Åter i selen!

Oj det visade sig ta tid det här med förfrusna tår. Dom är förvisso ännu långt ifrån bra. Men jag har i alla fall kunnat börja jobba halvtid efter drygt två månaders sjukskrivning. Och nu äntligen kände jag mig mogen att ta ut hundarna på en träningstur igen.

Jag selade på åtta hundar så även mamma Molly fick hänga med. I strålande solsken och +4 grader körde vi en kort runda på 4½ km. Hundarna var hellyckliga - för att inte tala om hundarnas husse! Jag stannade ett par gånger och fotade men det fick bli korta stopp. Hundarna ville hela tiden vidare. Snart är det premiärtur för barnen i selarna!

Yenna och Sussie fick gå i led

Lite dricka i diket vid vår grillplats

Lyckliga hundar!

Porträtt på barnen

Ja nu är barnaskaran 5½ månader. Ett gäng odrägliga ungdomsligister. Som är fulla av energi, nyfikenhet och upptäckarlust. Mycket orädda och sociala och älskar råmys och knästunder. Ena riktiga krambananer. Ska vi sen prata om aptiten så har vi här ett gäng som är en korsning av krokodil och piraya. Vilket gäng - man måste bara älska de här busarna. Efter flera månader tittade solen äntligen fram och jag fick för mig att försöka ta lite kort på kvartetten.

 

Abby

Maggie

Mikki

 

Sniper

Allt mer och mer så utvecklar de också sina olika karaktärer. Även om de i grunden är ganska lika - inte bara till utseendet.

Abby  är och har alltid varit den mest självständiga. De andra drar alltid omkring i en liten flock när de är ute i rasthagen. Men Abby bryr sig inte så mycket utan kan pyssla med sitt på annat håll. Har en hel del temperament.

Maggie är liksom Sniper en lite mjukare vovve.  Har hela tiden varit av typen Knähund XX. När gänget är inne i hallen och t.ex. gnager på tuggben så ser hon alltid till att hon får ligga  bredvid mig på hundsängen.

Mikki är en stor buffel. Tycker själv att han är en riktig Storfräsare - som också är hans smeknamn. Har ett alldeles extra stort födgeni så när jag ger dom mat så gäller det för Abbie (som går i samma hundgård) att snabbt som ögat skyffla i sig sin mat. Annars äter Mikki bara halva sin portion, knycker sedan några tuggor av Abby innan han återgår till sin skål. Stor och bufflig men innerst inne ganska så feg. Påminner rätt mycket om StorMalvin men Miki har nog lite mer temperament.

Sniper är den absolut mjukaste av barnen. Är alltid så vänlig och har öronen klistrade på nacken. Vill liksom Maggie gärna ha nära kontakt med Husse. Och talar på olika sätt om för husse att han tycker om honom! Tillsammans med Maggie ständigt i eller nära husse knä på hundsängen.

Jag har också provat selar på barnen. Mikki kör redan med gul sele medan dom andra fick testa ett par gamla valpselar. Halsbanden de fick i julklapp är också utprovade (nästan på innersta läget)  så nu är allt klart för premiärturen i spannet. Det får dock bli i ett mindre spann tillsammans med mor och mormor. De fyller snart 6 månader och då är det dags.

Vildmarksracet 2014

18 januari skulle vi starta i Vildmarksracet uppe i Nornäs. En "prova-på-tävling" för kommande långdistanskörare. Nu hade  jag ju kört flera långlopp. Men med bara sju hundar i tävlingsbart skick och ganska så mager träning så kändes de 12 milen rätt lagom. Banan blev i sista stund lite omändrad eftersom det var så väldigt lite snö där uppe. I slutändan blev det ca 70+55km. Tack vare hjälp av Marika fick jag ledigt på fredan och kunde rulla iväg direkt efter en tidig lunch.
Lugn resa och jag var uppe strax efter klockan fem. Parkeringen var nästan tom så jag kunde ta en bra plats i bortre änden av planen. Hittade en minimal plats för tältet precis mellan plogkanten och träddungen. Jag hade från början tänkt att det skulle vara trevligt att tälta men ju närmare helgen vi kom desto kallare blev jag om fötterna så att säga. Trots allt så tältade jag och nu var det inte så gruvligt kallt som det kan vara här uppe. Under natten låg det på 15-20 minus så i dunsovsäcken mådde jag bulle. Efter hundmatande och lite egen kvällsmat och montering av släden gick jag ner till bystugan och registrerade mig. Fick karta över banan och snackade med en del bekanta. Sen tillbaka till bilen och kröp ner i säcken ganska tidigt.

Base Camp vid parkeringen med månskenet över granarna.

Så var det lördag och dagen D. Morgonen och förmiddan gick i behagligt tempo med packning av släden, förarmöte och allt annat som alltid ska göras. Exv att ta ner depotsäckarna till checkpointen och kolla in läget där. Gick tillbaka till hundarna där veterinären Sergio (vet Lussekofta) kollade Casper extra noga. Han är ändock 11½ år men Sergio hittade inga frågetecken hos Casper. En stor fördel med denna tävling var att du fick starta när du själv var färdig. Ingen hets alltså och när jag var redo att ge mig iväg fick jag också hjälp av en ATV med larvfötter. Lugnt och säkert alltså! Jag hade satt Sussie och Yenna i led, sedan Mellis och Lisa, Sluggo gick singel och grabbarna Casper och Stor-Malvin längst bak. Spannet fungerade perfekt och först som sist: Yenna är en otrolig hund. Helt felfri!

GPS-karta över Vildmarksracet

Första slingan var väldigt flack och lättkörd. Gick en bit norröver och vände sedan tillbaka och följde sjökanten tillbaka ner mot vägövergången. De 17 km fram till vägövergången tog ca en timme. Strax innan blev jag omkörd av Trond Hansen som körde suveränt fort med sina siberian. När jag kört ett par mil stannade jag på en myr för att snakka hundarna. Det fanns inget ankarfäste men en bra tall precis intill spåret där jag kunde sätta fast fånglinan. Jag tog ett steg ut i snön och oooooops sjönk jag ner till knäet! Först trodde jag att det var lössnö men strax insåg jag att jag trampat ner i ett dyhål. Shit också - varför skulle det här hända? Det var bara att ta av sig stöveln och sätta på nya torra sockor från påsen märkt "reservkläder".  Med hundarna nysnakkade fortsatte vi uppför höjderna mot särnavägen. Det knallade på riktigt bra. Spåret steg ständigt uppför men inga riktiga mördarbackar. Spåret svängde hit och dit. Vi kom ikapp ett samojedspann som såg ut att ha det rätt jobbigt. Stannade och snakkade. Fortsatte. Körde förbi några pulkaekipage. En lång lång lång nedförsluta på vägen förbi Göljåreservatet. Genom ett skogsparti över till vägen som gick tillbaka mot Nornäs. Lite uppför men vi behövde inte upp tillbaka till högsta punkten igen.
Efter vägen kom en lång lång lång sträcka över ett antal myrar och genom ett antal skogspartier.  Snart skulle den besvärliga vänsterkurvan komma som dom varnat för under förarmötet. Det tog tid men så kom den. Med lite lagom bromsning nerför några knöliga backar så var vi ute på nästa väg. När vi stannade och snakkade här så kröp skymningen allt närmare så jag tog på reflexväst och pannlampan. Hundarna hade gått jättebra. De var förstås rätt trötta men lyckliga och glada och beredda på att fortsätta när jag sa "OK - nu kör vi!" Vi fortsatte en liten bit och så kom vi hux flux ner på sjön Noren.  Nu hade vi bara några km kvar till checkpoint och det blev en härlig resa i mörkret. Hundarna hade piggnat till en hel del. Vi hade tävlat på de här spåren för några år sedan. Dom visste nog att vi snart skulle vara framme. Sista biten fram var väl markerad med blinkande lyktor som stod i rad längs spåret.

Stor Malvin och Casper vilar på check point.

 Fick en parkeringsplats, frontankaret ut, hundarna en första snakkbit, köket på, halm under alla vovvar, kulorna blötlagda i kalops-hundkött-soppa. Alla hundar åt - Casper fick jag dock handmata med en A/D-burk. Så kom dom till ro. Jag hade med filtar men det uppskattade dom inte så värst. Dock var dom mysiga att ligga på! Det var väl neråt 20 minus så Sussie och Yenna fick på sig täcken eftersom dom tappat det mesta av vinterpälsen före jul. Själv gick jag upp till bystugan för att vila en stund och testa deras hamburgare. Det var en hel del folk där och jag fick en plats vid Anders och Agneta. Hamburgaren var helt OK och tillvaron började kännas prima. Dags att ta av stöveln jag plurrat med. Men den gick inte att få av? Inte ens med hjälp av Anders! Till slut visade det sig att strumporna frusit fast i stöveln. Med hjälp av hetvatten kunde jag så småningom få bort de fuktiga sockorna och sätta i en ny innerstövel och ta på mig nya torra sockor. Tårna såg lite vita ut men jag kunde röra på dom och de kändes varma så läget var under kontroll. Trodde jag! Timmarna på CP gick så fort. Det närmades sig avfärd. Hundarna fick en ny portion soppa, jag plockade ihop alla prylar och så kom vi iväg efter knappt 5 timmars break.
Det var ganska rörigt på CP med lyktor och reflexer överallt. Jag bad om hjälp så jag skulle hitta rätt spår ut och vi kom iväg utan problem. Vi hade också tur nu när vi for iväg. Första biten ut från CP var nämligen spåret gemensamt med sista biten på ingående spår. Strax innan jag stack hade tre spann kommit in till mål men nu var det lugnt så inga problem. Denna runda var densamma som vi kört tidigare fast den första slingan var ej med. Vi fick några härliga timmar på den andra etappen. Hundarna gick jättebra.
Sussie och Yenna fungerar hur bra som helst i led. Sussie står för energin och Yenna står för förståndet. Yenna är helt makalös. Ända sen hon gick i spann vid ett halvt års ålder har hon ständigt varit lika fokuserad och seriös. Allt sammanvägt är hon nog min allra bästa hund.

Yenna och Sussie i led. Superduktiga!

Mellis och Lisa i nästa par var också helt felfria hela loppet. Lillfjanten trasslade inte till det en enda gång! Och Lisa - ja hon är Lisa. Rutinerad, klok, vill alltid göra sitt bästa. Alltid lika positiv. Suverän.

Lisa och Mellis gick som swing helaloppet.

Sluggo gick ju ensammen. Precis som vanligt jobbade han, vilade och åt hela loppet. Precis som vanligt gjorde han en gedigen insats utan strul och konstigheter. Det är häftigt att tänka sig vilken kull detta är - Frejas sista kull. Så många duktiga draghundar som dessutom gjort ifrån sig superbra på utställningar.

Sluggo slädhund

Casper måste få en extra stjärna för sin insats. 11½ år gammal men jobbade precis som han alltid gjort. Dessutom hade han inga magproblem nåt som har hänt ett par gånger tidigare. Kanske var han lite tröttare under rasterna än de andra hundarna. Stor Malvin såg hela tiden lika glad och lycklig ut som han alltid gör. Kanoninsats!

Stor Malvin och Casper i wheel.

Så vi knatade på uppför sluttningarna mot särnavägen. Stannade och snakkade, drog vidare och så gick hela natten. Det var lite trolsk stämning under andra etappen. Det snöade lite lätt och flingorna blixtrade förbi i skenet från pannlampan. Nu kände vi ju igen hela spåret och kilometerna avverkades ganska så fort. När vi kört 10-12 mil så fick hundarna vittring på nåt vilt i skogen. Då var dom inte så trötta längre utan satte iväg i full fart längs spåret! Efter flera timmar kom vi åter ut på sjön och högljutt sjungande "We are the champions - my friends, And we'll keep on fighting Till the end" avverkade vi den sista biten in till mål. Klockan var då 3 på natten. Efter ett kort stopp fortsatte vi längs spåret upp till parkeringen och kom ut där precis bredvid släpet. Hundarna var jättenöjda och visste inte hur fort de kunde komma in i sina boxar.  Snart låg också jag i dunsovsäcken men fick en lite orolig natt. Cirkulationen började återkomma i tårna och det stack som helvetesnålar en bra lång stund.
Nästa dag var det bara att packa ihop grejerna. Pratade med en del gamla draghundsvänner. Prisutdelning i bystugan där arrangörerna fått ihop ett otroligt fint prisbord. In i bilen och en lång tröttsam resa hemöver. Jag hade bara fått enstaka timmar med sömn under natten så det blev till att stanna stup i kvarten och ta en kaffe eller minipromenad eller bara sluta ögonen. Hundarna var superglada när vi kom hem vid sextiden.

Epilog: Det visade sig att jag förfrusit alla tår på vänsterfoten. Två av tårna var det ingen fara med. De tre andra var det värre med. Jag fick verkligen förstklassig hjälp på diabetescentrum.Vi får se vad slutresultatet blir. Det lär ta lite tid..

Förfrusna tår. OBS efter några dar såg dom mycket värre ut!

Valparna är nu en vecka

Tänka sig - nu har det redan gått en vecka. En superintensiv vecka då så mycket händer - samtidigt som det inte händer så mycket. Valparna bara sover och äter och sover och sover lite mer och äter. Och så växer dom förstås med raket fart. Jag har nu vägt dom efter en vecka och kan konstatera följande vikter:
                Födsel       1 vecka
Valp 1:     530g          1060g
Valp 2:     575g          1070g
Valp 3:     540g          1040g
Valp 4:     500g           970g

Alltså i stort en fördubbling av vikten! Lite mer än för Lisas kull. men Ok - dom var 7 stycken att dela på maten och här är dom bara fyra.

Valpgänget attackerar mjölkbaren

Kolla den välfyllda magen!

Även om alla fyra valpar är svarta och vita så har de sina speciella kännetecken. Lite olika mycket färg i hjässan och lite olika vita tecken på nacken. Jag försöker banka in dessa i huvudet men det tar sin tid (åldern?) När de ligger på sidan - vilket de oftast gör såvida de inte äter - så är det svårare att se skillnaden. När de blir äldre så blir det säkert lättare eftersom två är hanar och två tikar. Vi spånar i namn och har flera bra eller mindre bra förslag. Vilka namn det ska bli och vilken hund som ska ha vilket namn får nog mogna en vecka till innan vi bestämmer oss. Men vi ska nog bestämma i alla fall namnen snart så att jag kan skicka in registreringshandlingarna. Det är lika bra att fixa detta i god tid eftersom jag vädrar krångel med detta. Eftersom Striker är född i Sverige och har svenskt regnummer. Men bor i Norge och har alla sina meriter därifrån. Vi får se. Ska jag tro Per så är SKK inte så petiga eftersom dom gärna vill ha in registreringsavgifterna.

Mamma är bara bäst!

Molly har haft lite jobbigt. Hon ligger ofta och hässjar, bäddar då och då med stor frenesi, kan ibland vandra omkring i huset och på nåt vis leta efter nåt. Gunilla säger att hon letar efter den femte valpen. Men det känns ändock osannolikt. Jag tror att hon har en hel del eftervärkar som dra ihop magfläsket och att det är detta hon reagerar på. Då och då har hon en del mindre rödfärgade blödningar. Men både dessa och bäddandet och det andra tycks ha avtagit de senaste två dagarna så jag hoppas det snart har gått över helt. Annars tycks hon vara i prima kondition. Hon törs nu lämna valparna hemma och gå på kortare (10-minuters) promenader. Hon ät görhungrig och får tre fulla mål per dag. Tutterna känns väldigt fina och ännu (peppar peppar) inga tecken på mjölkstockning. Det är bara ett par veckor till så får valpisarna börja provsmaka lite mat och sen  sinar mjölkbaren mer och mer.

Usch - allt detta går så himla fort. Det gäller att njuta av varenda ögonblick den här intensiva tiden. Varje gång jag går förbi valplådan så är det någon valp som ser så där obeskrivligt söt och mysig ut att man bara vill pussa ner den och äta upp den. Och fotografera den måste man helt enkelt bara göra. Jag har samlat en rad foton från denna första vecka på http://mollysvalpar.candymans.se/#!album-28-0

Mollys valpning

Först räknade jag ner veckor. Sen räknade jag ner dagar. Så var det plötsligt dags för Molly att klämma fram sina valpar. Det blev lite tidigare än jag trott. 63 dagar skulle vara onsdag 2 oktober. Men jag trodde nog att det skulle bli ett par tre dar senare. Men så satte det igång faktiskt lite redan på måndan den sista september. Hon hade förvärkar mest hela dan. Och tempen sjönk och på måndag kväll var den nere på 36,8. På tisdag morgon SMSade jag Jane och sa att jag nog måste vara hemma den dan. Schemakris på jobbet - men vad gör man? Det hade kommit lite mjölk i tutterna längst ner på Molly, tempen hade börjar stiga igen och hon låg där hela tiden i valpsängen och hässjade och såg allmänt olycklig ut. Klockan två på dan var tempen uppe på 38 grader. Strax därpå ringde jag smådjurskliniken och undrade hur jag skulle göra? Fick ett rätt ointresserat svar. Visst kunde jag åka till Karlskoga men det fanns väl egentligen ingen anledning?? Så jag avvaktade och väntade. Snart var det väl äntligen dags?!

Men det lät dröja på sig till halv sju på kvällen. Den första valpen kändes som en rätt stor rackare. Molly hade krystat ut huvudet men sen gick det trögt. Vi hjälptes åt och efter några minuter ploppade den första valpen ut. Det var en svart-vit hane som vägde 530 gram. Molly var ganska så burdus med valpisen och slickade och bet i honom så att han skrek för fullt.

Nästa valp ploppade ut utan problem en knapp halvtimme senare. Det var också en svart-vit hane och denna vägde hela 575 gram. Här kan sägas att den största valpen i Lisas kull vägde 550 gram. Han som sedan blev Stor Malvin.

Sen tog det en knapp timme innan den tredje valpen kom ut. Hon kom med benen först och jag fick hjälpa till och dra ut henne. Nu hade Molly fattat galoppen. Hon slickade och bet av navelsträng och gjorde allt annat som en präktig mor förväntas göra. Klockan var nu 19.45. Denna valp var också svart-vit och vägde 540 gram.

En timme senare gick fostervattnet för nästa valp. Inget hände på direkten så rätt snart tog jag ut Molly på minipromenad på gräsmattan. Vi hann bara gå 1½ varv så klämde hon ut den fjärde valpen. Också en tik och jag svepte in henne i en handduk och vi gick in tillbaka till resten av valparna. Även denna valp var svart-vit och hon var definitivt minst och vägde bara 500 gram.

Nu inträdde en tid av lugn och ro och familjelyckan frodades i valplådan. Men själv var jag rätt orolig. Det skulle ju komma minst en till valp! Det hade röntgen en dryg vecka tidigare visat. Det blev en sömnlös natt. Satt uppe till ettdraget. Gick ut på korta promenader med Molly men utan resultat Vaknade flera gånger och kollade läget och gick ut med henne igen i beckmörkret iklädd reflexjacka och pannlampa.

Tänk att dom här småttingarna kanske ska gå PD300  om tre år?!

Hela gänget - jo det ska vara fyra valpisar där!

På morgonen var var det fridfullt i valplådan. De små smackade och åt och somnade sedan som små stockar. Det hade kommit lite flytningar på bädden men inget större. Direkt när dom öppnade kl åtta ringde jag smådjurskliniken. Efter lite diskussion fick jag en tid i Karlskoga klockan nio. Så vi packade in Molly där bak med sina valpar och drog iväg. Tre minuter innan dom öppnade så stod vi där med Molly och en korg fylld av valpar. Här gick det väldigt snabbt och smidigt. Vi fick hjälp direkt av veterinär Lina Björnlund. En riktig bamsestor valp satt fast i slidöppningen. Efter stort besvär och en helflaska glidmedel fick hon till slut ut den 688 gram stora hanvalpen. Han var förstås dödfödd. En röntgenkoll visade att alla valpar och efterbörd och allt var ute. Så vi åkte hemåt ganska så lättade.  Men samtidigt ganska ledsna. Visst funderade jag på om jag kunde ha gjort nåt annorlunda? Så är det alltid. Hade vi direkt åkt till veterinär på kvällen när inte den sista valpen kom hade han kanske klarat sig? Eller? Vid midnatt och jourveternär i Karlstad som närmaste alternativ så gör du kanske inte det i första taget.

2án och 1án sussar

Så fina och så små. Kolla exv de pyttesmå klorna!

Men OK: NU har vi fyra fina valpar att glädja oss åt. Dom äter och sover och Molly pysslar om dom på bästa sätt. Golvvärmen är påslagen och alla förlossningshanddukar tvättade. Nu ska vi bara kolla Mollys temperatur ett par veckor framåt så att inga komplikationer dyker upp. Men det ska det väl ändock inte göra.

Fotografering av Molly

Igår var vi till veterinären Molly och jag. Vi skulle ta en röntgenbild på hennes mage. För att kunna se hur många valpar det ska bli. Känns tryggt att veta så att det inte uppstår några komplikationer i onödan. ATT hon är dräktig var jag alldeles säker på. Hon har ökat 4 kilo i vikt. Magen sväller och breder ut sig åt alla håll. Hon har tappat det mesta av pälsen på magen. Tutterna har blivit stora och rödrosa.

Mollys mage med lysande tutter.

Många säkra tecken. Men OK - vi hade en bouvierhund som visade alla tecken på dräktighet. Fram till mjölk i spenarna och bäddning och allt. Utom valpar. Så skendräktighet kan vara lurig. Nu hade det gått drygt 7 veckor sen parning så valparna skulle vara rejält röntgentäta. Fotograferingen gick himla smidigt. Jag och veterinären studerade bilden. Försökte räkna och få till det. Det mest iögonfallande var annars en rad med småsten som låg i Mollys mage. Till slut kom vi fram till en siffra så nu är det bara att räkna ner 2 veckor till. Idag har jag rustat i ordning valpningssängen och gått igenom valpningsväskan så att allt ska vara redo.

Lite fixeringsbild att räkna valparna!

Garmin Montana 650

För ett tag sen fick jag min nya GPS Garmin Montana 650. (Fick och fick - den kostade drygt 4 kkr) Jag hade tidigare en Garmin eTrex som jag haft i flera år. Nu har jag testat min nya GPS ett tag och som helhet kan jag konstatera att jag är riktigt nöjd med den.

De stora fördelarna med den är

• Den stora lättlästa skärmen på 4".
• Det nya kartmaterialet (Friluftskartan Pro V3) som gör att du även kan lägga en rutt längs exv en vandringsled. För en gammal kartnörd som mig så är inte en GPS att jämföra med en "riktig" papperskarta. Dock har Montana kommit ganska långt på väg. 
• Den mycket exakta GPS-mottagaren som fungerar även i tät skog och inomhus i ett vanligt trähus. 
• Pekskärmen var jag lite skeptisk till från början. Hur fungerar det på vintern? Men den håller vad dom lovar: Pekskärmen fungerar även med tunnare vantar på. (Dock inte med tjockare handskar) Så pekskärmen är en klar vinnare.
• Laddningsbart litiumbatteri som är enkelt att ladda. Räcker ca 16 timmar? Du kan också använda 3 st AA litiumbatterier vilket förstås behövs på längre turer.

Det finns förstås en och annan nackdel:

- Storleken och vikten är nog det som är mest påtagligt. 289g och 7,48x14,42x3,64 cm Inget som obemärkt bara slinker med i fickan så att säga. 

- En kortfattad bruksanvisning följer med elektroniskt i GPSn. Men den är ganska rudimentär och många saker får du lista ut själv.

- Priset: Köpte min från Outdoorexpeerten  för 4.365kr men sen kommer kartorna till för ca 1800kr per 1/4-del av Sverige. 

Till GPSn och kartorna finns Garmins kartprogram som heter Base Camp. Fungerar ganska så intuitivt men här finns knappt någon bruksanvisning alls. Du får leta på nätet där det finns en del "privata" handledningar och videos. Dock väldigt smidigt att sitta vid datorn och lägga in waypoints och rutter och sedan överföra dom till GPSn.

Montana är egentligen ingen bilnavigator. Men den stora skärmen gör att den går att använda hyfsat även i bilen. Men ska det fungera bra så får du skaffa en vägkarta för 500kr samt helst ett speciellt bilfäste som går lös på 900kr! (I den sitter också en inbyggd högtalare) 

Just den modell som heter 650 har också en inbyggd kamera. En ganska enkel historia på 5,2 Mp. Kvalitet kanske jämförbar med en mobilkamera men absolut inte att jämföra med en "riktig" kamera. Dock lite kul att ta ett kort här och var under turen och bilderna följer sedan med spåret in i datorn när du sparar spåret. 

Testbilder:

Molly

Fikastället

Sammanfattningsvis en riktigt bra GPS som tack vare sin stora skärm gör att även mina gamla trötta ögon ser det mesta riktigt bra (i starkt solljus hyfsat bra i alla fall) Den stora skärmen tillsammans med det jättebra kartmaterialet gör att jag redan är jättenöjd med den.