Tromsö sept 2014.

För en vecka sedan var jag uppe i Tromsö några dagar. Och hälsade på Daniel o Maria. Först som sist: Tusen tack för några underbara dagar uppe hos er! Resan upp till Tromsö gick geschwindt. Kom fram lagom på eftermiddan för att hinna inspektera deras nya lägenhet. Jag blev verkligen imponerad över hur proffsigt dom renoverat sin lägenhet. Jag har ju själv byggt hus och målat och tapetserat och renoverat. Jag kunde absolut inte ha gjort det bättre själv! Kvar av renoveringen var bara nytt golv i hallen samt på sikt badrummet. Sen blev det mat och vi satt där och såg solen gå ner över Kvalöya i dalen bortåt Skartind. Rena rama vykortsmotivet! Rosenlund själv kunde inte ha hittat ett bättre solnedgångsmotiv. Mörkret föll på och nordlysprognosen lovade chans till norrsken. Försedda med pannlampor satte iväg en bit upp på Tromsön. Och vi fick i alla fall se lite norrsken.

Kök och vardagsrum hängde ihop. Stort öppet och ljust!

Gästrummet där jag bodde

Fantastisk solnedgång. Fotot taget från deras balkong.

Lördag satte vi full fart. Vädret var lite mulet och blåsigt och regn till och från. Typiskt väder här uppe! I ett nafs var ryggsäckarna packade och fiskespöna framplockade. Enligt rykte skulle det var bra makrillfiske i Ersfjorden. Så vi åkte iväg. Parkerade bilen och följde en traktorväg längs stranden utåt fjorden. Kom fram till den rätta platsen. Fiskade och fiskade men fick bara upp några småsej. Ja ja. Lunchen i skydd av en klippa smakade naturligtvis prima. Och de höga bergen runt omkring är nästan vackrare i mulet väder när molnen jagar fram mellan topparna.

Maria och Daniel på väg mot storfisket

Höga berg på sydsidan fjorden

Efter vår fisketur så tyckte vi det passade med en liten fjälltur. Ja fjälltur blir det ju oansett var du går runt Tromsö. Överallt reser sig toppar upp från havet och slutar runt 1000-metersnivån. Nu tog vi en lugnare väg längs en mindre grusväg på Kvalöya. Det gick ganska brant uppför och när vi kom upp i översta björkskogen - som här ligger på cirka 200 möh - stannade vi och bryggde pressokaffe på gasolköket och åt de bautastora norska bullarna som vi inhandlat på Eide lanthandel. Vi hade lite utsikt över själva Tromsön trots det molniga vädret. På nervägen letade vi också rätt på några geocacher som finns i området.

Daniel med en av geocacherna

Maria med en annan

Norska bullar modell XXXL

På söndan var det dags för en riktig fjälltur. Vi åkte en timme på slingriga norska vägar till södra Lyngenalperna. Parkerade nere vid vägen och gick sen en kärrväg upp längs Goverdalen. Efter ett tag övergick kärrvägen i en relativt lättgången stig. Efter en halvmil kom vi upp på en ås med strålande utsikt över fjorden långt där ner och omgivande topparna pudrade av nysnö. Här var också hösten längre kommen och björkskogen och ripriset lyste i gult och rött i olika nyanser. Vindskyddet som fanns här var rätt anskrämligt. Så vi gjorde upp eld i skydd av ett jättestort klippblock. Och nu blev det typisk norsk turmat. Lomper med pölse stekt över bålet. Vafler stekta över öppen eld med syltetöy och brunost. Till detta mer pressobryggt kaffe. Allt var nydeligt och riktigt bålkos de lux!

På väg upp i Goverdalen

Pressokaffe och vafler

lomper och pölse

Våffelstekning

Björkmätare. Det hade varit invasion under sommaren.

Ett av många stora klppblock vid rastplatsen

Älven som rann strax bredvid

En av många höstgula björkar

Måndag blev en shoppingdag. Eller ska jag säga en ögonshoppingdag. På förmiddan en sväng ner till nordnorges största shoppingcenter bara en kvarts promenad hemifrån. Siktet var inställt på sportaffärer. Dom tre första låg praktiskt taget vägg i vägg. Sedan över till Jekta Storcenter där den fjärde sportaffären låg. Alla fyra affärer hade lite olika profil. Och en massa fina grejer. Men jag köpte ingenting utan gick vidare till mataffären och sedan till fiskaffären där lite middagsmat inhandlades.
Efter lunch ner på stan. Hade tänkt ta bussen men vädret var underbart så jag gick i stället. Följde först en gata där en siberian husky stod i en liten hundgård på en radhustomt. Sedan sneddade jag förbi Prestvannet med motionsspår åt alla håll. Därefter en förfärligt lång och brant nedförsbacke där skolbarn skuttade omkring och en t.o.m. åkte skateboard nerför backarna! Fikade nere på stan och sedan koll i ytterligare en sportaffär. Men nu var det dags för ölhallen! Tromsös kanske största sevärdhet. Legat i samma lokal sedan 1928. Har 67 olika ölsorter - alla/de flesta av märket Mack. Jag hann testa en sort innan Daniel och Maria dök upp efter jobbet. Sen fick det bli ytterligare en sort innan vi drog hemöver.

Isbjörnskongens stamplats.

Daniel och Maria

Tisdag var sista dag här uppe. Idag skulle Flöya besegras igen! Två bussar senare var jag framme vid Fjellheisen som skulle ta mig 400 meter upp på fjället. Det var planen. Om det nu inte hade varit för den lilla skylten på dörren: "Stängt pga underhållsarbete"  Knackade på och fick veta att Veritas skulle kontrollröntga kablarna just idag. Men att heisen skulle börja gå igen klockan tre. Efter att ha konsulterat en trevlig man på cykel bestämde jag mig för att gå stigen upp på fjället i stället. Det blev en krävande vandring. Det gick sakta uppför i början och sen allt brantare. Hurtiga norrmän skuttade förbi mig då och då. Mötte en kille på cykel (!) på väg nerför stigen som här var riktigt brant. Mötte en yngre tjej och frågade om det var långt kvar. "Ja det är allt ett stycke! Och ta det försiktigt! Jag har gått i spagat en gång och rullat en gång!" Till slut kom jag ändock upp och kunde snart leta rätt på en bra rastplats med utsikt över Tromsö. Vädret var perfekt så det var värt den tuffa vandringen upp hit. Efter lunchen fortsatte jag upp till Steinbua och sen tillbaka till Fjellheisen. Området utanför heisen vimlade av tyskar och amerikaner så jag förstod att heisen var igång igen. Men dagen var så himla fin så jag gick en bit tillbaka upp på fjället och tog eftermiddagsfika innan jag tog heisen ner. Här nere fortsatte jag en bit till och kollade in ytterligare en sportaffär i köpcentrat Pyramiden. Ännu en  välfylld sportaffär men inget blev köpt - hittade dock ett par kataloger! Efter lång väntan kom en buss som kunde ta mig tillbaka till Daniel&Maria. Som vanligt god mat och som krona på verket fick vi se ett riktigt strålande norrsken på kvällen.

Välkommen vattenkälla halvvägs upp på fjället.

Utsikt under vandringen

Steinbua

Utsikt från Steinbua

Höstfärger i riset

Där uppe ligger Steinbua

Tromsös kanske mest berömda fotomål (näst Ölhallen:-) Bron och ishavskapellet.

 Så blev det onsdag och hemresedag. En riktigt grinig dag eftersom flyget var försenat. Så jag missade tåget i Oslo. Fick köpa ny biljett för dyra pengar. Kom hem sent men Gunilla var där och mötte på stationen. Enda höjdpunkten i övrigt under hemresan var när jag från planet såg Lofsdalen där nere och kunde se hela Vedungfjället där Polardistans går av stapeln.

Höstträningen har startat

Sen ett par veckor tillbaka har vi kommit igång med höstträningen. Detta lär bli ett mellanår. 4 "valpar" (dom har fyllt 11 månader redan) skall köras in och förhoppningsavis bli riktigt dugliga slädhundar. Allt detta tar tid. Mycket tid.

Malvin och Lisa i led på höstens premiärtur.

Hitintills har jag bara varit ute några gånger med det äldre teamet. Vi har kört 5-6 km varje gång så höststarten har varit rätt normal. Nu när jag har semester har jag också haft tid att "träna" barnen. Där har det sett lite olika ut för dom olika valparna. Sniper och Mikki kunde jag redan i våras se att det skulle bli som det brukar bli: Lite kort tillvänjning och sedan in i spannet. Först så cyklade jag med dom vid ett par tre tillfällen. Dom fick gå i par med mormor Lisa som fick styra upp det hela lite. Men dom gick på bra och visade härlig attityd och tänkte framåt och kroppsspråket var en fröjd att se. Så idag (2 september) var det dags för premiär i spannet.
 
Gunilla tog grabbarna i bilen upp till det närmaste området. Jag spände in Casper och Malvin i led, sedan Lisa och sist Molly längst bak. Vi for iväg en liten runda och kom fram där Gunilla stod. Anledningen till att jag startade med grabbarna här uppe var att dom då fick en välkänd väg tillbaka till hemmet. En lugn och trygg start på draghundskarriären alltså. Jag spände in Sniper bredvid Lisa och Mikki bredvid Molly. Lite virr i början men när vi väl kom iväg så gick allt superfint. Grabbarna drog jättebra. Ställde inte till med några hyss. Hade ett positivt kroppsspråk. Stannade efter nån km och klappade om hundarna och tog några kort. Fortsatte sedan ytterligare en km tills vi var hemma. Allt hade gått så bra så. Jag var verkligen lycklig. Grabbarna var riktigt lyckliga och glada. En sån bra start på slädhundslivet!

Lisa o Sniper. Där bakom Molly och Mikki

Lisa och Sniper

Molly och Mikki

Hemma efter premiärturen

Malvin och Casper gick i led

Lisa och Sniper

Molly och Mikki

Sen har det varit lite trögare med Abby och Maggie. Abby hade lite hyfs för sig i våras men strax före sommarvilan föll polletten ner och det började gå riktigt bra. I höst har jag cyklat med henne och Molly ett par gånger och allt ser lovande ut. Snart dags att sätta in även henne i spannet. Maggie har jag tagit det långsamt och försiktigt med. Hon har inte fattat detta att hon ska gå framåt. Håller gärna till nere i diket. Blir det för stressat lägger hon sig bara ner. Vore detta Alaska skulle hon redan ha varit skjuten. Men hon är min egen lilla Maggie. En underbar hund på alla sätt och vis. Men med mycket egen vilja och hög integritet. Vi skyndar långsamt och kan konstatera att vi senaste veckorna gjort en hel del framsteg. Snart nog är det säkert dags för henne också att testas i spann.

För några dar sedan stoppade jag in valparna i hundsläpet tillsammans med Molly. Vi åkte upp en bit i skogen. Där parkerade jag och satte ut hela gänget på kätting. Under tiden som dom fick försöka vänja sig vid att stå på kätting gjorde jag upp eld och grillade korv. Hundarna slukade sina korvbitar i ett nafs. Jag tog lite mer tid på mig och garnerade med lte senap och fixade te och så. Nu hade Sniper raskt funnit sig i situationen och låg ner. Tillsammans med Molly förstås. De andra tre stod upp och såg rätt olyckliga ut. Nu körde jag också lite ringträning med barnen. Idre är inte så långt bort! Mikki sprang jättebra, Sniper och Abby ganska bra. Maggie var ganska stönig och satte sig ner flera gånger. Eller sprang ut i diket. Det gick lite bättre när vi tränade och sprang på en närbelägen sandplan. Hmm får nog träna lite mer på detta innan Idre!

Korvgrillning

Hela gänget på kätting

Sniper och Maggie

SPHK utställning Ånnaboda

Utställningar är väl si så där roligt att åka på. Man står där ganska nervös och ganska så utlämnad åt domarens tyckande. Och ofta blir väl inte resultatet så vidare värst. OK - några av hundarna har tidigare fått CK en eller annan gång. Ja Sluggo till och med flera gånger. Och lilla Sussie Pussing fick faktiskt ett cert nere i Askersund en sommar för några år sedan. Men sen är det riktigt så kul att träffa en rad gamla slädhundsvänner och andra bekanta. Nu är det också lite spännande att få en bedömning av valparna. För att se lite vad en parning har gett för resultat. På grund av foten så kunde jag inte själv ställa ut barnen. Men då erbjöd sig Ylwa att visa valparna. Vilken skänk från ovan!! Hon är ju också så himla duktig att visa hundar så efter lite planering så bestämde vi att hon skulle visa Sniper och Abby på SPHKs utställning i Ånnaboda Kristi Himmelsfärds helgen.

Själv tyckte jag (förstås) att de här valparna var riktigt fina. Hade rätta proportioner och bra vinklar. Men vad skulle en domare tycka? Lite hade jag dock kunnat träna de här båda i förväg. Gick på vägen och sprang korta bitar. Sniper gick si så där.Han sprang ganska så avspänt men helst precis där mina fötter var. Ställde upp sig hyfsat bra. Kanske inte ett hopplöst fall. Det var däremot Abby. Ett riktigt hopplöst fall. Slet i kopplet. For som en jojo längst ut i kopplet. Sprang i en struttig stil. Satte sig tvärt ner och där satt hon. Ställde upp sig men ville helst hoppa upp i min famn. Hemska makter vilket hopplöst fall. Jag skickade varningsmail till Ylwa men hon bara flabbade. Ja nu var vi i vart fall anmälda så vi for iväg.

Vi kom fram till utställningsplatsen i god tid. Tog ut hundarna. De var fullständigt uppspelta. Gick runt området med båda två med ständigt återkommande koppeltrassel. Allt var nytt och spännande. Barnen smög fram när de såg något nytt. Och allt var ju nytt! En sak var verkligen positivt: Alla människor vi mötte skulle barnen hoppa upp i famnen på och få sig ett kramkalas. Underbart! Valparna går in först i ringen. Och tiden närmade sig snabbt. Ylwa kom, satte på Sniper sitt utställningskoppel och sprang runt ett par varv. Vet du han gick fullständigt perfekt. Ställde upp sig perfekt. Jag bara stod och gapade. Sedan samma sak med Abby. Inga problem. Ja vad säger man? Det är bara att falla på knä och buga och erkänna ett proffs när man ser det.

Först som sist: Utan Ylwas insats hade dagen aldrig gått så superbra. Tack än en gång!

Först var det Snipers tur. Han gick in i klassen tillsammans med två andra valpar. Han skötte sig jättebra. Sprang riktigt bra och avslappat. Ställde upp sig super. Fick fantastiskt bra kritik och ett HP. I konkurrensen så forsatte flytet och han blev bästa hanvalp.

Jenny och Agneta med varsin Vänervindvalp. Sedan Ylwa med Sniper

Sniper poserar för domaren

Abby skötte sig också otroligt bra. Speciellt med tanke på hur uselt det gått i träningen innan utställningen. Hon fick också väldigt bra kritik. Men domaren (Sonny Ström) tyckte att hon kunde vara lite stramare i ryggen. Hon blev bästa valp i sin klass men dock inget HP.

Ylwa springer med Abby

Abby poserar för domaren

Sedan fick Sniper gå mot bästa tikvalp och till min häpnad blev han också bästa valp!!  Alltså allt hade verkligen gått långt över förväntan. Först och främst hade de båda fått så bra kritik. Ett kvitto på att parningen av Molly med Striker gett riktigt bra hundar. Sedan som grädde på moset bästa valp?!

Nu hade jag ett par avspända timmar med kaffe drickning och hundsnack med alla sorters hunddårar. Försökte hålla ett öga på ringen där klasserna avlöste varandra. Ylwa visade en rad hundar och de allra flesta höll sig väldigt långt framme. Tacka för det. Hon har så fina hundar och kan verkligen göra dom rättvis i ringen. Under tiden låg barnen på stake out nere vid bilen. Låg i skuggan och det var som om dom aldrig hade gjort nåt annat än ligga på stake out. Trots att det var allra första gången. Vi får verkligen hylla Striker som jag vill säga har förvärvat sitt enastående temperament till den här valpkullen.

Ylwa med Ola. Han spökade faktiskt en del i ringen

Runa med Bele (Bror till Sluggo)

Viggo med Eric. Viggo och Tora hade en riktigt bra dag!

Ylwa med Melos

Sniper och Abby ligger på stake out och gnager ben

Abby

Så drog det ihop sig till finalerna. Det kom som en mindre chock när ringsekreteraren plötsligt ropade upp Snipers nummer i konkurrensen om BIS-valp. Jösses! Jag trodde att allt var klart sen länge. Så jag fick snabbt som ögat hämta Sniper, ragga upp Ylwa och sen in i ringen. Åter gjorde Ylwa ett superjobb. Hon visade upp Sniper och han visade sig som om han aldrig gjort nåt annat än varit på utställning. Han konkurrerade mot en malamutvalp. Jag tyckte naturligtvis att Sniper var absolut finast. Allra helst i rörelserna var han verkligen kanonbra. Och tänka sig - han vann det hela och blev BIS-valp!! En chockad lycklig husse och en belåten valp. Vi fick en bautastor skrytrosett. Plus en stor säck Royal Canin som segerpremie! Vilken dag! Sen vann jag dessutom en bonuscheck på 500kr hos Folksam djurförsäkring på ett lotteri. Sa jag att solen sken hela dan?

Maffig skrytrosett samt hundmatssäck

I övrig finaler hade Ylwa många framgångar. I slutändan blev hennes Maggan BIR och BIS-tvåa. Plus en rad andra framskjutna placeringar. Läs gärna mer på Snowstreams blog.

Lilla Abby på sjukhuset

Nu börjar det äntligen lugna ner sig. Men det har varit några hetsiga dagar. I onsdags eftermiddag började Abby bli lite slö, Hon åt inte på kvällen och var rätt slö. Hon fick vara inne och strax kräktes hon. Och strax därpå kräktes hon igen. Vattniga gulbruna kräkningar. Provade med Microlax och paraffinolja. Kom ut en liten hög med stenblandat bajs. Det blev en orolig natt med nya kräkningar. Drack och kissade gjorde hon dock.

Jag förstod ju rätt snart vad det var frågan om. Molly har lärt valparna att käka sten. I hundgårdarna finns bara sorterat grus. Så förmodligen hade Abby fått i sig nån större sten ute i stora rastgården. Ringde Djurkliniken i Karlskoga på torsdag morgon och fick komma direkt på förmiddan. Jag jobbade så Gunilla ställde upp och åkte dit. Det visade sig att dom blev kvar där hela dan. Abby skötte sig otroligt bra. Studerade allt som hände där på kliniken. Inget gnäll eller skäll. Spanade in andra hundar och katter. Hälsade glatt på veterinärer och djurvårdare. Betedde sig absolut perfekt. Efter röntgen och därefter kräkmedel och lavemang så kom det ut två stora stenar. En kräktes hon upp och den andra sket hon ut.

LIlla Abby.

Väl hemma så fann hon sig ursnabbt i rollen som konvalescent. Bo inne, korta promenader, små portioner av dyr skonkost på burk 8 (åtta!) gånger om dan. Abby kurerade sig hur fort som helst och njöt av innelivet. Nu har det gått några dar. Återanpassningen till det vanliga hundlivet har påbörjats så smått. Idag fick hon träffa sina syskon. Dom tyckte att hon skulle få sig en riktig åthutning för att hon övergett dom och levt lyxliv inne hos matte och husse. Vi kan nog blåsa faran över för den här gången och hoppas på att det inte händer igen.

Barnens väg till draghundar

Nu har barnen (Barn och barn alltså?)  fyllt 6 månader. Dom är stora busungar och fulla med energi och livsglädje. Dom har också börjat prova på det här med draghundslivet.

Efter ett första misslyckat försök att köra dom i spann tog jag ett par steg tillbaka. Och valde den här långsamt-men-säkert-vägen som jag använt mig av tidigare. Och som har fungerat. En skillnad mot tidigare är att de här valparna fått så lite hantering utanför hundgårdarna. (En följd av mina förfrusna tår... ) Så det var inte bara selarna som var nytt. Hela världen där utanför var ny och spännande för dom små.

Sniper på promenad

Så jag började med att ta korta promenader med dom en och en i sele. Det var lite tveksamt i början. Plötsligt fick dom möta hela den stora världen utanför hemmets trygga hägn. I synnerhet Abby var helt omöjlig! Hon låg på mage eller på rygg på vägen och gick ingen stans. Till slut fick jag bära henne en bit bortöver vägen och med hjälp av Frolic och lock och pock gick hon lite framåt. Abby är så självständig och har så bestämda åsikter. Så hon blev en riktig utmaning. Efter ett par veckors promenader så gick det mycket bättre. En dag när jag och Abby hade kämpat oss en bit förbi stallet så satte hon plötslig iväg i full fart bortåt vägen. Polletten hade äntligen trillar ner.  När vi kom hem efter den här promenaden var det rent rörande att se hur oerhört lycklig och nöjd Abby var. Jag slog mig ner på stoen på verandan. Abby kom rusandes och kastade sig upp i mitt knä. Där låg hon helt avspänd och utslagen en lång stund på rygg. Jag smekte hennes mage och hon slickade mig i ansiktet. En sådan här alldeles speciell stund som man lever på så länge länge. Och nu var det dags för nästa steg.

Isdag atte jag på Molly och Sniper selar och stoppade in dom i bilen, hängde på cykeln där bak och åkte upp nån kilometer längs vägen. Där  kopplade jag in dom i draglinan från bältet och satte iväg hemåt. Allt gick över förväntan! Jag hade ingen nacklina så  Sniper for lite hit och dit. Men i stort framåt och med en väldigt bra attityd. Både husse och Sniper var hellyckliga när vi var hemma. Sniper överöstes med klappar och smekningar och Frolicar. Sniper är ju en så mjuk och god hund och han visste inte till sig av glädje.  Sedan gjorde jag samma sak med Maggie.  Och det gick precis lika bra. Ja om möjligt ännu lite bättre. Hon hade en mer rak och stadig kurs och höll sig ganska nära Molly hela tiden. Så dagen blev hellyckad och nu känns det som om vi tagit ett till steg på vägen.

PS. Dan efter gjorde jag samma lilla cykeltur med Mikki resp Abby. Och det gick precis lika bra för dom. Mikki var lite upphetsad i starten och snurrade runt en del innan vi kom iväg. Maggie gick klockrent.

Här kommer Sniper och Molly längs vägen

Mycket belåten Sniper efter  träningsturen

Maggie och Molly längs vägen

Maggie och Molly i full fart

Åter i selen!

Oj det visade sig ta tid det här med förfrusna tår. Dom är förvisso ännu långt ifrån bra. Men jag har i alla fall kunnat börja jobba halvtid efter drygt två månaders sjukskrivning. Och nu äntligen kände jag mig mogen att ta ut hundarna på en träningstur igen.

Jag selade på åtta hundar så även mamma Molly fick hänga med. I strålande solsken och +4 grader körde vi en kort runda på 4½ km. Hundarna var hellyckliga - för att inte tala om hundarnas husse! Jag stannade ett par gånger och fotade men det fick bli korta stopp. Hundarna ville hela tiden vidare. Snart är det premiärtur för barnen i selarna!

Yenna och Sussie fick gå i led

Lite dricka i diket vid vår grillplats

Lyckliga hundar!

Porträtt på barnen

Ja nu är barnaskaran 5½ månader. Ett gäng odrägliga ungdomsligister. Som är fulla av energi, nyfikenhet och upptäckarlust. Mycket orädda och sociala och älskar råmys och knästunder. Ena riktiga krambananer. Ska vi sen prata om aptiten så har vi här ett gäng som är en korsning av krokodil och piraya. Vilket gäng - man måste bara älska de här busarna. Efter flera månader tittade solen äntligen fram och jag fick för mig att försöka ta lite kort på kvartetten.

 

Abby

Maggie

Mikki

 

Sniper

Allt mer och mer så utvecklar de också sina olika karaktärer. Även om de i grunden är ganska lika - inte bara till utseendet.

Abby  är och har alltid varit den mest självständiga. De andra drar alltid omkring i en liten flock när de är ute i rasthagen. Men Abby bryr sig inte så mycket utan kan pyssla med sitt på annat håll. Har en hel del temperament.

Maggie är liksom Sniper en lite mjukare vovve.  Har hela tiden varit av typen Knähund XX. När gänget är inne i hallen och t.ex. gnager på tuggben så ser hon alltid till att hon får ligga  bredvid mig på hundsängen.

Mikki är en stor buffel. Tycker själv att han är en riktig Storfräsare - som också är hans smeknamn. Har ett alldeles extra stort födgeni så när jag ger dom mat så gäller det för Abbie (som går i samma hundgård) att snabbt som ögat skyffla i sig sin mat. Annars äter Mikki bara halva sin portion, knycker sedan några tuggor av Abby innan han återgår till sin skål. Stor och bufflig men innerst inne ganska så feg. Påminner rätt mycket om StorMalvin men Miki har nog lite mer temperament.

Sniper är den absolut mjukaste av barnen. Är alltid så vänlig och har öronen klistrade på nacken. Vill liksom Maggie gärna ha nära kontakt med Husse. Och talar på olika sätt om för husse att han tycker om honom! Tillsammans med Maggie ständigt i eller nära husse knä på hundsängen.

Jag har också provat selar på barnen. Mikki kör redan med gul sele medan dom andra fick testa ett par gamla valpselar. Halsbanden de fick i julklapp är också utprovade (nästan på innersta läget)  så nu är allt klart för premiärturen i spannet. Det får dock bli i ett mindre spann tillsammans med mor och mormor. De fyller snart 6 månader och då är det dags.