Etapp II
Vi kom in på checkpoint Öjvasseln i kvällningen. Lampor överallt men vi fick hjälp av Handler Hans och CP-folk att komma fram till den blinkande orange lampan där jag kunde parkera spannet. Yenna satte jag vid stolpen - långt från Malvin! Alla hundar fick varsin burk Hills A/D och dom slukade sina bitar på nolltid. Man fick se upp så att dom inte slukade burkarna också! Halm och vatten och CP-säck snabbt på plats. Spritköket drog igång och hundmat blötlades. Alla hundar åt glupskt - utom Malvin och Yenna som inget ville ha. Aj då - inget bra med hundar som inte vill äta :-( Värst på att äta var nog Maggie. Hon hade gått i spannet helt klanderfritt hela dan. Och nu åt hon dessutom som en krokodil. Och jag som tvivlat lite på henne! Efter en timme hade jag "beställt" veterinär check up. Roberto gick igenom alla hundarna och hittade inga frågetecken. Frånsett hos Yenna som ömmade lite då han palperade buken. Svårt veta vad det kunde vara. Eftersom hon nyligen börjat löpa gissade jag på nån typ av "hund-PMS". Svårt veta. Snart sov alla hundar på sin halm. Frånsett Malvin som satt och spanade mot Yenna. Och Maggie som käftade med en del grannhundar. Temperaturen sjönk och så småningom kröp jag ner i liksäcken. Det blev väldigt trångt eftersom jag ville ha Neos-stövlarna innanför Jervensäcken. Fötterna hade faktiskt hållit sig riktigt varma hela dan. Tacka alpacka-ull och Neos-stövlarna för det. Och värmesulorna! Inte blev det mycket sömn. Trångt i säcken och hårt i backen. Och återkommande kramp i båda lårmusklerna efter dagens oändliga sparkande. Och en massa ljud överallt under natten och med ett malamutspann strax bredvid där en del hundar käftade med varandra.
Strax för fyra kröp jag ur sovsäcken. Det var riktigt kyligt (runt -20 grader) Men jag hade tagit en extra halmbal så hundarna hade det gott. Nu kom en kvinnlig veterinär och kollade Yenna. Hon bedömde att att hon skulle kunna fortsätta. Men eftersom hon uppenbarligen inte var helt OK så bestämde jag mig ändock för att ställa av henne. Yenna är 9 år och har varit en otroligt duktig och plikttrogen ledarhund sen dag 1 i spannet. Nu blev jag kvar onödigt länge på CP. Bl.a. eftersom Handler Hans hade tagit med sig depotsäcken ner till Särna för att fylla på vissa grejer. Och jag behövde en del saker ur säcken för dagens etapp. Ett telefonsamtal vid sextiden fick fart på honom. Satt vid elden och såg hur dagen sakta ljusnade. Pratade med Sofia Brännström som var en kul prick. Så kom Hans. Bytte Yenna mot depotsäck och vid ½9 kunde jag äntligen dra iväg - nu med sju hundar. Lisa fick nu gå fram i led tillsammans med Malvin. Jag pratade med Karina och sa att jag uppenbarligen aldrig skulle hinna klara tidsgränsen kl 04.00 ut ur CP2. Men att jag tänkte köra etapp II och bryta sen.
Åhh det var en härlig morgon. Fortfarande kyligt. Fina spår utan drivsnö. Det gick uppåt längs en del myrar. Sen vek spåret av uppåt Vedungsfjället men vi höll god fart. Vek sedan av österut och jag hade nu en makalös utsikt ut över skogslandet ner mot Särna. Här uppe strålade solen. Men nere runt Särna låg morgondimmorna fortfarande tunga.
 |
| Efter Blåsut etapp II Solen skiner! |
Så första delen gick riktigt bra. Upp på fjället, förbi Blåsut och sen samma spår som igår ner mot Lövhögen. Över bron och förbi gårdstunet. Men sen till höger några kilometer och sen till höger igen. Här följde en lång lång utförslöpa ner mot Lövnäsvallen. Brett spår och välpreparerat och knappt en kurva. Blev lite trixigare när vi närmade oss Lövnäsvallen. Så småningom svängde spåret av till vänster och vi fick nu köra många många km i stadig uppförslöpa. Solen hade också stigit en bra bit på himlen och riktigt grillade hundarna där de kämpade på. Och jag kämpade på och sparkade och sparkade för att hjälpa till så gott jag kunde. Det var drygt och svettigt och slitsamt, men så småningom började det gå lite utför mot Digerflon. Mötte ett par skotrar som stannat på kanten av spåret. En kille höll på mekade med skotern. Malvin travade förstås fram och nosade intresserat på skotern. Vi fortsatte. Och jag sparkade och sparkade. Solen steg allt högre och värmde allt mer.
 |
| Lunchrast nära Digerflon |
Strax efter ett hittade jag en bra plats där jag ankrade upp spannet bredvid spåret. Hundarna fick varsin burk Hills A/D och sjönk sen ner i snön och föll till ro. Jag fixade med mat till mig själv. Och naturligtvis just nu blev det strul med insulinpumpen! Den hade stoppat och varnade för att det var blockerat någonstans i systemet. Jag har haft insulinpump i 14 år och detta hade aldrig hänt förut. Så händer det just nu! Fick efter många om och men fart på den, men nu kändes förstås det här som ett allvarligt problem. Skulle jag våga fortsätta med en strulande insulinpump?
Efter en lång rast på närmare ett par timmar fortsatte jag igen. Sparkade vidare med ben som kändes som värkande telefonstolpar. Så kom vi ner till korsningen med "Lofsdalen 60km" till vänster och "Lillhärdal 20km" till höger. Nu skulle vi ju inte till Lofsdalen. Men Storfjäten - som var nästa reträttplats att kunna bli hämtad - låg väl ungefär lika långt bort. Efter lite funderande över pros and cons med att fortsätta ytterligare en bit. Eller köra ner till Lillhärdal där jag kunde bli hämtad. Så bestämde jag mig för att det var bäst och säkrast att ta den kortare vägen ner till Lillhärdal. Bäst för hundarna eftersom vi annars skulle ha en lång uppförslöpa framför oss. Och mina ben hade inte mycket kvar att ge när det gällde sparka på släden. Säkrast eftersom insulinpumpen strulat och jag var osäker på om det kanske kunde hända igen.
Spåret ner till Lillhärdal var mycket brett och väldigt välpreparerat. Lite mystiska svängar hit och dit när vi närmade oss Lillhärdal. När jag tittade på GPS-kartan efteråt så hade vi mycket riktigt tagit en lång sväng förbi hela byn. Och var skulle vi komma fram till nån väg? Vi passerade en liten väg strax intill en täckt bro över en å. Men det gällde ju att Handler Hans kunde hitta dit också! Så vi körde vidare och vidare. Kom fram till en sjö där vi följde strandkanten. Och så var vi framme vid ett vindskydd och där ovanför backen gick en större väg. Vi hade turen att komma till ett mycket lämpligt ställe med god plats att lasta in hundar och utrustning. Det tog ett bra tag innan Hans dök upp. Och en lång resa till Särna med mycket renar längs vägen. Hundarna och jag somnade ovaggade efter att vi fått i oss lite mat nere i Särna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar