Epilog

Epilog

« Etapp II

Jag hade länge haft min döm om att köra ett långdistanslopp. Men tyvärr sprack det den här gången också. Men jag hade haft två underbara dagar med fint och vindstilla väder ute på tur med mina fantastiska vovvar. Och vi hade kört 170km totalt - alltså lika långt som PD160. Men det kändes surt ändå. Ganska surt. Fredagen i Särna var så där lättsam som den brukar vara efter ett PolarDistans. Vi strosade runt och snakkade hund med alla gamla och nya musherkompisar. Per Olov kom över med selarna som Rigmor lånat. Och det hade gått riktigt bra för henne. Snakkade med "samojedfolket" som stod parkerade strax intill. Lunchen fixade arrangörerna så de stod för råvarorna. Sedan fick var och en grädda sin egen kolbulle över öppen eld uppe vid huvudbyggnaden. Solen sken, alla stod och snakkade hund och gräddade sina kolbullar. Kul för alla som var där. Och säkert riktigt exotisk för alla utländska förare. Jaha och sen blev det förarmöte. Och sen blev det packning av bilen och ihoppackning av släden. För den här säsongen... 

Grönlandskaffe

Musher dinner på kvällen. Det började med Grönlandskaffe uppe på sekretariatet.  Det var nu knökafullt med folk här och all luft förbrukad. En äldre man med norsk brytning förkunnade glatt att "Det här är min tredje! Det är bara att gå nerför trappan och komma upp igen så får man en till!" Han snakkade förstås om grönlandskaffet som serverades generöst av ett par käcka grabbar som vant blandade ihop kaffe och tjockt vispad grädde och sprit ur nån av alla flaskor som stod där. Bra uppladdning innan vi drog till middan. 

Här var det helt fullsatt med folk (typ 150st). Bordsservering av maten (Maten fullt godkänd) men tyvärr hade de glömt det här med dricka. Så det fick bli kranvatten till. Hmm - undrar och de utländska förarna tyckte det var så exotiskt? En oändligt utdragen prisutdelning. Måste framhålla ett par priser. Best dog care som Catherine fick. Så mäktigt det måste kännas! Sedan pris till alla frivilliga funktionärer som verkligen gjort ett jättebra jobb med allt från spårpreparering, fixat checkpointen och allt annat runt omkring. 

På lördagen en stillsam hemresa utan incidenter. Vi tuggade mil efter mil och tankarna flög runt om kommande år och kommande lopp. Tja nästa år har jag troligen samma hundar att köra med. Men småtrollen skall köras in och det stjäl tid från den "riktiga" träningen. Men PD160 kanske? Och om två år är förmodligen småtrollen redo för sitt första lopp. Sen har ju jag och Haagen vår sedan länge planerade expedition att dra ut på. Framtiden ser ljus ut - även om åren tickar iväg. 

Polar Distans 2016 - Etapp II

      Etapp II     

« Etapp I                                                                  epilog »

Vi kom in på checkpoint Öjvasseln i kvällningen. Lampor överallt men vi fick hjälp av Handler Hans och CP-folk att komma fram till den blinkande orange lampan där jag kunde parkera spannet. Yenna satte jag vid stolpen - långt från Malvin! Alla hundar fick varsin burk Hills A/D och dom slukade sina bitar på nolltid. Man fick se upp så att dom inte slukade burkarna också! Halm och vatten och CP-säck snabbt på plats. Spritköket drog igång och hundmat blötlades. Alla hundar åt glupskt - utom Malvin och Yenna som inget ville ha. Aj då - inget bra med hundar som inte vill äta :-( Värst på att äta var nog Maggie. Hon hade gått i spannet helt  klanderfritt hela dan. Och nu åt hon dessutom som en krokodil. Och jag som tvivlat lite på henne! Efter en timme hade jag "beställt" veterinär check up. Roberto gick igenom alla hundarna och hittade inga frågetecken. Frånsett hos Yenna som ömmade lite då han palperade buken. Svårt veta vad det kunde vara. Eftersom hon nyligen börjat löpa gissade jag på nån typ av "hund-PMS". Svårt veta. Snart sov alla hundar på sin halm. Frånsett Malvin som satt och spanade mot Yenna. Och Maggie som käftade med en del grannhundar. Temperaturen sjönk och så småningom kröp jag ner i liksäcken. Det blev väldigt trångt eftersom jag ville ha Neos-stövlarna innanför Jervensäcken. Fötterna hade faktiskt hållit sig riktigt varma hela dan. Tacka alpacka-ull och Neos-stövlarna för det. Och värmesulorna! Inte blev det mycket sömn. Trångt i säcken och hårt i backen. Och återkommande kramp i båda lårmusklerna efter dagens oändliga sparkande. Och en massa ljud överallt under natten och med ett malamutspann strax bredvid där en del hundar käftade med varandra.
Strax för fyra kröp jag ur sovsäcken. Det var riktigt kyligt (runt -20 grader) Men jag hade tagit en extra halmbal så hundarna hade det gott. Nu kom en kvinnlig veterinär och kollade Yenna. Hon bedömde att att hon skulle kunna fortsätta. Men eftersom hon uppenbarligen inte var helt OK så bestämde jag mig ändock för att ställa av henne. Yenna är 9 år och har varit en otroligt duktig och plikttrogen ledarhund sen dag 1 i spannet. Nu blev jag kvar onödigt länge på CP. Bl.a. eftersom Handler Hans hade tagit med sig depotsäcken ner till Särna för att fylla på vissa grejer. Och jag behövde en del saker ur säcken för dagens etapp. Ett telefonsamtal vid sextiden fick fart på honom. Satt vid elden och såg hur dagen sakta ljusnade. Pratade med Sofia Brännström som var en kul prick. Så kom Hans. Bytte Yenna mot depotsäck och vid ½9 kunde jag äntligen dra iväg - nu med sju hundar. Lisa fick nu gå fram i led tillsammans med Malvin. Jag pratade med Karina och sa att jag uppenbarligen aldrig skulle hinna klara tidsgränsen kl 04.00 ut ur CP2. Men att jag tänkte köra etapp II och bryta sen.
Åhh det var en härlig morgon. Fortfarande kyligt. Fina spår utan drivsnö. Det gick uppåt längs en del myrar. Sen vek spåret av uppåt Vedungsfjället men vi höll god fart. Vek sedan av österut och jag hade nu en makalös utsikt ut över skogslandet ner mot Särna. Här uppe strålade solen. Men nere runt Särna låg morgondimmorna fortfarande tunga.

Efter Blåsut etapp II Solen skiner!

Så första delen gick riktigt bra. Upp på fjället, förbi Blåsut och sen samma spår som igår ner mot Lövhögen. Över bron och förbi gårdstunet. Men sen till höger några kilometer och sen till höger igen. Här följde en lång lång utförslöpa ner mot Lövnäsvallen. Brett spår och välpreparerat och knappt en kurva.  Blev lite trixigare när vi närmade oss Lövnäsvallen. Så småningom svängde spåret av till vänster och vi fick nu köra många många km i stadig uppförslöpa. Solen hade också stigit en bra bit på himlen och riktigt grillade hundarna där de kämpade på. Och jag kämpade på och sparkade och sparkade för att hjälpa till så gott jag kunde. Det var drygt och svettigt och slitsamt, men så småningom började det gå lite utför mot Digerflon. Mötte ett par skotrar som stannat på kanten av spåret. En kille höll på mekade med skotern. Malvin travade förstås fram och nosade intresserat på skotern. Vi fortsatte. Och jag sparkade och sparkade. Solen steg allt högre och värmde allt mer.

Lunchrast nära Digerflon

Strax efter ett hittade jag en bra plats där jag ankrade upp spannet bredvid spåret. Hundarna fick varsin burk Hills A/D och sjönk sen ner i snön och föll till ro. Jag fixade med mat till mig själv. Och naturligtvis just nu blev det strul med insulinpumpen! Den hade stoppat och varnade för att det var blockerat någonstans i systemet. Jag har haft insulinpump i 14 år och detta hade aldrig hänt förut. Så händer det just nu! Fick efter många om och men fart på den, men nu kändes förstås det här som ett allvarligt problem. Skulle jag våga fortsätta med en strulande insulinpump?
Efter en lång rast på närmare ett par timmar fortsatte jag igen. Sparkade vidare med ben som kändes som värkande telefonstolpar. Så kom vi ner till korsningen med "Lofsdalen 60km" till vänster och "Lillhärdal 20km" till höger. Nu skulle vi ju inte till Lofsdalen. Men Storfjäten - som var nästa reträttplats att kunna bli hämtad - låg väl ungefär lika långt bort. Efter lite funderande över pros and cons med att fortsätta ytterligare en bit. Eller köra ner till Lillhärdal där jag kunde bli hämtad. Så bestämde jag mig för att det var bäst och säkrast att ta den kortare vägen ner till Lillhärdal. Bäst för hundarna eftersom vi annars skulle ha en lång uppförslöpa framför oss. Och mina ben hade inte mycket kvar att ge när det gällde sparka på släden. Säkrast eftersom insulinpumpen strulat och jag var osäker på om det kanske kunde hända igen.
Spåret ner till Lillhärdal var mycket brett och väldigt välpreparerat. Lite mystiska svängar hit och dit när vi närmade oss Lillhärdal. När jag tittade på GPS-kartan efteråt så hade vi mycket riktigt tagit en lång sväng förbi hela byn. Och var skulle vi komma fram till nån väg? Vi passerade en liten väg strax intill en täckt bro över en å. Men det gällde ju att Handler Hans kunde hitta dit också! Så vi körde vidare och vidare. Kom fram till en sjö där vi följde strandkanten. Och så var vi framme vid ett vindskydd och där ovanför backen gick en större väg. Vi hade turen att komma till ett mycket lämpligt ställe med god plats att lasta in hundar och utrustning. Det tog ett bra tag innan Hans dök upp. Och en lång resa till Särna med mycket renar längs vägen. Hundarna och jag somnade ovaggade efter att vi fått i oss lite mat nere i Särna.

Polar Distans 2016 - Pre Race

Pre Race

                                                                                Etapp I »

Ända sedan jag 2013 åkte upp med Molly till Jerpen för att para henne med Haagens Striker hade jag haft Polar Distans 2016 i sikte. Det blev fyra valpar som snart växte upp och pö om pö fick lära sig livet som draghundar och sedan slädhundar.

Väldigt nöjd Mamma Molly

Valpgänget tankar mjölk hos Mamma Molly

Allt gick väl inte på räls. Maggie hade väl en del hyfs för sig under inkörningen, men efter en tids specialträning så fungerade även hon riktigt bra. Sedan lyckades jag förfrysa lite tår under Vildmarksracet 2014 så den vintern blev det inte så mycket slädhundskörning.

Vänster stortå blev så småningom ½ cm kortare.

Men när höstträningen drog igång i september 2015 så såg allt så positivt ut. Jag var nybliven pensionär och hade plötsligt betydligt större möjligheter att träna hundarna. Jag hade 11 hundar i träning - även om Sluggo Slädhund nu var 12 år och knappast skulle fixa ett Polar Distans. Dessutom hade jag anmält mig till 300km och hoppades på att äntligen kunna fixa ett riktigt långdistanslopp.

Lisa och Malvin - mitt bästa ledarpar.

På nyåret hade jag över 1000km träning på hundarna och nu var det dags för Vildmarksracet. Jag skulle först åka till Nornäs för racet. Och sedan vidare direkt upp till Drevdagen där jag hade hyrt en stuga för en första slädhundsvecka. Dock var det så lite snö i Nornäs att jag bedömde spåren för osäkra för att starta med hela 11 hundar. Så jag skippade Vildmarksracet och åkte direkt upp till Drevdagen. Och där blev det mycket slädhundskörning hela veckan. Fast även här var det lite snö och guppiga spår och dåligt ankarfäste. Så jag körde bara mindre spann hela veckan. Jag lyckades också köra sönder skotermattan och buckla till bromsen en del. Denna vecka bodde vi hos Beat och Dominique. Under februari var jag sen upp till Drevdagen i två omgångar. Då var föret betydligt bättre och träningen flöt på. Då bodde jag i en stuga vid Roines hus. Ett riktigt mushergetto visade det sig. Närmast bodde Catherine och runt omkring låg ytterligare några stugor med mushers. Jag gissar att jag var ende svensk där! Alla andra var från Frankrike, Tyskland eller andra länder. Så det var riktigt internationellt.

På tur över Vithågna

Spannet på snakkningsbreak vid Holmsjön

Hela vintern hade jag riktigt bra träning. Före starten av Polar Distans så hade hundarna cirka 2200km träning varav 600km på snö. Många frusna timmar på ATVn! Och många härliga slädhundsmil uppe i Drevdagen!
Så när dagen PD närmade sig kände jag mig riktigt laddad. I och för sig hade jag sista veckorna haft mycket fundering på om jag skulle följa förnuftet och trots allt starta PD 160. Eller följa hjärtat och satsa på det mer chansartade PD300. Men vadå?! PD160 hade jag kört två gånger tidigare. Ett riktigt långdistanslopp var ju nåt jag länge drömt om. Så jag lät hjärtat bestämma i slutändan. Så på måndag for jag iväg med 9 hundar.

Yenna

I starten hade jag Yenna och Malvin i led.
Yenna är 9 år, dotter till Cookie. Hon är en mycket plikttrogen hund och har sedan dag 1 alltid jobbat framåt. Helt besatt av att göra ett bra jobb som ledarhund. Kommandosäker. Bryr sig inte om vad som hänt runt omkring. Kan dock under ett lopp bli väl focuserad och har svårt vila på checkpoint och kan äta dåligt.

Lisa

Lisa är nu 9 år. Hon blir bara bättre och bättre för varje år som går. Absolut säker som ledarhund men kanske inte lika besatt som Yenna.  Mycket välpälsad och gillade inte alls värmen. En hund som ständigt lyssnar på sin husse. Dyrkar mig och gör vad som helst för mig. Notabelt är att Lisa är mor till tre av hundarna i spannet och mormor till ytterligare tre.

Malvin

Malvin är nu 6 år. Stor, stark. Alltid lika glad och lycklig. Genomsnäll. Glömmer dock ibland bort att han är ledarhund och vad nu kommandona betyder? Dyker det upp något intressant bredvid spåret så kan det vara mer intressant än att dra. Äter (som regel) som en varg 

Mellis

"Lillfjanten" Mellis har i år vuxit till sig mentalt och verkligen mognat som slädhund. Kan vara lite bjäbbig ibland men ganska snart efter start är det bara arbete som räknas. Åt och sov som ett pro. 

Molly

Molly - eller "Mamma Molly" - Passar väldigt bra längs bak tillsammans med sin pojke Mikki. Molly är stor och stark. Är inte supersnabb och behöver ofta gå i galopp när farten ökar lite. Äter och sover superbra.

Sniper (stående)

Sniper är en absolut problemfri hund. Kan bli lite bekymrad ibland och kan ha en liten tendens att trassla in sig. Men under PD inget strul alls. Genomsnäll och vill alltid göra sitt bästa. Fantastisk steg och travar i alla lägen. Aptit och sömn kan inte vara bättre. 

Maggie

Maggie var ju med som reservhund. Men väl i spannet så gjorde hon en 100-procentig insats. Hon som annars trasslar sig för jämnan var helt felfri. Drog och jobbade hela tiden. Har fått lite av Mollys barska temperament. Vid checkpointen kunde hon inte koppla av utan måste hålla koll på andra hundar hela tiden. Åt värst av hundar!

Mikki

"Lillpojken" Mikki kan vara rätt osäker på sig. Vi fick ta det varligt på veterinärkontrollerna. Han fick gå tillsammans med Mamma Molly och då känner han sig trygg. Stor och stark hund så det märks när han hugger i. Alltid snabb på att lägga sig och vila så han sov gott i halmen. Superaptit.

Maggie fick följa med som reserv. Stora starka Mikki kan vara rätt osäker mot främmande människor. Så jag hade mina dubier om att han skulle acceptera veterinärkontrollen. Med på resan var också Handler Hans. Min bror ställde än en gång upp som handler. Han hade tydligen redan glömt bort Amundsen för tre år sedan! Något som han ska ha riktigt stor eloge för!

Polar Distans 2016 - Etapp I

            Etapp I                    

« Prerace                                                  Etapp  II  »

Veterinärkontrollen gick bara bra. Stora starka Mikki fixade veterinärkontrollen och kunde följa med. Men Abby hade ätit lite dåligt efter sin magsjuka veckan före. Så till slut fick hon vara kvar i Särna med Handler Hans. Och Maggie kom med i spannet i stället. Trots att hon under första tiden som draghund hade hittat på en hel massa hyss. Till exempel kastade hon sig ner i diket ibland när hon gick i spannet. Och låg där och rullade sig och bara drogs med. Men nu fick hon chansen.

Sniper har ätit och skitit perfekt!

Släden packad och klar för start

   

Här har vi just startat. På väg nerför backen ut på sjön.

Kontrollen av utrustningen gick också bra. Freddie prickade av listan och allt fanns med. Till min smala lycka så fick också allt plats i släden. Mycket tack vare att vi i år kunde lägga depotsäckar med hundmat uppe på checkpoint. En annan bra nyhet för året var också att det var inga bestämda starttider. Utan man kom överens med Jimmy när man var klar för start och fick då hjälp fram till startlinjen. Så 10.19 drog vi iväg. 90 grader höger, nerför backen och ut på isen. Men nu var det ett litet aber. Yenna gick i led tillsammans med Malvin. Och hon hade börjat löpa för bara ett par dar sen. Malvin var verkligen intresserad. Redan innan vi kommit över sjön så uppvaktade han henne så rejält att det blev en del lintrassel. Sedan hade vi lite mer strul i början av etappen, men efter några mil så tröttnade han på frieriet.

På första snakket. Yenna och Malvin i led

Lisa och Mellis

Maggie och Sniper

Mikki och Molly

Spåret var på sitt sätt ganska nytt. Det följde i och för sig kända skoterleder, men nu gick allt åt motsatt håll. Dessutom fanns det några korsningar uppe på fjället där man skulle ta olika vägar beroende på vilken etapp man körde. Men det ska sägas att banan var väldigt väl skyltad med dubbla svängskyltar före och dubbla bekräftelseskyltar efter varje korsning. Först körde vi nere i skogslandet. Kom sen lite högre upp och här började myrarna. Myr efter myr efter myr.Dom tog aldrig slut! Stannade på en myr och snakkade hundarna. Blev då omkörd av Rigmor. Lite kuriosa: Hon hade glömt selarna hemma, så hon fick låna några av mig och en del andra mushers så hon kunde starta loppet. Vi fortsatte över fler myrar. På morgonen hade det varit rätt klart väder och lite kyligt. Men sen hade temperaturen stigit. Nu mitt på dan var det just under nollan. Hundarna gillade inte alls värmen och jag kunde riktigt se hur de kroknade.

Strax efter Blåsut

Så kom vi äntligen fram till korset där spåret vände till höger och klättrade sedan stadigt uppåt. Och uppåt och uppåt. Vi kom upp på kalfjället och kunde långt där borta se Blåsut - stugan vi skulle passera. Och det gick rätt smidigt att komma upp till stugan. Där svängde vi av och hade en bra utförslöpa ner mot Lövhögen. Den "ganska smala bron" enligt banbeskrivningen var samma gamla  breda bro som tidigare. Snart var vi på spåret västerut. Passerade tallen där vi stannat för några år sen. Fortsatte ytterligare en bra bit tills vi hittade en lämplig plats att stanna på. Här blev det en längre break där hundarna fick dubbla snakkportioner och jag lite fika.

Snakkpaus efter Lövhögen

Så fortsatte vi och nu blev det en dryg etapp över till Morvallen. Först stadigt uppför på lösa spår. Det blåste bara en svag vind och ingen nederbörd. Men på bara några minuter så blåste spåren igen. Och jag sparkade och sparkade. Riktigt drygt upp till nästa kors. Sedan en lång bit i svagt utför fast på skrå. Alltså den som uppfann skråkörning med släde måste ha varit en riktig sadist! Tack och lov planade det ut efter ett tag. Men strax därpå blev det en oändligt lång slakmota upp till nästa kors. Det tog sån tid att komma dit så jag trodde länge att jag lyckats missa korset. Men till slut kom vi dit och svängde söderut. Först en lång lång nerförsluta, förbi lite fjällbjörkar och sen en lång, lång, lång uppförsluta upp till spårets högsta punkt. Här nånstans hade jag en otrolig utsikt bårt mot ipfjället i solnedgången!

Utsikt mot Nipfjället

Spannet på väg upp mot spårets högsta punkt 940 möh

Och jag sparkade och sparkade! Men vi kom dit till slut. Vi körde i full fräs ner mot Morvallen, passerade raststugan (där jag tältat med Sniper en sommardag för ett par år sen) och vidare ner genom ett skogsparti. Det hade börjar skymma och det var dags för en matrast. Jag hittade en bra plats att parkera spannet och där tog vi en längre rast. Ett par spann körde förbi med pannlamporna på och snart var det dags för oss att dra vidare.

Rast strax efter Morvallen

Nu fick vi dagens bästa bit av banan. Spåret var brett och nypistat, gick svagt - eller ibland ganska brant - nerför. När mörkret kom sjönk temperaturen och hundarna piggnade till betydligt. De här tvåochenhalv milen ner till Öjvasseln var nog de snabbaste på hela Polar Distans. Hundarna gick som tåget, pannlampan lyste upp den mörka skogen, skyltar dök upp med jämna mellanrum. Men det blev ändock rätt drygt. Så såg jag ett blått ljus en bit fram i skogen. Var vi redan framme?! Men nej - det var ett  malamutspann som parkerat på en glänta bredvid spåret och hade en blå lampa som lyste upp hans plats. Så tog spåret av från vägen och vi fick en spännande resa på krokiga smala spår mellan träden genom skogen. Men till slut var vi då ändock framme på checkpoint. Klockan var över nio. Det hade varit en lång dag men nu skulle vi få mat och vila.