 5 timmars break.
Det var ganska rörigt på CP med lyktor och reflexer överallt. Jag bad om hjälp så jag skulle hitta rätt spår ut och vi kom iväg utan problem. Vi hade också tur nu när vi for iväg. Första biten ut från CP var nämligen spåret gemensamt med sista biten på ingående spår. Strax innan jag stack hade tre spann kommit in till mål men nu var det lugnt så inga problem. Denna runda var densamma som vi kört tidigare fast den första slingan var ej med. Vi fick några härliga timmar på den andra etappen. Hundarna gick jättebra.
Sussie och Yenna fungerar hur bra som helst i led. Sussie står för energin och Yenna står för förståndet. Yenna är helt makalös. Ända sen hon gick i spann vid ett halvt års ålder har hon ständigt varit lika fokuserad och seriös. Allt sammanvägt är hon nog min allra bästa hund.

Yenna och Sussie i led. Superduktiga!

Mellis och Lisa i nästa par var också helt felfria hela loppet. Lillfjanten trasslade inte till det en enda gång! Och Lisa - ja hon är Lisa. Rutinerad, klok, vill alltid göra sitt bästa. Alltid lika positiv. Suverän.

Lisa och Mellis gick som swing helaloppet.

Sluggo gick ju ensammen. Precis som vanligt jobbade han, vilade och åt hela loppet. Precis som vanligt gjorde han en gedigen insats utan strul och konstigheter. Det är häftigt att tänka sig vilken kull detta är - Frejas sista kull. Så många duktiga draghundar som dessutom gjort ifrån sig superbra på utställningar.

Sluggo slädhund

Casper måste få en extra stjärna för sin insats. 11½ år gammal men jobbade precis som han alltid gjort. Dessutom hade han inga magproblem nåt som har hänt ett par gånger tidigare. Kanske var han lite tröttare under rasterna än de andra hundarna. Stor Malvin såg hela tiden lika glad och lycklig ut som han alltid gör. Kanoninsats!

Stor Malvin och Casper i wheel.

Så vi knatade på uppför sluttningarna mot särnavägen. Stannade och snakkade, drog vidare och så gick hela natten. Det var lite trolsk stämning under andra etappen. Det snöade lite lätt och flingorna blixtrade förbi i skenet från pannlampan. Nu kände vi ju igen hela spåret och kilometerna avverkades ganska så fort. När vi kört 10-12 mil så fick hundarna vittring på nåt vilt i skogen. Då var dom inte så trötta längre utan satte iväg i full fart längs spåret! Efter flera timmar kom vi åter ut på sjön och högljutt sjungande "We are the champions - my friends, And we'll keep on fighting Till the end" avverkade vi den sista biten in till mål. Klockan var då 3 på natten. Efter ett kort stopp fortsatte vi längs spåret upp till parkeringen och kom ut där precis bredvid släpet. Hundarna var jättenöjda och visste inte hur fort de kunde komma in i sina boxar.  Snart låg också jag i dunsovsäcken men fick en lite orolig natt. Cirkulationen började återkomma i tårna och det stack som helvetesnålar en bra lång stund.
Nästa dag var det bara att packa ihop grejerna. Pratade med en del gamla draghundsvänner. Prisutdelning i bystugan där arrangörerna fått ihop ett otroligt fint prisbord. In i bilen och en lång tröttsam resa hemöver. Jag hade bara fått enstaka timmar med sömn under natten så det blev till att stanna stup i kvarten och ta en kaffe eller minipromenad eller bara sluta ögonen. Hundarna var superglada när vi kom hem vid sextiden.

Epilog: Det visade sig att jag förfrusit alla tår på vänsterfoten. Två av tårna var det ingen fara med. De tre andra var det värre med. Jag fick verkligen förstklassig hjälp på diabetescentrum.Vi får se vad slutresultatet blir. Det lär ta lite tid..

Förfrusna tår. OBS efter några dar såg dom mycket värre ut!

Valparna är nu en vecka

Tänka sig - nu har det redan gått en vecka. En superintensiv vecka då så mycket händer - samtidigt som det inte händer så mycket. Valparna bara sover och äter och sover och sover lite mer och äter. Och så växer dom förstås med raket fart. Jag har nu vägt dom efter en vecka och kan konstatera följande vikter:
                Födsel       1 vecka
Valp 1:     530g          1060g
Valp 2:     575g          1070g
Valp 3:     540g          1040g
Valp 4:     500g           970g

Alltså i stort en fördubbling av vikten! Lite mer än för Lisas kull. men Ok - dom var 7 stycken att dela på maten och här är dom bara fyra.

Valpgänget attackerar mjölkbaren

Kolla den välfyllda magen!

Även om alla fyra valpar är svarta och vita så har de sina speciella kännetecken. Lite olika mycket färg i hjässan och lite olika vita tecken på nacken. Jag försöker banka in dessa i huvudet men det tar sin tid (åldern?) När de ligger på sidan - vilket de oftast gör såvida de inte äter - så är det svårare att se skillnaden. När de blir äldre så blir det säkert lättare eftersom två är hanar och två tikar. Vi spånar i namn och har flera bra eller mindre bra förslag. Vilka namn det ska bli och vilken hund som ska ha vilket namn får nog mogna en vecka till innan vi bestämmer oss. Men vi ska nog bestämma i alla fall namnen snart så att jag kan skicka in registreringshandlingarna. Det är lika bra att fixa detta i god tid eftersom jag vädrar krångel med detta. Eftersom Striker är född i Sverige och har svenskt regnummer. Men bor i Norge och har alla sina meriter därifrån. Vi får se. Ska jag tro Per så är SKK inte så petiga eftersom dom gärna vill ha in registreringsavgifterna.

Mamma är bara bäst!

Molly har haft lite jobbigt. Hon ligger ofta och hässjar, bäddar då och då med stor frenesi, kan ibland vandra omkring i huset och på nåt vis leta efter nåt. Gunilla säger att hon letar efter den femte valpen. Men det känns ändock osannolikt. Jag tror att hon har en hel del eftervärkar som dra ihop magfläsket och att det är detta hon reagerar på. Då och då har hon en del mindre rödfärgade blödningar. Men både dessa och bäddandet och det andra tycks ha avtagit de senaste två dagarna så jag hoppas det snart har gått över helt. Annars tycks hon vara i prima kondition. Hon törs nu lämna valparna hemma och gå på kortare (10-minuters) promenader. Hon ät görhungrig och får tre fulla mål per dag. Tutterna känns väldigt fina och ännu (peppar peppar) inga tecken på mjölkstockning. Det är bara ett par veckor till så får valpisarna börja provsmaka lite mat och sen  sinar mjölkbaren mer och mer.

Usch - allt detta går så himla fort. Det gäller att njuta av varenda ögonblick den här intensiva tiden. Varje gång jag går förbi valplådan så är det någon valp som ser så där obeskrivligt söt och mysig ut att man bara vill pussa ner den och äta upp den. Och fotografera den måste man helt enkelt bara göra. Jag har samlat en rad foton från denna första vecka på http://mollysvalpar.candymans.se/#!album-28-0