Vildmarksracet 2014

18 januari skulle vi starta i Vildmarksracet uppe i Nornäs. En "prova-på-tävling" för kommande långdistanskörare. Nu hade  jag ju kört flera långlopp. Men med bara sju hundar i tävlingsbart skick och ganska så mager träning så kändes de 12 milen rätt lagom. Banan blev i sista stund lite omändrad eftersom det var så väldigt lite snö där uppe. I slutändan blev det ca 70+55km. Tack vare hjälp av Marika fick jag ledigt på fredan och kunde rulla iväg direkt efter en tidig lunch.
Lugn resa och jag var uppe strax efter klockan fem. Parkeringen var nästan tom så jag kunde ta en bra plats i bortre änden av planen. Hittade en minimal plats för tältet precis mellan plogkanten och träddungen. Jag hade från början tänkt att det skulle vara trevligt att tälta men ju närmare helgen vi kom desto kallare blev jag om fötterna så att säga. Trots allt så tältade jag och nu var det inte så gruvligt kallt som det kan vara här uppe. Under natten låg det på 15-20 minus så i dunsovsäcken mådde jag bulle. Efter hundmatande och lite egen kvällsmat och montering av släden gick jag ner till bystugan och registrerade mig. Fick karta över banan och snackade med en del bekanta. Sen tillbaka till bilen och kröp ner i säcken ganska tidigt.

Base Camp vid parkeringen med månskenet över granarna.

Så var det lördag och dagen D. Morgonen och förmiddan gick i behagligt tempo med packning av släden, förarmöte och allt annat som alltid ska göras. Exv att ta ner depotsäckarna till checkpointen och kolla in läget där. Gick tillbaka till hundarna där veterinären Sergio (vet Lussekofta) kollade Casper extra noga. Han är ändock 11½ år men Sergio hittade inga frågetecken hos Casper. En stor fördel med denna tävling var att du fick starta när du själv var färdig. Ingen hets alltså och när jag var redo att ge mig iväg fick jag också hjälp av en ATV med larvfötter. Lugnt och säkert alltså! Jag hade satt Sussie och Yenna i led, sedan Mellis och Lisa, Sluggo gick singel och grabbarna Casper och Stor-Malvin längst bak. Spannet fungerade perfekt och först som sist: Yenna är en otrolig hund. Helt felfri!

GPS-karta över Vildmarksracet

Första slingan var väldigt flack och lättkörd. Gick en bit norröver och vände sedan tillbaka och följde sjökanten tillbaka ner mot vägövergången. De 17 km fram till vägövergången tog ca en timme. Strax innan blev jag omkörd av Trond Hansen som körde suveränt fort med sina siberian. När jag kört ett par mil stannade jag på en myr för att snakka hundarna. Det fanns inget ankarfäste men en bra tall precis intill spåret där jag kunde sätta fast fånglinan. Jag tog ett steg ut i snön och oooooops sjönk jag ner till knäet! Först trodde jag att det var lössnö men strax insåg jag att jag trampat ner i ett dyhål. Shit också - varför skulle det här hända? Det var bara att ta av sig stöveln och sätta på nya torra sockor från påsen märkt "reservkläder".  Med hundarna nysnakkade fortsatte vi uppför höjderna mot särnavägen. Det knallade på riktigt bra. Spåret steg ständigt uppför men inga riktiga mördarbackar. Spåret svängde hit och dit. Vi kom ikapp ett samojedspann som såg ut att ha det rätt jobbigt. Stannade och snakkade. Fortsatte. Körde förbi några pulkaekipage. En lång lång lång nedförsluta på vägen förbi Göljåreservatet. Genom ett skogsparti över till vägen som gick tillbaka mot Nornäs. Lite uppför men vi behövde inte upp tillbaka till högsta punkten igen.
Efter vägen kom en lång lång lång sträcka över ett antal myrar och genom ett antal skogspartier.  Snart skulle den besvärliga vänsterkurvan komma som dom varnat för under förarmötet. Det tog tid men så kom den. Med lite lagom bromsning nerför några knöliga backar så var vi ute på nästa väg. När vi stannade och snakkade här så kröp skymningen allt närmare så jag tog på reflexväst och pannlampan. Hundarna hade gått jättebra. De var förstås rätt trötta men lyckliga och glada och beredda på att fortsätta när jag sa "OK - nu kör vi!" Vi fortsatte en liten bit och så kom vi hux flux ner på sjön Noren.  Nu hade vi bara några km kvar till checkpoint och det blev en härlig resa i mörkret. Hundarna hade piggnat till en hel del. Vi hade tävlat på de här spåren för några år sedan. Dom visste nog att vi snart skulle vara framme. Sista biten fram var väl markerad med blinkande lyktor som stod i rad längs spåret.

Stor Malvin och Casper vilar på check point.

 Fick en parkeringsplats, frontankaret ut, hundarna en första snakkbit, köket på, halm under alla vovvar, kulorna blötlagda i kalops-hundkött-soppa. Alla hundar åt - Casper fick jag dock handmata med en A/D-burk. Så kom dom till ro. Jag hade med filtar men det uppskattade dom inte så värst. Dock var dom mysiga att ligga på! Det var väl neråt 20 minus så Sussie och Yenna fick på sig täcken eftersom dom tappat det mesta av vinterpälsen före jul. Själv gick jag upp till bystugan för att vila en stund och testa deras hamburgare. Det var en hel del folk där och jag fick en plats vid Anders och Agneta. Hamburgaren var helt OK och tillvaron började kännas prima. Dags att ta av stöveln jag plurrat med. Men den gick inte att få av? Inte ens med hjälp av Anders! Till slut visade det sig att strumporna frusit fast i stöveln. Med hjälp av hetvatten kunde jag så småningom få bort de fuktiga sockorna och sätta i en ny innerstövel och ta på mig nya torra sockor. Tårna såg lite vita ut men jag kunde röra på dom och de kändes varma så läget var under kontroll. Trodde jag! Timmarna på CP gick så fort. Det närmades sig avfärd. Hundarna fick en ny portion soppa, jag plockade ihop alla prylar och så kom vi iväg efter knappt 5 timmars break.
Det var ganska rörigt på CP med lyktor och reflexer överallt. Jag bad om hjälp så jag skulle hitta rätt spår ut och vi kom iväg utan problem. Vi hade också tur nu när vi for iväg. Första biten ut från CP var nämligen spåret gemensamt med sista biten på ingående spår. Strax innan jag stack hade tre spann kommit in till mål men nu var det lugnt så inga problem. Denna runda var densamma som vi kört tidigare fast den första slingan var ej med. Vi fick några härliga timmar på den andra etappen. Hundarna gick jättebra.
Sussie och Yenna fungerar hur bra som helst i led. Sussie står för energin och Yenna står för förståndet. Yenna är helt makalös. Ända sen hon gick i spann vid ett halvt års ålder har hon ständigt varit lika fokuserad och seriös. Allt sammanvägt är hon nog min allra bästa hund.

Yenna och Sussie i led. Superduktiga!

Mellis och Lisa i nästa par var också helt felfria hela loppet. Lillfjanten trasslade inte till det en enda gång! Och Lisa - ja hon är Lisa. Rutinerad, klok, vill alltid göra sitt bästa. Alltid lika positiv. Suverän.

Lisa och Mellis gick som swing helaloppet.

Sluggo gick ju ensammen. Precis som vanligt jobbade han, vilade och åt hela loppet. Precis som vanligt gjorde han en gedigen insats utan strul och konstigheter. Det är häftigt att tänka sig vilken kull detta är - Frejas sista kull. Så många duktiga draghundar som dessutom gjort ifrån sig superbra på utställningar.

Sluggo slädhund

Casper måste få en extra stjärna för sin insats. 11½ år gammal men jobbade precis som han alltid gjort. Dessutom hade han inga magproblem nåt som har hänt ett par gånger tidigare. Kanske var han lite tröttare under rasterna än de andra hundarna. Stor Malvin såg hela tiden lika glad och lycklig ut som han alltid gör. Kanoninsats!

Stor Malvin och Casper i wheel.

Så vi knatade på uppför sluttningarna mot särnavägen. Stannade och snakkade, drog vidare och så gick hela natten. Det var lite trolsk stämning under andra etappen. Det snöade lite lätt och flingorna blixtrade förbi i skenet från pannlampan. Nu kände vi ju igen hela spåret och kilometerna avverkades ganska så fort. När vi kört 10-12 mil så fick hundarna vittring på nåt vilt i skogen. Då var dom inte så trötta längre utan satte iväg i full fart längs spåret! Efter flera timmar kom vi åter ut på sjön och högljutt sjungande "We are the champions - my friends, And we'll keep on fighting Till the end" avverkade vi den sista biten in till mål. Klockan var då 3 på natten. Efter ett kort stopp fortsatte vi längs spåret upp till parkeringen och kom ut där precis bredvid släpet. Hundarna var jättenöjda och visste inte hur fort de kunde komma in i sina boxar.  Snart låg också jag i dunsovsäcken men fick en lite orolig natt. Cirkulationen började återkomma i tårna och det stack som helvetesnålar en bra lång stund.
Nästa dag var det bara att packa ihop grejerna. Pratade med en del gamla draghundsvänner. Prisutdelning i bystugan där arrangörerna fått ihop ett otroligt fint prisbord. In i bilen och en lång tröttsam resa hemöver. Jag hade bara fått enstaka timmar med sömn under natten så det blev till att stanna stup i kvarten och ta en kaffe eller minipromenad eller bara sluta ögonen. Hundarna var superglada när vi kom hem vid sextiden.

Epilog: Det visade sig att jag förfrusit alla tår på vänsterfoten. Två av tårna var det ingen fara med. De tre andra var det värre med. Jag fick verkligen förstklassig hjälp på diabetescentrum.Vi får se vad slutresultatet blir. Det lär ta lite tid..

Förfrusna tår. OBS efter några dar såg dom mycket värre ut!