Vildmarksracet 2018

Kanske var det här sista gången jag stod på startlinjen i ett slädhundslopp. Vi får se. Men åldern och det faktum att jag inte har något körkort längre gör allt så mycket jobbigare och besvärligare. Denna gång fick jag dock ihop det - även om det var ovisst in i det sista. Veronica och Kaja skulle följa med mig upp. Men de blev sjuka några dar före avresan. Skulle de friskna till så att de i alla fall kunde vara här och passa hästarna och kvarvarande hundar? Och skulle Gunilla verkligen ge sig på att köra i vinterväglag och med hundsläp upp till Nornäs? Torsdag eftermiddag blev det grönt ljus på alla fronter. Tack alla ni som gjorde det möjligt för mig att ställa upp!

Tack och lov gick bilresan helt utan problem. Gunilla - som hade sagt att hon skulle köra sakta - hade bra tryck på gaspedalen så vi var framme före klockan tre. Sen gick resten av dagen rätt fort med hundar, packa in på vandrarhemmet, registrering och veterinärkontroll och lite till. Veterinärkollen gick jättebra. Ingen hund protesterade. Enda påpekandet som veterinären hade var att hundarna hade en del tandsten. Rekommenderade gnaga på märgben! Hade trevligt sällskap på vandrarhemmet med Kim och Jessica med sina barn och farmor. Samt också en tysk musher med fru och son.

Lördag 27 januari

Hundarna åt frukost med god aptit. Sedan var det dags för förarmöte med bangenomgång. Det hade blivit en del stöp på isen senaste veckan. Så spåren hade måst dras om en del. Det gjorde att de först 3 km ut från checkpoint gick på samma spår som ingående spår. Jag och Sverker hade fått en privat genomgång av Hans Selander kvällen före. Eftersom vi gissningsvis skulle köra rätt så sakta så misstänkte han att vi skulle få en del haed-on-möten under loppet. Så rätt han hade! Träffade också på en hel del bekanta nere i bystugan så det var en trevlig stund.

Jag tog det rätt lugnt. Det var -18 på morgonen och jag tänkte starta sent så jag skulle undvika omkörningar. Och att det kanske hade blivit lite varmare. Men jag tog på mig varmare kläder direkt vilket visade sig vara klokt. Där vid ½11 var släden klar och jag tog ut hundarna och selade på dom. Upptäckte då att jag inte kunde hitta handskarna?! Jag måste ha glömt dom så det var bara att knata upp till vandrarhemmet och hämta dom. Annars kan man ju tro att jag efter ett dussintal längre slädhundslopp hade järnkoll på alla grejer och utrustning. Men på ett sätt blir det bara mer stressigt och nervöst för varje år som går. Men det kan väl inte bero på åldern (!) så jag vet inte vad? OK närmare ½12 kom vi iväg som sista spann. Ett par funktionärer snörpte på munnen över förseningen men de flesta var helt förstående. I spannet hade jag Maggie och Abby i led. Sedan Malvin och Sumo. Därnäst Siri och Sniper. Och som wheel gick (som vanligt) Molly och Mikki.

Maggie och Abby i led

Vid starten

Det var säsongspremiär på släde, men det flöt på jättebra. Solen sken från en strålande himmel, det var vindstilla. Allt var helt enkelt underbart! Rätt snart kom jag ikapp Lars med samojedhundarna. Han hade berättat att det varit en del gruff i hans spann. Och när jag skulle passera gläfste de en hel del. Abby och Maggie i led blev lite osäkra och stannade upp. Men tillsammans löste vi det hela och jag kom förbi och kunde fortsätta. Det var som sagt en riktigt härlig dag. Kom upp på vägen som går över åsen. Och där har man en fantastisk utsikt bort mot Fulufjäll. Spåret slingrade sig fram längs myrkanter och över myrar. Allt längre norrut för att så småningom vända tillbaka söderut.

Jag stannade och snakkade hundarna. Dom hade knatat på riktigt bra - jag tror att dom trivdes i det kyliga vädret! Sen kom vägövergången där Abby och Maggie trodde att det var två troll som stod på pass! Fortsatte på de här välkända spåren där jag kört sprint flera gånger tidigare. Så ännu mer myrar. Och ännu mer myrar. Till slut kom vi upp på det stora skoterspåret från Särna och söderut. Här mötte vi några skotrar. Och konstigt nog hade Abby och Maggie plötsligt blivit rädda för skotrar! Så vid varje möte for de ut en bit i snön innan vi kunde fortsätta.

Så stannade vi igen för en snakkpaus/kaffepaus. När vi stod där kom en skoter i sakta mak emot oss. Han åkte förbi och svängde sedan runt och stannade sedan strax bakom oss. Det visade sig var en man som fotograferade spannen under tävlingen. Han berättade att min GPS-tracker inte fungerade. Så dom var lite osäkra på var jag var. Jag frågade också om han visste hur långt bak Lars var? Nja det visste han inte riktigt. Men det var en bit så han kunde inte vänta in och fotografera honom för då skulle det vara för mörkt! Rätt som det var kom alla hundarna till oss där vi stod strax bakom släden. De hade väl blivit för  alltför nyfikna på vad det var för en kuf som var där bak!

OK - dags att dra vidare. Passerade strax därpå den andra vägövergången. Och i år stod där ett par tappra och väntade på mig! Nu hade vi inte så ruskigt långt kvar. En rejäl sväng uppför i skogen. Ner tillbaka. Och sen längs den plogade vägen. Men hoppsan! Går det en älg där framme? Men snart visade det sig att det var en karl som var ute och jagade skogsfågel. Jag passerade honom och strax därpå stod en bil. Och nergrävt i snön bredvid ett militärtält med kamin. Såg sedan ytterligare en jägare på ett hygge. Efter ytterligare myrar och skogspassager kom vi ut på skoterspåret ner mot Nornäs.  Det var här vi kunde möta spann så trots att det inte var riktigt mörkt satte jag på lilla pannlampan. Vi mötte tre spann här i skogen och eftersom spåret va relativt smalt ankrade jag upp. Äntligen kom vi så ut på sjön och hade nu en autostrada in till checkpoint. Mötte ytterligare tre spann här, men här var det så gott om plats att jag inte behövde ankra upp. Till sist följde vi lyktorna in till CP dit vi kom 16.36.

Fick en plats längst bak med en minimal stolpe att binda fast spannet vid. Gav vovvarna varsin bit Hills A/D som dom slukade illa kvickt. En veterinär kom och ville kolla hundarna, men jag var lite avvisande och sa att jag helst ville ge dom mat först. Nu visade det sig att hundköket var rätt onödigt att ha med. För det fanns ett helt bykkar fullt med varmt vatten. Det blev kanske lite för soppigt av maten, men alla hundar åt med god aptit. Frånsett lilla Siri som lämnade typ häften av soppan. Pratade med den norska veterinären och bad henne kolla Abby. Eftersom hon blivit halt efter Polardistans förra året.Men allt var OK. Hundarna la sig snart ner på sina halmbäddar och jag gick upp till vandrarhemmet. Där blev det pizza, påfyllning av termosarna, vädring av kläderna och ett par timmar på rygg i sängen. Gunilla gick ner och kollade hundarna efter en stund och de låg alla och sov gott. Men tiden gick snabbt och snart var det dags ta på sig alla kläder och traska ner till CP.

Alla hundar var jätteglada att se mig och jag packade släden och satte in hundarna i spannet igen. Jag bytte ledarhundar och satte Malvin i led tillsammans med Sumo. Gunilla tyckte jag sölade och jagade på mig. Så jag blev lite stressad. Strax efter klockan nio kom vi iväg. Christer Mattsson hoppade in och lotsade oss ut genom stake out området. Drog ut en massa ihopkrattad halm på vägen. När jag sen kom iväg upptäckte jag att pannlampan satt på sned. Stannade och ankrade efter en kort bit. Men innan jag var klar kom ett spann på väg in mot mål. Hundarna ryckte ankaret och satte iväg. Jag sprang efter och tack och lov fastnade ankaret efter kanske 50 meter så jag kom ikapp dom. Kunde ordna till pannlampan och vi fortsatte. Mötte ett par spann till på sjön och det gick bra. Dock hade de kommit in på "fel" spår så vi var onödigt nära varandra. Det var sagt att vi skulle ha vänstertrafik längs de här 3 km med mötesspår. Kom upp i skogen och här var det tät trafik! Mötte väl  en 7-8 spann här. Och eftersom jag hade mina översociala hundar Malvin och Sumo i led så ankrade jag upp vid varje möte. Totalt förlorade jag väl en halvtimmes tid på de här mötena.

Men sedan rullade allt på riktigt bra. Det är alltid något speciellt att köra hundarna på natten. Hela din värld innesluts i ljuskäglan från pannlampan. Det är du, det är hundarna. Och strax där utanför där mörkret börjar  tar världen slut. Du lever i ditt eget universum tillsammans med dina bästa kompisar och vänner. Hur kan det bli bättre??

Så vi körde på. Malvin och Sumo höll bra tempo i täten. Den här andra etappen av Vildmarksracet är mer småkuperat och småkrokigt med betydligt mer skogspartier. Men alla myrområden utnyttjas maximalt. Och ibland gör spåret en oförklarlig hästskokrok ett par kilometer  upp i skogen och sen tillbaka igen. Men allt eftersom började Sumo tappa fokus framåt. Då och då saktade han av och vände sig om mot Abby och Maggie som gick bakom honom. När vi kört runt 30 km från CP stannade vi för en rejäl snakkrast. Jag satte upp Abby i led bredvid Malvin. Och Sumo fick hoppa in bredvid Maggie. Vi satte fart igen och nu gick det genast bättre igen.

Vi fortsatte vår färd genom natten. Det hade börjat snöa vid 11-tiden. Och det fortsatte drälla ner lite snö resten av turen. Efterhand började det också blåsa en del och spåret drev igen på myrarna. Men hundarna har ju gått åtskilliga mil på igendrivna spår tidigare. Så de tuggade på. När vi hade nån mil kvar till mål stannade vi och snakkade. Hundarna fick sista omgången av lax som de ivrigt tuggade i sig. Då dök också en skoter upp. Det var en kille från tävlingsledningen som var ute. Min GPS fungerade bra men han var på väg till Lars vars GPS hade börjat lägga av. Nu var det inte så långt kvar. Och sista biten av spåret var detsamma som på etapp I så jag och hundarna kände igen oss och visste vart vi var på väg.

Så kom vi då ut på sjön och jag kunde jublande berömma och lovorda hundarna för en fantastisk insats. För nu var vi snart i mål! Och strax efter två på natten var vi framme! Selander och "den norska veterinären" var där. Jag åkte strax vidare upp mot hundsläpet. Men i stället för spåret upp dit kom vi in till campingplatsen. Där höll en kille på att sela av sina malamuter. Men han var strax klar och jag kunde sedan köra upp till vägen och följa den till parkeringen. Där fick hundarna varsin bit Hills A/D som de slukade. En del drack lite vatten.Men alla hundarna var väldigt ivriga att få krypa in i sina boxar och ta en välförtjänt vila. Själv släpade jag mig upp till vandrarhemmet. Efter ett par muggar te stupade jag i säng vid fyratiden. Avundades inte Lars som kom i mål vid den tiden....

Nästa dag åt vi frukost vid åttatiden. Jag packade ihop alla hundgrejer och Gunilla packade ihop våra grejer på rummet. Jag skippade prisutdelningen så strax efter 10 drog vi iväg hemåt. Gunilla "tegelstenen" höll god fart och vi var hemma före fyra. Tack Gunilla för att du ställde upp och körde mig. Tack Veronica och Kaja för att ni tog hand om allt på hemmaplan. Tack hundarna för att ni som vanligt ställde upp till 110% och aldrig svek mig.

PS Jag fick ändock världens bästa pris. Det var Hayley (6 år) som hade gjort en teckningen åt mig. En teckning av mig och mina hundar. Tack för den!