Sussie Pussing

Raden av små urnor uppe på bokhyllan i köket blir allt längre. Nu senast var det Sussies tur. Hon hade visat det första varningstecknet någon månad tidigare. Vi var ute på en kortare träningsrunda där tanterna var med. Men Sussie gick inte som vanligt. Hennes draglina slackade hela tiden. Något som aldrig hänt under de 12 vintrar som hon gått med i spannet. När jag kom hem från veckan  som volontär på PolarDistans i Särna  såg jag direkt att det inte var bra med Sussie. Hon hade magrat av påtagligt. Hon hade ätit rätt dåligt. Hon var ganska trött och rätt off. Och hennes buk var uppsvälld och hård. Men hon hade ingen feber och inget synbarligt ont. Det tog några dar för mig att ta mod till mig och ringa veterinären. Vi fick komma samma dag till Karlskoga. En slovakisk veterinär - Bogovic - undersökte Sussie. Dom tog lite blodprover (med visst besvär) och röntgade henne. Slutsatsen blev helt entydig: Hon hade en tumör på mjälten. Hennes buk var fylld med blod. Det fanns ingenting att göra... Hon hade drabbats av något som heter Hemangiosarkom. Så hon fick somna in lugnt och stilla.  Hon skulle ha fyllt 12 år till midsommar så det var ingen högre ålder. Väl hemma kändes det väldigt tomt. Stackars syster Yenna var nu ensammen men jag flyttade dit Sluggo som sällskap. Och Mellis fick vara med Malvin och Lisa.

Sussie främsta egenskap som slädhund var absolut hennes oerhörda energi. Där hade hon ärvt mamma Cookies roll i spannet som energibooster. Hon gick ofta i led tillsammans med Yenna. Och de kompletterade varandra väldigt väl. Yenna stod för klokheten och fokus på spåret. Sussie hällde hela tiden bensin på spannet och drev det framåt. Hon var med i spannet på flera längre lopp såsom Amundsen race, Polardistans och Vildmarksracet.

Fast uppriktigt sagt så tror jag hon trivdes allra bäst som innehund och sitta och gosa med husse. Hon var en odräglig hussedyrkare! Jag kallade henne inte för intet för Sussie Pussing! I hundflocken ahde det blidats två läger. I det en Sussie och Yenna och i det andra ägret molly och hennes barn och barnbarn. Sussie och Molly var dödsfiender Dom for ihop i ett rejält slagsmål ett par gånger och sista gången fick Sussie ena örat halvt avbitet. Det läkte ihop men blev lite hängande på trekvart efteråt.

Hon var förvisso den hund som lyckats bäst på utställning. Hon var så himla fin och söt och hade dessutom en stor portion utstrålning och charm. I Askersund 2008 fick hon till och med ett cert.

Sussie med sitt cert augusti 2008.

Sussie och matte

Sussie omåttligt söt som valp

Sussie och Yenna i led på höstträning

Sussie på Fulufjäll

April 2014

Yenna och Sussie i Drevdagen

Drevdagen februari 2018

Min historia i Drevdagen går långt tillbaka. Första gången jag var där var i mars 2002. Jag var där tillsammans med Cookie, Sumo (den förste), Frank och Getz. Vi bodde i en liten stuga hos den pensionerade polisen Folke Halvarsson. Jag var ute med mitt fyrspann på dagarna och åkte på spåren som jag sen skulle köra så många många gånger. Sen dess  har jag varit i Drevdagen 1-2-3 veckor varje vinter. I år hade jag hyrt en stuga igen. In i det sista var det osäkert hur många dagar jag kunde vara där. Men en vecka före avresa ringde Hans och undrade om han kunde följa med. Så i slutändan blev det en hel vecka!

Stugan vi bodde i  Lite trångt för bil och släp.

Köksbordet - där vi oftast satt!

Startplatsen för slädturerna och spåret ut på sjön

Hans' hundgård

Släden och där bakom hundarna på stake out.

                                     

 Stugan var den som ligger rakt nedanför Fjällbjörken. Jag hade varit där en gång förut så jag visste på ett ungefär. Nu var det 4 och inte 8 sängplatser (som stod i beskrivningen) Veronica och Kaja skulle också komma upp några dar. Så vi fick knö ihop oss lite de första dagarna. Första dagen gick som vanligt åt till att bära in all packning och installera oss. Sedan fixa stake-out till hundarna. Lite trixigt med tanke på att tre av tikarna löpte!

Veckan förflöt i lagom semestertempo. Eftersom jag inte hade något lopp att träna inför behövde vi inte maxa slädhundsturerna. Det var som vanligt flera hundförare i byn, men det var inte speciellt många jag träffade på ute på spåret. De första turerna blev rätt lugna och bara 25-30km långa. Det måste sägas att spåren i år var suveränt bra. Rejält med snö, breda fasta spår och knappt några moguler. Inga överraskande stubbar som stack upp ur snön! Så det var bara att köra på med glada och pigga hundar. Enda haken var väl den dag då jag försökte köra med Sumo och Malvin i led. Malvin gick på som vanligt. Men Sumo vände sig ständigt om och stannade då och då eftersom löptikarna längre bak var alltför frestande.

Maggie och Abby i led

Mot Fågelåsen från  Butjärnen

Mellan Fågelåsen och Svanbuhån

En kväll lånade vi värdparets grillplats nere vid sjön. Det blev en fin brasa och korvar grillades och slukades.

Veronica grillar korv

Kaja smaskar på en snällkorv

Kaja var mestadels inne vid köksbordet och "lerade" Några gånger var hon dock ute och åkte lite skidor eller plumsade ut i snön och blev förstås kall och blöt. Men vi får hoppas att hennes "fjällresa" blev bra så att hon vill återkomma.

Lera kan användas på många sätt!

Veronica och Kaja.

Från Drevdagen mot gränsfjällen i Norge. 

På torsdan åkte jag spåret upp förbi Röksåsen och klubbstugan. Hade stannat och snakkat just innan uppförslöporna börjar. Blev då omkörd av en skotersafri på ett tiotal skotrar. Åkte sedan förbi dom vid Rökåsen. Jag stannade sedan strax efter Klubbstugan. På samma ställe där jag stannat tidigare. Och på samma ställe där jag för några år sedan mötte en dansk på snöskor! Vädret var jättefint och vi bara njöt. Alla utom Sumo som hela tiden stod och gläfste och ville fram till tikarna! Här blev jag också omkörd av ett storspann med rätt små ljusgråa siberians och en kvinnlig musher. Oklart vem det var, men enligt Catherine förmodligen Heidi Vogel (?) Strax därpå kom även skotersafarin förbi. Dom körde dock väldigt sakta och hänsynsfullt. Till skillnad mot tre ynglingar med snowboardbrädor på ryggen som dånade förbi i full fart.

Snakkning innan stigningarna börjar

Abby och Siri i led

Stannat för fikapaus

Hundarna under rasten Sumo gläfser hela tiden.

Härjåhågna på gränsen mot Norge

Efter en snabblunch på 30 minuter fortsatte vi. Över Vithågnen och sedan de branta löporna ner mot Fågelåsen. Vidare förbi Svanbuhån tillbaka till Drevdagen. En mycket fin och klassisk tur kan vi säga.

På fredan tog jag en nästan lika klassisk tur. Spåret upp mot IdPers och sedan vidare till Drevsjön. Därefter över Flået och vidare förbi Lillådalen. Strax efter Lillådalen stannade jag för en fikarast. Här delade sig spåret på ömse sidor av några tallar. Så det var perfekt. Stod där och njöt av mitt kaffe. Då kommer samma spann som igår och åker förbi! Ha ha - mushern undrade nog vad jag var för en som alltid stod och fikade på spåret!

Uppe på Flået. Kan se sjön där nere som vi snart ska köra över.

Hundyl på stakeout.

Casper 15år 4 månader

Ja nu finns inte Casper längre. Han hade "överlevt" 10 dagar av barn och barnbarn över jul och fram till nyår. Lugnet infann sig. Han hade börjat äta igen. Och sov som en stock.. På nyårsdan fyllde han 15år och 4 månader.  På morgonen åt han en rejäl frukost och sedan tog vi vår vanliga morgonpromenad. Vi mötte Kola och allt var som vanligt. På eftermiddan skulle vi som vanligt ta en promenad igen. Vi traskade iväg men rätt snart gick Casper långsammare och långsammare. Han började vingla lite hit och dit. Jag vände genast tillbaka hem. Och trots att vi inte gått så långt var det med möda han klarade den korta biten. Gissningsvis hade han drabbats av en stroke. För en så gammal hund finns bara en väntjänst att erbjuda. Så nästa dag åkte vi till veterinären och han fick somna in lugnt och stilla.

Casper var gruvligt söt som valp!

Casper var en riktigt speciell hund. Och att han levt som innehund de sista två åren hade förstärkt detta. För varje månad som gick la han sig till med fler och fler egenheter. Han blev också mer och mer lättstressad med åren. Så han reagerade på alla avvikelser från det vanliga vardagslivet. Ett fåtal besökande människor blev godkänd av honom. Choklad-hjärta-Margareta var en av dom.
Han var nog världens snällaste hund. Blev läget pressat på minsta sätt vek han undan. Större hundar var han ite misstänksam mot. Men med små hundar blev han snabbt bästa kompis. Så han hade sitt gäng med Kola, Filur och Dixie.  Och han var lika glad varje gång han träffade någon av dom.

På Vedungsfjället som unghund

Aud Kristin och Casper på Femundtunet

I led under träning i Drevdagen

I led med Lisa under Polardistans

Casper på checkpoint under vildmarksracet 2014

Casper tillsammans med Malvin under vildmarksracet 2014

Som draghund var Casper en av dom bästa. Hade  han haft lite starkare psyke hade han varit helt perfekt.
Han hade en rörelse som var helt underbar. Jag minns när jag cyklade med Casper och Jocke skjutbanerundan - cirka 5km. Jocke gick i full galopp. Casper joggade med i lite avslappat tempo. När vi kom hem hade vi kört i 30km/tim i snitt. Och som sagt: Casper hade en hel del mer att ge.
Som kommandoledare var han Mr 100%. Jag tror aldrig att han missade ett enda kommando under hela sitt liv. Gick han längre bak i spannet och jag sa "vänster" så kastade han sig åt vänster - även om han hade några meter fram till avtagsvägen. Och en gång när jag var förkyld och hade tappat rösten tog han alla kommandona fläckfritt - trots att han inte hörde att jag sa något. Det var så att jag började tro på tankeöverföring!
Casper var med på alla tävlingar under sina verksamma år. Första åren var det sprint och sedan längre lopp. Det blev flera Polardistans och Vildmarksrace. I en ålder av 11½ år gick han  med i spannet på Vildmarksracet. Riktigt bra av en så gammal hund!

Casper slappar på sin favvoplats nedanför TVn

För ett par år sedan bestämde sig Casper för att han skulle flytta in. Han gnagde sig igenom hundgårdsnätet. Först en gång. Och sen en gång till. OK då - du får flytta in. Han var inte nödbedd. Och som innehund tog han snart över hela ruljansen. Vi fick anpassa våra liv efter hans krav och behov. Men det stod vi gärna ut med. Sista tiden sov han förstås allt mer. Han hade svårt hålla urinen. Så varje morgon fick jag starta med att torka golvet i köket och hallen. Men det gjorde jag gärna. Han ville helst av allt ha det lugnt och skönt. När vi  hade främmande - allra helst dom som klev omkring på övervåningen - blev han lätt ganska stressad. Men nu vill jag tro att han har det lugnt och skönt. Ligger tillsammans med Cookie och Getz och Jocke vid en lägereld. Berättar gammla minnen och minns alla goda år.

Ha det så bra Casper och kram.

Vildmarksracet 2018

Kanske var det här sista gången jag stod på startlinjen i ett slädhundslopp. Vi får se. Men åldern och det faktum att jag inte har något körkort längre gör allt så mycket jobbigare och besvärligare. Denna gång fick jag dock ihop det - även om det var ovisst in i det sista. Veronica och Kaja skulle följa med mig upp. Men de blev sjuka några dar före avresan. Skulle de friskna till så att de i alla fall kunde vara här och passa hästarna och kvarvarande hundar? Och skulle Gunilla verkligen ge sig på att köra i vinterväglag och med hundsläp upp till Nornäs? Torsdag eftermiddag blev det grönt ljus på alla fronter. Tack alla ni som gjorde det möjligt för mig att ställa upp!

Tack och lov gick bilresan helt utan problem. Gunilla - som hade sagt att hon skulle köra sakta - hade bra tryck på gaspedalen så vi var framme före klockan tre. Sen gick resten av dagen rätt fort med hundar, packa in på vandrarhemmet, registrering och veterinärkontroll och lite till. Veterinärkollen gick jättebra. Ingen hund protesterade. Enda påpekandet som veterinären hade var att hundarna hade en del tandsten. Rekommenderade gnaga på märgben! Hade trevligt sällskap på vandrarhemmet med Kim och Jessica med sina barn och farmor. Samt också en tysk musher med fru och son.

Lördag 27 januari

Hundarna åt frukost med god aptit. Sedan var det dags för förarmöte med bangenomgång. Det hade blivit en del stöp på isen senaste veckan. Så spåren hade måst dras om en del. Det gjorde att de först 3 km ut från checkpoint gick på samma spår som ingående spår. Jag och Sverker hade fått en privat genomgång av Hans Selander kvällen före. Eftersom vi gissningsvis skulle köra rätt så sakta så misstänkte han att vi skulle få en del haed-on-möten under loppet. Så rätt han hade! Träffade också på en hel del bekanta nere i bystugan så det var en trevlig stund.

Jag tog det rätt lugnt. Det var -18 på morgonen och jag tänkte starta sent så jag skulle undvika omkörningar. Och att det kanske hade blivit lite varmare. Men jag tog på mig varmare kläder direkt vilket visade sig vara klokt. Där vid ½11 var släden klar och jag tog ut hundarna och selade på dom. Upptäckte då att jag inte kunde hitta handskarna?! Jag måste ha glömt dom så det var bara att knata upp till vandrarhemmet och hämta dom. Annars kan man ju tro att jag efter ett dussintal längre slädhundslopp hade järnkoll på alla grejer och utrustning. Men på ett sätt blir det bara mer stressigt och nervöst för varje år som går. Men det kan väl inte bero på åldern (!) så jag vet inte vad? OK närmare ½12 kom vi iväg som sista spann. Ett par funktionärer snörpte på munnen över förseningen men de flesta var helt förstående. I spannet hade jag Maggie och Abby i led. Sedan Malvin och Sumo. Därnäst Siri och Sniper. Och som wheel gick (som vanligt) Molly och Mikki.

Maggie och Abby i led

Vid starten

Det var säsongspremiär på släde, men det flöt på jättebra. Solen sken från en strålande himmel, det var vindstilla. Allt var helt enkelt underbart! Rätt snart kom jag ikapp Lars med samojedhundarna. Han hade berättat att det varit en del gruff i hans spann. Och när jag skulle passera gläfste de en hel del. Abby och Maggie i led blev lite osäkra och stannade upp. Men tillsammans löste vi det hela och jag kom förbi och kunde fortsätta. Det var som sagt en riktigt härlig dag. Kom upp på vägen som går över åsen. Och där har man en fantastisk utsikt bort mot Fulufjäll. Spåret slingrade sig fram längs myrkanter och över myrar. Allt längre norrut för att så småningom vända tillbaka söderut.

Jag stannade och snakkade hundarna. Dom hade knatat på riktigt bra - jag tror att dom trivdes i det kyliga vädret! Sen kom vägövergången där Abby och Maggie trodde att det var två troll som stod på pass! Fortsatte på de här välkända spåren där jag kört sprint flera gånger tidigare. Så ännu mer myrar. Och ännu mer myrar. Till slut kom vi upp på det stora skoterspåret från Särna och söderut. Här mötte vi några skotrar. Och konstigt nog hade Abby och Maggie plötsligt blivit rädda för skotrar! Så vid varje möte for de ut en bit i snön innan vi kunde fortsätta.

Så stannade vi igen för en snakkpaus/kaffepaus. När vi stod där kom en skoter i sakta mak emot oss. Han åkte förbi och svängde sedan runt och stannade sedan strax bakom oss. Det visade sig var en man som fotograferade spannen under tävlingen. Han berättade att min GPS-tracker inte fungerade. Så dom var lite osäkra på var jag var. Jag frågade också om han visste hur långt bak Lars var? Nja det visste han inte riktigt. Men det var en bit så han kunde inte vänta in och fotografera honom för då skulle det vara för mörkt! Rätt som det var kom alla hundarna till oss där vi stod strax bakom släden. De hade väl blivit för  alltför nyfikna på vad det var för en kuf som var där bak!

OK - dags att dra vidare. Passerade strax därpå den andra vägövergången. Och i år stod där ett par tappra och väntade på mig! Nu hade vi inte så ruskigt långt kvar. En rejäl sväng uppför i skogen. Ner tillbaka. Och sen längs den plogade vägen. Men hoppsan! Går det en älg där framme? Men snart visade det sig att det var en karl som var ute och jagade skogsfågel. Jag passerade honom och strax därpå stod en bil. Och nergrävt i snön bredvid ett militärtält med kamin. Såg sedan ytterligare en jägare på ett hygge. Efter ytterligare myrar och skogspassager kom vi ut på skoterspåret ner mot Nornäs.  Det var här vi kunde möta spann så trots att det inte var riktigt mörkt satte jag på lilla pannlampan. Vi mötte tre spann här i skogen och eftersom spåret va relativt smalt ankrade jag upp. Äntligen kom vi så ut på sjön och hade nu en autostrada in till checkpoint. Mötte ytterligare tre spann här, men här var det så gott om plats att jag inte behövde ankra upp. Till sist följde vi lyktorna in till CP dit vi kom 16.36.

Fick en plats längst bak med en minimal stolpe att binda fast spannet vid. Gav vovvarna varsin bit Hills A/D som dom slukade illa kvickt. En veterinär kom och ville kolla hundarna, men jag var lite avvisande och sa att jag helst ville ge dom mat först. Nu visade det sig att hundköket var rätt onödigt att ha med. För det fanns ett helt bykkar fullt med varmt vatten. Det blev kanske lite för soppigt av maten, men alla hundar åt med god aptit. Frånsett lilla Siri som lämnade typ häften av soppan. Pratade med den norska veterinären och bad henne kolla Abby. Eftersom hon blivit halt efter Polardistans förra året.Men allt var OK. Hundarna la sig snart ner på sina halmbäddar och jag gick upp till vandrarhemmet. Där blev det pizza, påfyllning av termosarna, vädring av kläderna och ett par timmar på rygg i sängen. Gunilla gick ner och kollade hundarna efter en stund och de låg alla och sov gott. Men tiden gick snabbt och snart var det dags ta på sig alla kläder och traska ner till CP.

Alla hundar var jätteglada att se mig och jag packade släden och satte in hundarna i spannet igen. Jag bytte ledarhundar och satte Malvin i led tillsammans med Sumo. Gunilla tyckte jag sölade och jagade på mig. Så jag blev lite stressad. Strax efter klockan nio kom vi iväg. Christer Mattsson hoppade in och lotsade oss ut genom stake out området. Drog ut en massa ihopkrattad halm på vägen. När jag sen kom iväg upptäckte jag att pannlampan satt på sned. Stannade och ankrade efter en kort bit. Men innan jag var klar kom ett spann på väg in mot mål. Hundarna ryckte ankaret och satte iväg. Jag sprang efter och tack och lov fastnade ankaret efter kanske 50 meter så jag kom ikapp dom. Kunde ordna till pannlampan och vi fortsatte. Mötte ett par spann till på sjön och det gick bra. Dock hade de kommit in på "fel" spår så vi var onödigt nära varandra. Det var sagt att vi skulle ha vänstertrafik längs de här 3 km med mötesspår. Kom upp i skogen och här var det tät trafik! Mötte väl  en 7-8 spann här. Och eftersom jag hade mina översociala hundar Malvin och Sumo i led så ankrade jag upp vid varje möte. Totalt förlorade jag väl en halvtimmes tid på de här mötena.

Men sedan rullade allt på riktigt bra. Det är alltid något speciellt att köra hundarna på natten. Hela din värld innesluts i ljuskäglan från pannlampan. Det är du, det är hundarna. Och strax där utanför där mörkret börjar  tar världen slut. Du lever i ditt eget universum tillsammans med dina bästa kompisar och vänner. Hur kan det bli bättre??

Så vi körde på. Malvin och Sumo höll bra tempo i täten. Den här andra etappen av Vildmarksracet är mer småkuperat och småkrokigt med betydligt mer skogspartier. Men alla myrområden utnyttjas maximalt. Och ibland gör spåret en oförklarlig hästskokrok ett par kilometer  upp i skogen och sen tillbaka igen. Men allt eftersom började Sumo tappa fokus framåt. Då och då saktade han av och vände sig om mot Abby och Maggie som gick bakom honom. När vi kört runt 30 km från CP stannade vi för en rejäl snakkrast. Jag satte upp Abby i led bredvid Malvin. Och Sumo fick hoppa in bredvid Maggie. Vi satte fart igen och nu gick det genast bättre igen.

Vi fortsatte vår färd genom natten. Det hade börjat snöa vid 11-tiden. Och det fortsatte drälla ner lite snö resten av turen. Efterhand började det också blåsa en del och spåret drev igen på myrarna. Men hundarna har ju gått åtskilliga mil på igendrivna spår tidigare. Så de tuggade på. När vi hade nån mil kvar till mål stannade vi och snakkade. Hundarna fick sista omgången av lax som de ivrigt tuggade i sig. Då dök också en skoter upp. Det var en kille från tävlingsledningen som var ute. Min GPS fungerade bra men han var på väg till Lars vars GPS hade börjat lägga av. Nu var det inte så långt kvar. Och sista biten av spåret var detsamma som på etapp I så jag och hundarna kände igen oss och visste vart vi var på väg.

Så kom vi då ut på sjön och jag kunde jublande berömma och lovorda hundarna för en fantastisk insats. För nu var vi snart i mål! Och strax efter två på natten var vi framme! Selander och "den norska veterinären" var där. Jag åkte strax vidare upp mot hundsläpet. Men i stället för spåret upp dit kom vi in till campingplatsen. Där höll en kille på att sela av sina malamuter. Men han var strax klar och jag kunde sedan köra upp till vägen och följa den till parkeringen. Där fick hundarna varsin bit Hills A/D som de slukade. En del drack lite vatten.Men alla hundarna var väldigt ivriga att få krypa in i sina boxar och ta en välförtjänt vila. Själv släpade jag mig upp till vandrarhemmet. Efter ett par muggar te stupade jag i säng vid fyratiden. Avundades inte Lars som kom i mål vid den tiden....

Nästa dag åt vi frukost vid åttatiden. Jag packade ihop alla hundgrejer och Gunilla packade ihop våra grejer på rummet. Jag skippade prisutdelningen så strax efter 10 drog vi iväg hemåt. Gunilla "tegelstenen" höll god fart och vi var hemma före fyra. Tack Gunilla för att du ställde upp och körde mig. Tack Veronica och Kaja för att ni tog hand om allt på hemmaplan. Tack hundarna för att ni som vanligt ställde upp till 110% och aldrig svek mig.

PS Jag fick ändock världens bästa pris. Det var Hayley (6 år) som hade gjort en teckningen åt mig. En teckning av mig och mina hundar. Tack för den!

Fulufjäll juni 2017 - Den Sista Färden

Första gången  som jag var på Fulufjäll var i mars 1975 Jag hade nyss flyttat till Filipstad. Och kollade omedelbart var närmaste fjällområde fanns. Sälen kändes överbefolkat. Men sen låg där Fulufjäll som såg intressant ut. Jag tog SAABen upp till Storbron och åkte sedan skidor med pulka upp längs Tangån. Hela dalgången var fylld med djup lös snö så jag fick kämpa på bra. Sedan har det gått 42 år och mest varje år har jag varit uppe minst en sväng på Fulufjäll. Jag har gått mest varje led och stig. Varit vid varje stuga och vindskydd. Men nu skulle det bli den sista turen upp till Fulufjäll. Transportstyrelsen hade bestämt att återkalla mitt körkort eftersom synfältet försämrats för mycket.... Shit...

17 juni:
Det fick bli Morbäckssätern den här gången - nära och bra. Och en klassiker. Jag tror att både Daniel och Veronica samt ett flertal av hundarna genom åren har haft sin fjällpremiär just här. Efter mycket funderande så fick Lisa följa med. Hon är en så mjuk och vänlig och mysig hund.  Lisa fick drygt 3 kilo i sina packväskor och min ryggsäck vägde runt 15 kilo. Men trots allt var backen upp mot fjället lika lång och brant som den alltid varit. Vi tog täta andningspauser och så småningom kom vi upp på kalfjället. Det var som alltid denna speciella känsla när man kommer upp ovanför trädgränsen och kan se ut över evigheten. Som alltid bredde detta enorma skogshav ut sig mil efter mil österut. Blånad efter blånad försvann i ett dis bortåt horisonten.

Ut över skogshavet

Sedan var det lätt vandring över fjällryggen ner mot Tangåstugan. Vädret var i stort sett soligt och så var det nästan alla fyra dagar som jag var här uppe. Mötte ett yngre par från Mora. De hade åkt från Mora tidigt på morgonen och sedan gjort en dagstur här uppe. Smidigt att bo så pass nära.
Nu var det inte så värst långt kvar till stugan. En hel del spänger som Lisa gick på som ett proffs. Vid stugan var ett tyskt yngre par. De hade startat uppe i Jämtland och gått söderut. Liftat en bit pga väldigt blöta marker. Nu hade de hunnit ner hit. Skulle övernatta i stugan innan de skulle vidare söderut och avsluta färden i Sälen. Själv gick jag ner över första bron och slog upp tältet på exakt samma plats som för två år sedan. Marken är rätt bekväm just här. Och en redig eldstad just intill. Rätt bra eftersom jag lagade mat på elden mest hela tiden. Bara för att det är så mysigt. Lisa sjönk ihop under en liten björk. Jag gick runt och plockade ihop lite torra pinnar till brasan. Egentligen gjorde jag inte så värst mycket här på lägerplatsen. Kokade vatten till mat eller te eller kaffe. Läste böcker på läsplattan. Gick upp till vedboden och såga till lite ved.

Lisa knallar på med sina packväskor

Tältplatsen vid Tangåstugan

Lägerelden 

Tangån

18 juni.
Vaknade vid sju. Ingen brådska. Göken gal som en galning idag också. Fint väder. och lite blåst. Åt frukost, läste och tog förmiddagskaffe - allt-i-ett så att säga. Denna dag gick vi en tur upp längs Tangån upp mot Tangsjöstugan. Det är alltid samma spännande känsla att följa ett vattendrag uppströms. Lite av den här upptäckarkänslan som jag tänker upptäcktsresande i alla tider har känt. Allt var sig likt. Tack och lov får jag säga!  Lågfjäll runt omkring, Björkarna och videriset rätt nyutslaget nere i dalen. Och ån som rann och rann så som den gjort jag vet inte hur länge. Efter ett par timmar var det dags för lunch. Hittade en sån där himla bra plats nere vid ån. Jag hade ingen tid att passa så vi blev kvar ett bra tag.

Längs Tangån

Längs Tangån

Längs Tangån

Längs Tangån

Lisa vid rastplatsen

Lisa njuter

Vände tillbaka ner mot Tangåstugan. Så här års är stigen bitvis rätt blöt. Länsstyrelsen skulle nog kosta på lite spänger för undvika allt för mycket markslitage. Det har förvisso blivit betydligt fler turister på Fulufjäll det senaste decenniet. De första 30 åren som jag vandrade här mötte jag ytterst sällan nån annan människa. Men nu är det rätt vanligt. Tillbaka vid tältet var det förstås dags för eftermiddagskaffe, slöa, läsa. Och så dags för kvällsmat och så småningom krypa ner i sovsäcken.

19 juni

Idag gjorde jag en tur söderut längs den gamla leden över Östertangen. Ledkryssen är sedan länge borttagna. Men här och var finns rösena kvar. Och en del har rasat omkull och måste resas upp igen. Det är en speciell känsla att komma upp på en sådan här vidsträckt fjällhed. Gick där över fjällheden och var på samma gång så där bedrövligt lycklig. Men samtidigt så där bedrövligt ledsen. Det här var sista gången jag skulle gå här och lyssna på ljungpiparens klagande läte. Sista gången jag skulle gå den här gamla leden där rösena fortfarande stack upp här och var. Skulle nån mer alls gå den här leden nåt mer? Den är inte längre med på kartorna. Om femtio år kommer den förmodligen att vara helt igenväxt och osynlig. Naturen kommer att ha tagit tillbaka  det som vi lånat en kort period.
Vi tog lunch - som vanligt i ravinen ner mot Lövåssätern. Det var ganska mycket snö kvar och Lisa sträckte behagfullt ut sig i snön. Men även de bästa av dagar har sitt slut. Vi knallade tillbaka mot Tangåstugan. Fascinerades än en gång av utsikten ner över Tangådalen uppifrån fjällsluttningen.  Stugans plåttak lyste bland björkarna. Jag kunde följa åns lopp norröver upp längs dalen.
Åter en slö men rätt melankolisk kväll vid lägerelden.

Den gamla stigen över Östertangen

Lunchrast

Den lilla ravinen ner mot Lövåssätern

Den gamla stigen över fjällheden

Nipfjället, Städjan och Vedungsfjället

Blommande ljung

Tangåstugan där nere i dalen.

20 juni
Så packade jag ihop grejerna på morgonen. Lisa hade nu en symbolisk packning att bära. Hon var lika glad och lycklig och positiv som hon alltid är. Lätt vandring tillbaka till bilen. Passerade höjden och fick sen suga in den här lycksaliga vyn över skogshavet nedanför. En fantastisk frihetskänsla att se ut över all denna skog och se den välkända horisonten med Nipfjället, Städjan och Vedungsfjället. Allt kändes väldigt vemodigt men samtidigt en stor tacksamhet över allt som jag har fått se och uppleva här upp.