Snart start

Soligt och nollgradigt 100 min till start Snart dags börja socka hundarna

Vet besiktning

Nu har vi kollat runt på startplats checkpoint 1 registrerat oss och fixat vetbesiktning Allt är OK Även träffat många bekanta I kväll är det förarmöte och sen startar vi i morgon kl 11.40 med startnummer 40

Framme

Framme i Strömsund efter en lugn resa Bor granne med Lars Monsen Hundarna pigga o glada Fin stuga

Packad o klar

Nu är allt packat i bilen o släpet Handler Hans har anlänt Här gosar han med Malvin I morgon bitti drar vi mot Strömsund

Träningsvecka i Drevdagen

Massor av torrakor runt Drevdagen

Så var det dags igen! Jag och hundarna åkte iväg på en vecka med hundkörning uppe i Drevdagen. Pensionärerna Frank och Cookie fick vara kvar hemma med matte. Stackars Frank blev så bedrövad av detta att han knappt åt en bit på hela veckan. Stackarn...Planen för veckan var att hårdträna inför Amundsen. Dels behövde vi plussa mil till den något magra träning som vi hade lyckats skrapa ihop hitintills under säsongen. Men även att köra släde och hitta tillbaka till den rätta känslan där bak. Jag hade som lite ont om tid att packa så jag slängde bara in allt jag tyckte kunde vara bra att ha i bilen. Garanterat allt kom med och lite till! Även denna gång bodde vi i Beat&Dominiques lillstuga. Gårdsplanen var full med bilar och hundkättingar. Det var ett gäng mycket trevliga tyskar som bodde där uppe i ett par veckor. Ja det kändes som att hundkörarna helt tagit över i Drevdagen. Första dagarna såg jag bara nån enstaka skoter nere på sjön men desto fler hundspann på sjön och ute på spåren. Gissningsvis fanns ett dussintals spann på plats denna vecka.

Rast i solen. Spårsnö hela dan!

Hundarna spanar mens husse går och kollar vart spåret tar vägen

Skotrarna skulle annars behövts för att köra upp spåren. Det småblåste och småsnöade mest hela tiden så vi fick bryta många mil spår under veckan. Och kom vi på ett uppkört spår så var det alltid ett hundspann som gått där tidigare. Träningen flöt på som planerat. Vi körde runt 50km varenda dag. Utom onsdag som var vilodag. Och då slappade vi verkligen! Jag körde olika hundar i led olika dagar för att inte slita ut dom i den krävande spårningen. Riktigt jobbigt både fysiskt och mentalt. Plötsligt så står du där med en totalt slät myr framför dig  utan tecken till spår. Då gäller det att hundarna i led klarar av att hitta det gamla spåret där under ytan. Cookie hade en fantastisk egenskap: Hon kunde följa spåret genom att följa kryssmarkeringarna. Det fixade ingen av de här hundarna. Men de var olika duktiga på det. Casper var nog allra bäst. Tätt följt av Yenna. Lisa något virrig men hon gick en dag 35km och bröt spår. Tillsammans med Mellis. Och det gick riktigt bra. Mellis hängde väl bara med men hon hade hela tiden en otrolig energi och satte titt som tätt fart på spannet. Allra helst då en ripflock flög upp vid sidan av spåret.

Mer torrakor norr om Holmsjön

Snakkpaus med korvgrillning

Sluggo och Molly

Mellis i led med Lisa den här dan

Stor Malvin och Casper i wheel

Vi hade en riktigt bra vecka. Körde iväg efter förmiddagskaffet. Efter 2.5-3 mil stannade vi. Tog lunch. Grillade ofta korv. Hundarna slukade sina snakks på nolltid. Mötte andra mushers flera gånger. Allt gick bra - även om en del inte brydde sig om att stanna tills jag hade tagit tag i ledarhundarna. Sista dan var riktigt bra. En vindstilla och solig dag. Spåren neråt Långsjön och Lillån var uppkörda men moddiga och tunga. Korsade ett par åsar där den sista biten gick över en lågfjällsvål där det var kalfjäll och en fantastisk utsikt.

Upp över kalfjällsvålen

Härlig utsikt!

Sölnfjället i bakgrunden

Tidigt fredag morgon hade jag tänkt åka iväg till Tufsingdalen. Checkpoint på Femunden jr. Min bäste vän Haagens dotter - Aud Kristin - skulle passera där vid den tiden. Och jag måste bara sticka iväg ett tiotal mil och heja på henne. Sent på kvällen ringde dock Haagen. Berättade att Aud måst bryta. Ett par av de yngre hundarna hade blivit halta. Hundarna går alltid först. Så det var förstås bara att bryta. Himla trist men det enda rätta. Och det kommer absolut fler löp som Aud Kristin kommer att ställa upp i.

Fäbodidyll vid Lekåsen

Mer spårning mellan Lekåsen och IdPerssätern.

Korvgrillning vid Svanbuhån

På hemväg sent på eftermiddan

Den här veckan skulle bli som ett kvitto var jag stod i förberedelserna inför Amundsen. Skulle jag känna att vi var mentalt och fysiskt förberedda för en sån häftig utmaning? På minussidan stod att hundarna lite la av då det blev för tungt. För mycket spårbrytning. För mycket tunga uppförsbackar. På minussidan också mushern själv som kände sig rätt sliten varenda kväll. På plussidan har vi exv sista dan. Efter 4 mil på moddiga spår fick vi faktiskt ett välkört skoterspår sista biten hem - runt 8 km. Hundarna satte av i galopp hela vägen och la på en riktig rökare sista biten över sjön upp till stugan. Så speciellt trötta var de inte. Så om vi satsar på Amundsen är väl inte 100% ännu. Men om vi bara får till bra träning här hemma sista veckorna så kör vi!

Hundträningen lagd på is ett tag....

Hundträningen rullade på som planerat fram över jul. Riktigt bra ett tag faktiskt med vinterväder och nån dm snö på vägarna. Sen kom töväder och mer töväder... Alla vägar förvandlades till isgator - omöjligt att träna hundarna på. Kvar fanns 5 km sandad väg där vi körda fram och tillbaka. Jättekul... Och det tuffa underlaget gjorde också att ett par hundar fick slitskador på tassarna. Sen veckan efter trettonhelgen halkade jag på en osandad isfläck i stora rasthagen när jag höll på att förbereda en träningstur.  Föll baklänges som en norrländsk fura och landade på ryggen rakt på vänster skulderblad. Aj aj aj det gjorde ont! Låg blick stilla på rygg ett bra  tag innan jag vågade röra mig. Ganska snabbt kunde jag känna en plågsam smärta så fort jag tog i med vänster arm. Stack som knivar bak vid skulderbladet. Gissningsvis ett eller annat brutet/bräckt revben. Bara att låta tiden ha sin gång. Konstaterade att första veckan skulle vara värst och att det kunde ta 1-2 månader tills det var OK.

Jag fick ställa in all träning en vecka eftersom det mesta gjorde så ont. Kunde i och för sig vara på jobbet men att exv sela hundar var inte att tänka på. Under den här veckan pendlade jag mellan hopp och förtvivlan. Hur skulle det nu gå med Amundsen? Och jag skulle ju upp till Drevdagen om bara 2½ vecka? Och kunde jag inte åka upp dit på träningsläger skulle ju Amundsen gå i stöpet också!  Men efter en vecka så kändes det märkbart bättre. Jag kunde ta ut hundarna på träningsturer igen. Ett par av hundarna sockade. Efter en veckas vila var de minst sagt helknäppa när jag selade på dom och drog iväg. Och nu har det kommit några cm snö som gör vägarna körbara igen. (Om jag tar det lite försiktigt) Så  nu lever hoppet igen att vi ska ta oss hyfsat bra förberedda till startlinjen i Strömsund om precis fem veckor.

På god väg mot Amundsen

Nu är det bara knappt två månader kvar till starten av Amundsen. Den 23 februari kl 11.00. Ständigt ute på träning och jag sitter där på fyrhjulingen timme efter timme i mörker och regn eller snö och kyla. Ja då undrar jag till och från hur jag kan vara så besatt av detta att jag satsar allt på en sådan här omöjlig grej. Är det värt det? Satsar tid och pengar och engagemang på att ställa upp på ett långdistanslopp med mina hundar. 300km. Det fattas en bra bit upp till exv Yukon Quest.  Men för mig och hundarna är Amundsen en lika stor och enorm utmaning. En enorm utmaning både mentalt och fysiskt. Och vilket äventyr! Ett stort äventyr som jag ger mig ut på tillsammans med mina hundar.

Spannet under träning i december

Men vägen dit är lång. Enormt lång. Strax före jul passerade jag 1000km-vallen. Och före start hoppas jag kunna fixa ytterligare 700-800km. Många andra tycker förstås att detta är väldigt lite inför ett sådant här lopp. Ja det är säkert en del i underkant. Men det är vad jag hinner fixa. Och för oss får det räcka. För mig och hundarna. Ja hundarna är det absolut viktigaste i detta äventyr. Nu har jag bara 10 hundar. Men två är pensionärer. Ja Frank betraktar sig ej som pensionär, Han är nu 12½ år. Har gått med på all träning so far. Alltid lika superentusiastisk. Och skulle säkert fixa Amundsen trots sin ålder. Men han och min gamla ledarhund Cookie får stanna hemma. Så jag har 8 hundar att starta med i 8-spannklassen. Så alla måste vara i toppform den 23e. Ständigt vakar mina argusögon över hundarna i alla lägen. Kollar att dom mår bra och rör sig bra och ser ut att trivas med livet. Så när Mellis haltade efter söndagens träning blev jag helt knäckt. Men nu är hon på benen igen så träningen fortsätter.

Hundarna har absolut utvecklats mycket till i år. De gamla har stabiliserats allt mer. Och de unga har mognat även om de har en hel del valpighet kvar. Här har ni gänget:

Yenna

Yenna får jag nog säga är en av de absolut viktigaste hundarna i spannet. Oerhört focuserad. Har bara blicken och koncentrationen riktad framåt. Given ledarhund i kritiska lägen. Kan gå på alla platser i spannet. Med vilken hund som helst. Bryr sig aldrig om något annat än att sköta sitt jobb. Och det har hon alltid gjort. Från 6 månaders ålder. Enda nackdelen är att hon kan vara alltför seriös. Kan ha svårt koppla av vid exv checkpoints. Vid yngre år var hon rätt tillbakadragen. Men nu vid 6 års ålder så har hon blivit betydligt mer tillgänglig och mer  gosehund. Jösses vad jag beundrar den hunden!

Sussie

Sussie är kullsyster till Yenna. På många sätt en helt annorlunda hund. Om Yenna står för stabilitet och målmedvetenhet och plikttrogenhet så står Sussie för känsla, entusiasm, temperament, energi. Så dom komplementerar varandra så väl. Sussie är en hund som väcker känslor. En hund som man bara älskar. Och en riktig hussedyrkare.

Casper

Är den äldsta hunden i spannet med sina 10 år. Han är förvisso en hund som märks. Snackar högljutt och ofta och har åsikter om det mesta. Han är kanske en lite onödigt mjuk hund. Gillar inte när det blir för stökigt. Han har en fantastisk kapacitet att hålla fart i spannet. Och den absolut bästa kommandoledaren. En hund som jag gärna kramar. Ofta och länge.

Sluggo

Sluggo slädhund kommer från den fantastiska andra kullen som Freja hade. Och han är en fantastisk hund. Absolut helt opåverkad av vad som än händer omkring honom. Äter som en varg i alla lägen. Sover i alla lägen. Jobbar i alla lägen. Klagar aldrig och ger aldrig upp. Han är en sådan här hund som bara jobbar och aldrig märks. Ett verkligt ankare i spannet.

Lisa

Ja vad vore jag utan Lisa? En superstabil långdistanshund. Fattas bara med den bakgrund som hon har. Hennes förfäder har gått ett stort antal Iditarod. Som ung hund så gick hon i led på sitt allra första Polar Distans. Hon har alla egenskaper som en riktig långdistanshund skall ha. Rejäl fysik, vilka tassar! En skalle att be för. En päls som klarar det mesta. Gränslös aptit. En komplett hund.

Molly

3 år och en av Lisas tre valpar i spannet. En riktig kämpande amazon. Har ett barskt temperament men fungerar perfekt med alla hundar (utom Sussie). Hon har ärvt mycket av sin mors fysik. Fast är en storlek större Går utan problem i led vilket alla åtta hundar i spannet faktiskt gör. Även om inte alla hundar kan kallas ledarhundar.

Mellis

Mellis kallas inte för intet för "Lillfjanten". Skiljer sig ganska mycket från sin syster vad gäller fysiken och temperamentet. Högrest, lätt i kroppen och rörelserna. Hon har ett ganska livfullt temperament så henne sätter jag helst tillsammans med en stabil hund. Men i spannet är hon verkligen pålitlig och gör sitt jobb. Och tillsammans med Sussie är hon spannets energiknippen.

Malvin

Stormalvin har allt eftersom växt fram till en av mina topphundar. Trots att han bara är tre år gammal. Jag tror han har allt som en slädhund ska ha. Och i stora mått. En högrest och stor hund. Kallas ju för Stormalvin! Fruktansvärt stark. Täcker mycket mark i trav.  Fruktansvärd aptit. Har gått många gånger i led. Ja han gick mycket i led redan under sin första vinter 1½ år gammal. Kunde kommandona nästan direkt. Och det bästa av allt är hans temperament. Helt orädd och oförskräckt. Tar sig an allt med ett stort flin i ansiktet. Mjuk och rar och älskar när man gosar med honom. Absolut en nyckelhund.

Så är det och så får det bli. Nu är det  åtta veckor kvar till start. Träningen med hundarna fortsätter. Det är som en enda stor teambuildingövning att träna ihop ett spann på det här viset. Så att alla hundar trivs och får möjlighet att göra sitt bästa. Och att var och en bidrar till ett lyckat lopp efter sin förmåga och sina talanger. Sedan krävs det mycket tid och jobb att planera loppet.  Här har jag fått en massa tips från Anders och Agneta. Det gäller att planera utrustningen och vad som ska vara i slädsäcken och i de olika dropbagsen på checkpointen. Och göra ett körschema för loppet. Dels så att jag själv har lite koll på tiden. Dels så att min handler på ett ungefär vet när jag kommer fram till de olika checkpointen. Och vad han skall ha med sig dit. Och vad han ska göra. Som handler har jag lyckats engagera min bror Hans. Från början var han väl lyckligt ovetande om vad det innebar. Men nu går den bistra verkligheten upp för honom bit för bit! Och i slutändan ska jag hinna fram till Strömsund i tid innan loppet stängs på måndag eftermiddag den 25é februari. Gud så spännande det ska bli!