Mitt Amundsen race

Hemma igen. Livet känns alldeles tomt och trist efter det här stora äventyret. Nu var det här inte nån tävling för mig. Amundsen var ett stort äventyr. En stor upplevelse. En häftig utmaning. Ett par magiska dygn som jag aldrig ska glömma. Nåt som jag hade levt för och haft i focus sedan i somras. Och nu skulle det äntligen bli av.

Handler Hans gosar in sig med Stor-Malvin.

Handler Hans kom upp från Tvååker onsdag kväll. Pö om pö hade han insett att handlerjobbet inte skulle bli nåt latmansgöra. Sitta i stugan och surfa på datorn och dricka kaffe kunde han bara glömma bort. Efter två månaders ständig planering och två veckors ständig packning så var vi klara att åka torsdag morgon. 68 mil senare var vi framme på Strömsund camping i skymningen. Vi fyllde snabbt upp stuga 19 med alla våra grejer. I stugorna bredvid flyttade Lars Monsen in med sin crew och parkerade sin momsterbuss utanför.

Pre race:

Fredan gick snabbt åt till att göra i ordning släden och sortera utrustning, registrera oss och fixa vet.kontrollen.  Sen på kvällen pre-race buffe och förarmötet. Gunilla kunde verkligen banan och även om det tog tid så fick vi verkligen veta det mesta. Lite kul att frottera sig med kändisar. Under buffen satt vi bredvid Karsten och på förarmötet hamnade vi bredvid Hugh Neff. Han visade sig vara en riktigt trevlig kille som frågade en massa om mig och mina hundar. Extra kul eftersom jag kunde berätta att halva mitt spann härstammade från Karen Ramsteads kennel. Och henne kände han naturligtvis till.

Katerina myser med Malvin

Lisa och hennes flickor  foto: Katerina Paleckova

 Lisa foto: Katerina Paleckov 

Start:

Precis lämnat startfållan  foto:Jörg Deutgen

Ut på isen   foto: Angelika Dietrich

Ja så var det då dags för start. Vädret var väldigt varmt. Alldeles för varmt. Tempen låg runt nollan och solen sken. Alla startande på en stor parkering med hundar och bilar och folk överallt. Men allt flöt på i nån sorts ordnat kaos. Trots ovana att smörja och socka 32 hundtassar gick det överraskande fort. På med selarna och strax därpå var vi iväg 11:42. Själva starten var häftig. Vi körde in genom portalen till hembygdsgården. Sedan själva starten och sedan en lång gata kantad av en massa massa människor som hejade och skrek! Kändes nästan som Iditarod! Första kilometerna var det tungt före. Flera vägövergångar där t.o.m. polisen stod och stoppade trafiken vid ramselevägen. Allt eftersom lämnade vi bebyggelsen och spåret löpte på. Ganska snart blev vi omkörda av Silvia och Hugh. Äntligen var vi sist i spåret.

I början av Amundsen. foto: Katerina Paleckova.

Värmen och snömodden på spåret gjorde att vi fick stanna ofta och pusta. Efter ett par timmar stannade vi och snakkade första gången. Laxbitarna försvann i ett nafs. Hundarna låg och vilade i snön. Hörde svagt att en skoter närmade sig. Han stannade en liten bit bakom mig. Yenna och Lisa i led blev jättenyfikna och vände hux flux om hela spannet. Tog lite tid att reda ut och få spannet i ordning igen. Killen på skotern var en lång och smal och genomtrevlig norrlänning som åkte efter alla åkare och plockade upp spårmarkeringar och hade koll på kön - dvs mig.  Så här första gången var det bara lite trevligt. Men sen hände precis samma sak varje gång jag stannade och snakkade under första etappen. Så det blev lite enerverande stressigt i längden.

Vid första snakkningen.

Så vi fortsatte. Skogar och myrar och sjöar. Ny sjö där ett skotergäng stod parkerat vid stranden. En mamma och hennes barn stod precis bredvid spåret. Men hundarna gick faktiskt bara förbi. Vi närmade oss vägövergången av E45. Där var det packat med funktionärer som säkrade överfarten. Ja alla funktionärer (nästan) ska ha en stor eloge som ställde upp och gjorde att loppet blev möjligt genomföra.

Så vi fortsatte. Och fortsatte. Stannade och snakkade. Skotern smög upp och stannade nere i kurvan. Första dan var banan ganska flack men här fortsatte spåret en del uppför. Mer skogar mer sjöar mer myrar mer hyggen. Passerade gamla övergivna gårdar som ruvade i en öppning i skogen. Skymningen kröp på oss och pannlampan kom fram. Skuggorna sänkte sig över landskapet och vår värld förvandlades till en liten plätt upplyst av lampans sken med mörka silhuetter av storskogen runt om oss. Passerade den väglösa lilla gård där vi körde precis förbi ett par hundgårdar fyllda med skällande hundar. Men mina hundar gick bara förbi. Det var bara att tugga på. Hundarna kändes verkligen pigga och glada. När vi stannade och snakkade så dröjde det inte länge innan Sussie började gapa och ville vidare. Ja vilka hundar. Hur kan de bara springa på mil efter mil dag efter dag utan att ge upp? Många gånger stod jag där på släden och tårarna bara trillade utför kinderna av ren glädje att få vara ute med detta gäng, mina kompisar och bästa vänner.

Ny snakkning och skotern dök upp på nytt. Så fortsatte spåret lite mer utför och så småningom kom vi ner mot Vattudalen. Ny vägövergång över gäddedevägen och ut på sjön. Långt där borta ljusen från Strömsund där första checkpoint låg. Vi kom in där närmare nio på kvällen. Vi var absolut sist in till checkpoint och vann 12 burkar Troll hundmat som tröstpris! Bara några få spann låg fortfarande kvar parkerade. Överraskande nog även Hugh som valt att ta sina 6 timmar här. Han hade bara 5 hundar kvar och han själv var rätt sliten efter resan från Alaska. Jag parkerade hundarna, gav dom lite snakks, tog av sockor, gjorde i ordning mat. Alla hundar slukade maten så det kändes skönt. Bredde ut halm och la över filtar. Hundarna kom snart till ro. Trots dålig rutin så tog det hela bara en knapp timme. Nu fick hundarna vila under uppsikt av Hans som raskt satte sig vi elden tillsammans med funktionärerna. Själv åkte jag upp till stugan och försökte lägga mig och sova. Rätt svårt eftersom adrenalinet flödade och allt kaffe gjorde inte saken lättare. Halvtvå steg jag upp och åkte tillbaka till checkpointen.

Ledarhundarna Lisa och Yenna på checkpoint Strömsund.

fortsättning följer...