På god väg mot Amundsen

Nu är det bara knappt två månader kvar till starten av Amundsen. Den 23 februari kl 11.00. Ständigt ute på träning och jag sitter där på fyrhjulingen timme efter timme i mörker och regn eller snö och kyla. Ja då undrar jag till och från hur jag kan vara så besatt av detta att jag satsar allt på en sådan här omöjlig grej. Är det värt det? Satsar tid och pengar och engagemang på att ställa upp på ett långdistanslopp med mina hundar. 300km. Det fattas en bra bit upp till exv Yukon Quest.  Men för mig och hundarna är Amundsen en lika stor och enorm utmaning. En enorm utmaning både mentalt och fysiskt. Och vilket äventyr! Ett stort äventyr som jag ger mig ut på tillsammans med mina hundar.

Spannet under träning i december

Men vägen dit är lång. Enormt lång. Strax före jul passerade jag 1000km-vallen. Och före start hoppas jag kunna fixa ytterligare 700-800km. Många andra tycker förstås att detta är väldigt lite inför ett sådant här lopp. Ja det är säkert en del i underkant. Men det är vad jag hinner fixa. Och för oss får det räcka. För mig och hundarna. Ja hundarna är det absolut viktigaste i detta äventyr. Nu har jag bara 10 hundar. Men två är pensionärer. Ja Frank betraktar sig ej som pensionär, Han är nu 12½ år. Har gått med på all träning so far. Alltid lika superentusiastisk. Och skulle säkert fixa Amundsen trots sin ålder. Men han och min gamla ledarhund Cookie får stanna hemma. Så jag har 8 hundar att starta med i 8-spannklassen. Så alla måste vara i toppform den 23e. Ständigt vakar mina argusögon över hundarna i alla lägen. Kollar att dom mår bra och rör sig bra och ser ut att trivas med livet. Så när Mellis haltade efter söndagens träning blev jag helt knäckt. Men nu är hon på benen igen så träningen fortsätter.

Hundarna har absolut utvecklats mycket till i år. De gamla har stabiliserats allt mer. Och de unga har mognat även om de har en hel del valpighet kvar. Här har ni gänget:

Yenna

Yenna får jag nog säga är en av de absolut viktigaste hundarna i spannet. Oerhört focuserad. Har bara blicken och koncentrationen riktad framåt. Given ledarhund i kritiska lägen. Kan gå på alla platser i spannet. Med vilken hund som helst. Bryr sig aldrig om något annat än att sköta sitt jobb. Och det har hon alltid gjort. Från 6 månaders ålder. Enda nackdelen är att hon kan vara alltför seriös. Kan ha svårt koppla av vid exv checkpoints. Vid yngre år var hon rätt tillbakadragen. Men nu vid 6 års ålder så har hon blivit betydligt mer tillgänglig och mer  gosehund. Jösses vad jag beundrar den hunden!

Sussie

Sussie är kullsyster till Yenna. På många sätt en helt annorlunda hund. Om Yenna står för stabilitet och målmedvetenhet och plikttrogenhet så står Sussie för känsla, entusiasm, temperament, energi. Så dom komplementerar varandra så väl. Sussie är en hund som väcker känslor. En hund som man bara älskar. Och en riktig hussedyrkare.

Casper

Är den äldsta hunden i spannet med sina 10 år. Han är förvisso en hund som märks. Snackar högljutt och ofta och har åsikter om det mesta. Han är kanske en lite onödigt mjuk hund. Gillar inte när det blir för stökigt. Han har en fantastisk kapacitet att hålla fart i spannet. Och den absolut bästa kommandoledaren. En hund som jag gärna kramar. Ofta och länge.

Sluggo

Sluggo slädhund kommer från den fantastiska andra kullen som Freja hade. Och han är en fantastisk hund. Absolut helt opåverkad av vad som än händer omkring honom. Äter som en varg i alla lägen. Sover i alla lägen. Jobbar i alla lägen. Klagar aldrig och ger aldrig upp. Han är en sådan här hund som bara jobbar och aldrig märks. Ett verkligt ankare i spannet.

Lisa

Ja vad vore jag utan Lisa? En superstabil långdistanshund. Fattas bara med den bakgrund som hon har. Hennes förfäder har gått ett stort antal Iditarod. Som ung hund så gick hon i led på sitt allra första Polar Distans. Hon har alla egenskaper som en riktig långdistanshund skall ha. Rejäl fysik, vilka tassar! En skalle att be för. En päls som klarar det mesta. Gränslös aptit. En komplett hund.

Molly

3 år och en av Lisas tre valpar i spannet. En riktig kämpande amazon. Har ett barskt temperament men fungerar perfekt med alla hundar (utom Sussie). Hon har ärvt mycket av sin mors fysik. Fast är en storlek större Går utan problem i led vilket alla åtta hundar i spannet faktiskt gör. Även om inte alla hundar kan kallas ledarhundar.

Mellis

Mellis kallas inte för intet för "Lillfjanten". Skiljer sig ganska mycket från sin syster vad gäller fysiken och temperamentet. Högrest, lätt i kroppen och rörelserna. Hon har ett ganska livfullt temperament så henne sätter jag helst tillsammans med en stabil hund. Men i spannet är hon verkligen pålitlig och gör sitt jobb. Och tillsammans med Sussie är hon spannets energiknippen.

Malvin

Stormalvin har allt eftersom växt fram till en av mina topphundar. Trots att han bara är tre år gammal. Jag tror han har allt som en slädhund ska ha. Och i stora mått. En högrest och stor hund. Kallas ju för Stormalvin! Fruktansvärt stark. Täcker mycket mark i trav.  Fruktansvärd aptit. Har gått många gånger i led. Ja han gick mycket i led redan under sin första vinter 1½ år gammal. Kunde kommandona nästan direkt. Och det bästa av allt är hans temperament. Helt orädd och oförskräckt. Tar sig an allt med ett stort flin i ansiktet. Mjuk och rar och älskar när man gosar med honom. Absolut en nyckelhund.

Så är det och så får det bli. Nu är det  åtta veckor kvar till start. Träningen med hundarna fortsätter. Det är som en enda stor teambuildingövning att träna ihop ett spann på det här viset. Så att alla hundar trivs och får möjlighet att göra sitt bästa. Och att var och en bidrar till ett lyckat lopp efter sin förmåga och sina talanger. Sedan krävs det mycket tid och jobb att planera loppet.  Här har jag fått en massa tips från Anders och Agneta. Det gäller att planera utrustningen och vad som ska vara i slädsäcken och i de olika dropbagsen på checkpointen. Och göra ett körschema för loppet. Dels så att jag själv har lite koll på tiden. Dels så att min handler på ett ungefär vet när jag kommer fram till de olika checkpointen. Och vad han skall ha med sig dit. Och vad han ska göra. Som handler har jag lyckats engagera min bror Hans. Från början var han väl lyckligt ovetande om vad det innebar. Men nu går den bistra verkligheten upp för honom bit för bit! Och i slutändan ska jag hinna fram till Strömsund i tid innan loppet stängs på måndag eftermiddag den 25é februari. Gud så spännande det ska bli!

Lille Bubben

På morgonen...  Jag kommer ut i hallen... Blicken dras automatiskt till madrassen under trappan. Men där är tomt. Alldeles tomt. Våran Getz ligger inte längre där och sussar.
Getz hade sista åren levt ett behagligt pensionärsliv som innehund. Han trivdes alldeles prima med sin tillvaro som fylldes av långa sovstunder, fika med matte, långa promenader, långa sovstunder. Men i höst blev han märkbart sämre. Och sämre. Hans bakben bar honom inte längre. Promenadena blev bara små kortisar. Ibland trillade han omkull i trappan upp till vägen och kunde knappt komma upp. Efter ett veterinärbesök testade vi med Rimadyl ett tag. Han blev tillfälligt bättre men sen bara allt sämre. Och blicken. Livslusten i ögonen fanns inte där längre. Det var förstås ett fruktansvärt svårt beslut. Men samtidigt ganska så lätt. Som hundägare har du det omöjliga ansvaret att bestämma över liv och död. Det enda rättesnöret är vad som är bäst för hunden. För Getz var det bäst att somna in. Efter ett långt och bra liv.  Han blev 13,5 år. Nu fick han komma till hundhimlen och åter igen träffa sin allra bästa vän och kullbroder Sumo.

Valpisarna Getz o Sumo sussar

Getz provar sele för första gången

Sumo o Getz på Fulufjäll

Getz kom hit tillsammans med Sumo på sommaren 1999. Mina första siberian husky. Dom var bästisar och oskiljaktiga. När Sumo dog blott 1½ år gammal sörjde Getz sin kompis och bror så oerhört. Trots att vi då hade ett par hundar till var Getz helt förstörd ett par månader. Som om inte hundar skulle kunna sörja..

Åsarna 2004. Getz som vanligt i led

På tur i Drevdagen. Getz i led

Tillsammans med Getz & Sumo så fick jag allt eftersom lära mig detta med slädhundskörning. När Frank och Cookie kom till oss så hade jag ett fyrspann. Vi tävlade i sprint i flera år. Och det gick riktigt bra. Årets rookie, flera bra placeringar och polarhundschampionat till bl.a. Getz. Alltid Getz som oförtröttlig ledarhund för spannet. Hans iver i starten blev en legend - eller mara. Han fick snart epitetet "Knock-out-Getz" och flera handlers har fått känna av när han i starten på noll sekunder hoppat rakt upp en halvmeter och krossade glasögon eller spräckte en läpp eller gav ett stort blåmärke nånstans.

Getz och Kaja

På gamla dar fick han också en ny kompis i vårt barn barn Kaja. Getz tog på sig rollen som hennes beskyddare. Och det var rörande att se när Kaja kom på besök hur otroligt glada både hon och Getz var över att träffas.

Nu är Getz borta. Du har betytt så mycket för mig.
Jag saknar dig så mycket min vän och kompis.

Sluggo Slädhund

Ibland blir man bara så där riktigt riktigt jätteglad och belåten. När nåt alldeles så där oväntat positivt händer. Det är bara att flina och känna sig jättenöjd! Som idag när vi skulle ut och träna i skymningen. Dagens drittregn upphörde just när jag selade på hundarna. Jag funderade på hur hundarna skulle gå idag. Man försöker ju alltid testa nya uppställningar för att hitta nya bra kombinationer. Så kom jag på en tanke: Tänk om jag skulle testa Sluggo i led?? När han var yngre hade jag provat honom i led några gånger. Men det var alltid så struligt när han gick där i led. Han tittade mest bakåt. Busade och ställde till det. Stannade och nosade. Värdelös helt enkelt. Sen har hans ordinarie plats varit i wheel. Där har han gått mil efter mil efter mil... Anspråkslös, närmast obemärkt. Alltid gjort sitt jobb. Alltid outtröttlig. Kanske hade han nu vuxit till sig så att det skulle funka i led??

Skidåkning vid Femunden med  Sluggo slädhund (6 månader)

Sluggo efter vårt första Polar Distans

Han har förvisso alla förutsättningar. Alla hundar i hans kull är fantastiska draghundar. I denna kull efter Freja och Two Moon blev det 9 valpar. 9 makalösa hundar.
Där har vi Berit. Ylwas hund. Dubbelchampion, Årets siberian husky 2006/07.
Sedan Nisse Uppströms båda grabbar Ask och Faste. Ask dubbelchampion och Faste (naturligtvis) polarhundschampion. Kan inte ens gissa hur många tusen mil dessa båda gått i Nisses långdistansspann.
Vidare Bele - topphund i Runas spann. Dubbelchampion även han.
Stikla polarhundschampion hos Markus Svedlund.
Grim, Hild och Svanevit är kvar hos Lotta. Gått i hennes medeldistansspann och även i Majas sprintspann.

Lisa & Sluggo i led under kvällens träning

Och så Sluggo (eller Atle som han egentligen heter. ) Som sagt en mycket pålitlig slädhund. Har några 2a pris i sprint. Några CK på utställning. En glupande aptit och förslagenhet att stjäla mat som saknar motstycke. Rör sig nästan alltid i trav - oavsett hur fort det går.
Men hur var det nu med hans talang som ledarhund?? När vi hade kört några km på kvällens träning så satt jag där bara tårögd av lycka bakom spannet. Tänk att han var så förbaskat duktig i led! Jag kan nog säga att han visade sig som en riktig ledarhund. Gick hela tiden fram i en positiv trav till synes utan ansträngning. Utan att tveka. Ledde verkligen spannet. Draglinan absolut sträckt. På nåt vis kunde han kommandona klockrent. 100%. Alltså varför hade jag inte testat honom i led tidigare under så många år?? Gissa om jag var lycklig! När vi kom hem var jag jublande glad och han fick förvisso en extra stor kram.
Tack Lotta och Freja att jag fick denna värdefulla gåva!

Och nu vet jag också att alla 8 hundar som ska med till Amundsen utan problem kan gå i led. Känns riktigt bra!

Höstträning och Amundsen race

Det känns rätt overkligt. Men nu har jag anmält mig till vinterns stora utmaning - Amundsen Race. Jag har funderat länge på om jag skulle våga mig på detta lopp. Jag har ju ganska så få hundar och skulle nån av dom inte kunna vara med så blir det verkligen tunt. Sedan så måste jag inse att både Cookie och Frank har blivit så gamla (12½ år) att de inte kan vara med längre. Cookie var ju inte med under Polar Distans ifjol och det gick trots allt riktigt bra för spannet då. Nu faller även Frank bort. En sådan hund med sådan envishet och järnvilja som aldrig aldrig någonsin ger upp. Så nu hänger allt på nästa generation. Men alla (även de yngsta vovvarna) var så himla duktiga i fjol - både på träning och under Polar Distans - så vi har trots allt ganska bra förutsättningar att klara Amundsen Race. Och eftersom jag var tvungen att bryta förra årets Polar Distans så känns det som om jag har nån sorts revanschlusta att verkligen visa vad hundarna kan.

Från förra årets Polar Distans

Amundsen är också 300km långt men går numera mestadels i skogsterräng. Du behöver inte heller ha med fullt så mycket packning i släden eftersom det finns tre checkpoints längs spåret. Och till dessa kan du skicka dropbags med mat och annan utrustning för nästa sträcka av loppet. Sedan handlar detta om en utmaning där hundarna är den viktigaste delen för att lyckas. Och alla vet vi att saker kan hända längs vägen fram till starten så det finns många frågetecken kvar innan vi är där. Men vi ska satsa allt på att klara loppet. Höstens träning har trots allt kommit igång ganska så bra. Trots milt väder och dåligt med tid för träningen. Hundarna går kanonbra och som vanligt är det framför allt kvällsturerna som taggar hundarna. De får väl en känsla att flocken är ute på jakt. Dessutom är det alltid en del harar och annat vilt i farten i skymningen. Nu ber jag till vädergudarna varje dag att skicka ner lite kalluft så att det blir bra flyt i träningen nu i höst!

Norra Fulufjäll sept 2012

Fulufjäll har förvisso en återkommande plats i min mångåriga fjällvandrarhistoria. Redan vintern 1975 var jag där för första gången. Och sedan har jag varit där en eller ett par gånger nästan varje år. Både sommar och vinter. Nu är ju inte Fulufjäll så värst märkvärdigt. Reser sig upp ur skogshavet i nordvästra Dalarna. Just på gränsen till Norge. Inga större toppar. Mestadels under 900 möh och på några ställen drygt 1000 möh. Men det ligger inom drägligt resavstånd hemifrån. Drygt 4 timmar bilresa till södra delen och ytterligare en halvtimme till norra delen. När jag började vandra på Fulufjäll så mötte jag aldrig en människa där. Numera - och allra helst sen det blev nationalpark - har det blivit fler och fler besökare och många utländska turister: enkannerligen tyskar.

Karta över området med turen och tältplatsen markerade

Lyckligtvis fick jag en semestervecka i början av september. Så jag lastade in packningen i bilen igen. Det ingår sen länge i rutinen med hundarna att alla någon gång ensammen ska få följa med husse på en tälttur. Denna gång var Molly min lyckliga hundkompis. Parkerade vid Brottbäckstugan. Bra plats med bara några hundra meter vandring på en "motorväg" så är du uppe på kalfjället. Molly hade packväskorna på sig lastade med 3 kilo mat och traskade på längs stigen mot Särnmansstugan. De riktiga höstfärgerna hade inte slagit ut ännu men var på god väg. Efter ett par kilometer mötte vi ett trevligt par. Som undrade om det inte var jobbigt för hunden? Nja - en dag i vintras gick hon 12 mil på en enda dag. Och totalt 250mil på träning och tävling... Dock visade det sig att hon hade en del kvar att lära. Alla små bäckar var förfärligt farliga att hoppa över. För att inte tala om att gå över en liten bro! Klockan var lite långt liden på dan då vi passerade Särnmansstugan så vi fortsatte söderut mot Tangsjöstugan utan att stanna. Strax söder om Särnmansstugan kom vi in på en av de allra finaste lederna på Fulufjäll. (Ja kanske vid sidan av den gamla leden över Östertangen.) Under nära 3 km går du uppe på en vidsträckt fjällhed. Lättgånget. Inga backar eller myrar eller stenskravel. På nåt vis befinner du dig "på världens tak" eftersom du i stort sett befinner dig högst upp på fjället utan egentliga höjder vid sidan.  Vidsträckt utsikt mot Sölnfjället norröver och åt alla andra håll.  Perfekt vandring alltså och snart var vi nere vid Tangsjöstugan. Bland alla stenar lyckades jag hitta en plan plätt  nära sjön där jag satte upp tältet på en mjuk matta av mossa. Mat och mys och efter bara nån timme började det skymma. Kröp in i tältet vid ½nio. Skulle läsa lite men nästan bums slocknade mina ögon och både jag och Molly sussade görgött hela natten.

Den allra första biten av leden. 

Molly med packväskorna

Särnmanskojan

Utsikt mot Nipfjället och Städjan

Den fina leden mot Tangsjöstugan

Vi sussade till ½åtta nästa dag. 11 timmar?? Har nog aldrig hänt förut att jag sovit så länge. Morgonen var så fin och klar med frost i tältduken men lite blåsigt. Låg och gottade mig i tältet och sörplade frukostkaffe. Tre tjejer - som bott i stugan - gick förbi i riktning mot Göljåstugan. Tog det lugnt och en god stund senare var vi packade och klara. Hade en behaglig tur över de två små fjällryggarna ner mot Göljåstugan. Den lilla bäcken halvvägs vägrade Molly gå över. Tack och lov så var det en minimal omväg att ta en sväng uppströms där bäcken kom fram direkt ur mossan så vi kunde passera utan att fukta tassarna. När vi närmade oss stugan så hade vädret dragit ihop sig allt mer. Blåsten hade tagit i och molnen tätnat och det började regna. Stugan var tom så vi kunde breda ut oss vid bordet med den fabulösa utsikten. Eldade i kaminen och läste i boken och testade lyxkaffet Growers Cup. Impulsinköpt på Naturkompaniet. 20 kr för 3 koppar = 1 stor mugg otroligt gott kaffe. Väger 45gram i torrt tillstånd men lite mer när man bryggt kaffet i förpackningen. Inget för vardagslag. Men jag kanske skulle ha haft den i packningen efter bestigningen av Flöja eller när jag måhända har kommit i mål på Amundsenrace?

Morgonstund med frost på tältduken

Ner mot Göljån och utsikt över skogslandet

Molly i Göljåstugan

Jag stod lätt ut med utsikten  ner över Göljådalen

Regnet  slår mot fönstret på ytterdörren

Göljåstugan på kanten ner mot Göljådalen

Lyxkaffe - Growers Cup

 Vid fyratiden hade regnet dragit bort och vi fortsatte leden mot Risdalen som var målet för dagen. Efter ett par km skulle vi över Göljån. Trodde jag... Visst - den går inte bara att hoppa över. Visst - jag har gått över den flera gånger förut. Visst - det var höst och stenarna smågröna och hala. Visst - Molly är för tung att bära över. Visst - jag var ensammen ute och kunde inte riskera någon dramatisk bäckcrossning. Så visst fick jag ändra planerna och snedda tillbaka till stigen och traska tillbaka till Tangsjön och samma tältplats i repris. Men vi fick en till superlång superskön natt.

Vattenfall i Göljån

Utsikt över det vidsträckta skogslandet som omger Fulufjäll

Måndan vaknade vi med tät dimma. Tangsjöstugan syntes knappt bara några hundra meter bort. Vi hade en avspänd vandring tillbaka till bilen. Min nya ryggsäck kändes mer och mer mysig att ha på ryggen. Dimman lättade efterhand. Den långa biten över fjällheden var lika ljuvlig. Jag tog mig tid titta in i Särnmansstugan. Helt OK med en tjusig panel av okantade bräder. När vi närmade oss bilen vek vi av ner till den lilla tjärnen. Kramade ut det sista av vandringen med en lunch på strandkanten. Det var så himla skönt att bara sitta där och inandas naturen. Några sista djupa andetag så gick vi ner till bilen.

Tangsjöstugan i morgondimman

På hemväg över fjällheden

Inifrån Särnmanskojan

Lunch vid den lilla skogstjärnen i fjällkanten

Molly

Fulufjäll aug 2012

En kortis upp till Fulufjäll! Bara tre dar men ändå. Bara vara ute med en vovve. Knalla runt. Lite fina utsikter. Sova i tältet och koka kaffe på gasolköket.
Den här gången var det Mellis som fick följa med. Trots allt så fick Lillfjanten bära en liten packning på 3 kilo. Nåt som hon klarade alldeles prima. Själv hade jag min nya Osprey Atmos ryggsäck. Denna väger bara 1,5 kilo till skillnad mot min förra bamseryggsäck på 3,2 kilo. Kanske en aning liten men jag fick plats med min 3-dagarspackning.

Osprey Atmos

Mellis pustar när vi kommit upp på kalfjället

Startade från Morbäckssätern. Svettades i det soliga vädret ett par km  i uppförsbacken  upp till trädgränsen. Sedan en lättgången och behaglig tur fram till Tangåstugan. Fortsatte ytterligare några km upp längs Tangån. Återfann en tidigare tältplats längs ån. Tältet sattes upp och alla grejer ordnades på plats. Ja det här var livet. På gasolköket kokade vatten, Mellis sov i ljungen, himlen klarnade allt mer. Trots att jag gått den här leden längs Tangån hur många gånger som helst under åren så var det lika häftigt ändå att vara tillbaka. Och minnas tillbaka till alla tidigare gånger jag varit här. Kvällen blev kristallklar och vindstilla men ändock mild. Vi somnade strax efter klocka nio.

Pocket Rocketköket med den nya stödfoten under gasolflaskan

Nästa morgon vaknade vi runt ½åtta. Drog upp blixtlåset på tältet. Dimman utanför var kompakt. Allt dröp av fukt. Ja ja men det regnade inte i alla fall. Idag hade jag tänkt gå upp till Tangsjöstugan (och kanske lite längre) och sen vända tillbaka, Så Mellis slapp packväskorna och min packning var ganska lätt. Men vi kom inte så långt i dimman. Det var ganska blött här uppe så vi klafsade iväg längs stigen. Efter några km kom vi fram till där stigen först korsar en mindre bäck för att sedan gå över Tangån. Redan vid bäcken blev det stopp. Vattnet rann i strid ström över hala stenar så jag ville inte riskera att halka och blöta ner mig helt och hållet. Men så kan det vara. Vi tog lite förmiddags-fika bakom en liten kulle och gick sedan tillbaka till tältet. Nu hade det tjocknat på mer och mer och börjat regna. Så det var knappt vi såg tältet strax invid stigen.

Mellis i dimman

Tältet i dimman. Bara 20 meter bort.

På en sån tur måste man alltid ha med sig en bok! Extra bra att ha den här eftermiddan. Vi låg i tältet från lunch och till kvällen. Jag läste i boken och kokade kaffe ibland. Mellis låg ihoprullad och sov. Utanför regnade det och allt var drypande vått som inlindat i en våt filt. Vid nio kröp jag ner i sovsäcken. Efter nio timmar liggandes i tältet var kroppen lite stel och ytterligare nio timmar i sovsäcken kändes rätt väl i ryggen. 

Sista dan skulle vi bara tillbaka till bilen. Det hade slutat regna men allt var blött blött blött. Stigen var en mindre bäck och trots strumpbyte så var fossingarna genomblöta. Dock var det ganska milt så vi frös aldrig. Jag stuvade ihop packningen och klafsade iväg neråt Tangåstugan. Efter nån timme var vi framme. Utanför stugan stod ett gäng på ett tiotal tyska turister. Eller var det utomjordingar? Eller myrmonster? Mellis visste inte riktigt vad hon skulle tro och var ganska misstänksam. Dom gick snart sin väg och vi hade stugan för oss själva. Och kunde elda och koka kaffe och slappa en stund. Sen fortsatte vi ner mot Morbäckssätern. Vädret hade klarnat upp allt mer och nu lyste solen från en himmel med lite sommarmoln. Just i trädgränsen gick vi ner mot bäcken på höger hand. Hittade en fin plats längst ut på en ås med utsikt över skogslandet. Det är alltid mysigt ta lunch så här innan man kommer tillbaka till bilen. Ett sätt att suga så länge som möjligt på karamellen. Men allt har ett slut. Snart var vi tillbaka till bilen. Mellis hoppade omedelbart in där bak. Jag bytte till torra kläder. En liten hyrbil stannade och ett italienskt (?) par kom ut med en liten baby och gick in i skogen med bärplockare i nävarna. Jag startade hemåt.

Solen lyser på den tjocka mattan av mossa

Nån sorts mossa/lava som  ser ut att blomma.

Milsvid utsikt över skogslandet.

Tromsø juni 2012

Så underbart! Några dagars semester hos sonen Daniel och hans sambo Maria uppe i Tromsø där dom bor sen ett tag tillbaka. Tidig avresa till Gardemoen och landade sedan vid lunchtid lördag. Rivstart direkt med boulder-NM på stora torget mitt i stan. Daniel var med i seniorklassen. Ett dussintals klättrare skulle under 1½ timme klara av så många "problem" som möjligt på den uppbyggda klätterväggen. Lederna var svåra och klättrarna dunsade titt som tätt ner på den  tjocka mattan som låg på backen. Daniel klarade sig med den äran men kom inte med  till finalen på söndan.

Daniel på väg klara ett problem

Här är han uppe vid målet

Stilstudie

Maria o Daiel med det nya biblioteket i bakgrunden

Ishavskatedralen

Därefter åkte vi över den klassiska bron till fastlandsidan, svängde av vid ishavskatedralen och tog Fjellheisen 421 meter brant upp på fjällsidan. En strålande utsikt över Tromsø och denna vy har förvisso fotograferats av otaliga turister. Fikaryggsäcken var med och solen strålade så allt var OK. Vi hann gå en liten sväng på fjällsluttningen innan det var dags för nästa begivenhet: Midnattssolen!

Tromsö med den välbekanta bron

Panorama över den mellersta mer alpina delen av Kvaløya

Daniel o Maria på en stor snölega

Vi åkte på de gropiga norska vägarna över Kvaløya ut mot havsbandet. Parkerade där vägen tog slut vid Tromvik. Sen en knölig promenad längs den steniga stranden ut till en udde med fri sikt mot nordpolen. Maria dukade upp det sena kvällsfikat och vi slog oss ner på en urblekt landfluten timmerstock. Himlen var helt klar, solen sjönk sakta över det stilla havet ner mot horisonten för att sen vända uppåt långt innan den nådde havet. Denna natt blev det aldrig ens skymning. En alldeles magisk natt som inte går att beskriva.

Midnattssolen står som lägst

Söndag tog vi nya tag. Vi åkte åter igen ut på Kvaløya tills vägen tog slut vid Vasstrand. Ryggsäckarna packade och allt med för en dag på fjället. Landskapet påminde om de svenska fjällen. Men runt omkring en alpin miljö med fjälltoppar som reste sig direkt från havet upp till 1000 möh. En hel del fåglar fanns på de vidsträckta myrmarkerna t.ex. storspov och fjällabb. Vi hade planerat dagen omsorgsfullt så vi hann med lunch, em-fika och kvällsmat innan vi kom tillbaka till bilen. Eftermiddagsfikat tog vi uppe i ett pass med vidsträckt utsikt över Tussøya och havet där utanför. Vädret var fortsatt fint och Daniel och Maria sa gång på gång att jag hade osannolikt tur med vädret när jag var här uppe.

Vidsträckt havsutsikt från eftermiddagsfikat

Fikadags

Maria

En alpin topp nära Vasstrand

Fjällabb

Måndag: ingen rast ingen ro. Promenerade ner till centrum och hängde på låset då Polarmuseet öppnade kl 10. Jag har läste det mesta om de ärofyllda norska expeditionerna i polarområdena. Nu fick jag se och uppleva det hela igen med en rad originalgrejer från de olika resorna. Hundarna var ofta en viktig - för att inte säga avgörande - faktor i dessa polarfärder och jag studerade ivrigt allt som hade med hundar att göra. Bl.a. en gammal bild där ett par slädspann från Mauds expedition möter Tjuktjerna uppe i NÖ Sibirien. Där fanns också en hund som var med på Gjøas expedition genom nordvästpassagen. En hund med märkliga proportioner och knappt någon hals? En uppbyggd övervintringskoja med ett par "uppstoppade" fångstmän och deras hundar var också högintressant.

Amundsen

Fångsthydda

Hundspann från Maud möter Tjukterna

Polarhund av en speciell typ

Gammal hundsele

Gammal släde med grönlandshundar framför

Myskoxkalv

Polarräv. Samma ansiktsuttryck som Sussie

Skeppsapotek från ishavsskutan Isblink

Från Polarmuseet en promenad genom Tromsøs lilla centrum med stopp för fika och en bautastor kanelbulle. Vidare bort till stans andra stora sevärdhet: Ölhallen. Den öppnades 1928 och har sen dess legat i samma lokaler och bara genomgått en del smärre renoveringar. Det öl man dricker här är förstås Mack-öl. Bryggt i världens nordligaste bryggeri sedan 1877. Ett mycket gott öl (för att vara norskt). När jag kom in i lokalen såg jag mig omkring och direkt till vänster fanns en skylt på väggen som deklarerade att detta var den kände fångstmannen Henry Rudis plats i Ölhallen.   I hörnan satt en man i skepparmössa och islandströja. Först trodde jag att det också var en uppstoppad person (som på Polarmuseet) Men efter en stund rörde han på sig så det var en person i kött och blod.

På kvällen gjorde vi en färjetur i det yttersta havsbandet. Från kajen i Bellvika gick den nybyggda färjan ut till en rad öar som var de sista innan Norska Havet och Spetsbergen. Turen tog drygt 4 timmar och gav (som vanligt här ute) en överdos av hav och fjäll. Kvällen var stilla och solig. Det skulle vara spännande att vara här ute under en riktig höststorm! Vi hade inte bara tur med vädret: När vi la till vid sista bryggan på Vengsøya satt en maffig havsörn på en pollare vid bryggan. När färjan kom närmare så lyfte den på majestätiska vingar och flög bort. Omsvärmad av en skock måsar. Hann tyvärr aldrig ta någon bild.

Daniel på färjan

Daniel o Maria Vid horisonten Sandøya där färjan vände tillbaka.

Tisdag. Den dag då Den Stora Expeditionen ägde rum. Drömmen var en Förstabestigning Solo Unsupported av Fløyas topp via dess mytomspunna västra kam! Bestigningen var mycket dramatisk och krävde all min skicklighet och erfarenhet av alpin höghöjdsklättring. Jag citerar ur dagboken:
"Dimman lågo tät över massivet när jag snörde fast mina slitna kängor och påbörjade bestigningen. Idag fingo jag klara mig utan mina båda sherpabärare som ej tordes följa med på denna vågade expedition. Jag följde gamla stigar upptrampade av bergsfåren och utmanade först den välkända NV-kammen. Men innan jag nådde den gamla rasthyddan  tvingades jag till reträtt  av den alltmer tätnade dimman och snöfälten som tilltogo i omfattning.
Jag åto min torftiga matsäck i skydd av ett videsnår och beslöto nu att försöka nå toppen  via den hitintills obestigna, fruktade mytomspunna västra kammen. Ett djärvt beslut! Jag tog ut kurs och följde snöfälten uppför och uppför. Nu skingrades dimmorna och jag kunde ana toppen på 642 möh långt där uppe. Höjden och ansträngningen gjorde att jag fick stanna och dra några djupa andetag efter bara ett fåtal steg. Med en sista kraftansträngning hävde jag mig upp på kammen som ledde till toppen. Och strax därpå nådde jag toppröset! 
Huru underbar kändes inte denna seger! Jag hurrade trefaldigt och utbringade en skål för gudarna som denna dag varit mig nådig. Men nu återstod nedstigningen - den farligaste delen där de flesta katastrofer inträffar. Jag voro redan medtagen och omtöcknad av syrebristen och hade först svårt finna vägen ner på mina ben svårt hemsökta av kramper. Snön voro förrädisk och varje steg kunde leda till ett fall ner i den eviga avgrunden. Lättnaden var stor när jag nådde den gamla rasthyddan - uppförd av infödingarna för många år sedan. Men jag kunde inte stanna här. Jag måste skyndsamt ta mig ner ur dödszonen. Natten skulle snart vara här och jag kunde icke riskera en övernattning på denna utsatta plats. Snart hade jag bara det sista kritiska biten kvar: Ett 400 meter vertikalt stup ner i evigheten. Ett synnerligen farligt parti utsatt för stenras och ont om säkringsplatser. Men skulle jag orka? Tack och lov så voro gudarna med mig än en gång. Det var bara 5 minuter till nästa avgång av Fjellheisen så strax därpå voro jag nere i säkerheten. Mitt namn för evigt inristat i bergsbestigningens historieböcker."

Upp genom dimman

Dimman lättar Utsikt över Tromsösundet och  Kvaløya

Tromsö anas nedanför molnen

Vindflöjel på Fløya 

Solid rasthydda byggd i sten. Just nu fylld av snö

Tillbakablick upp mot Fløya som jag nyss bestigit 

Sen på kvällen var det dags för nästa utflykt. Vi åkte ner till Hella på södra delen av Kvaløya där vi stannade och fiskade vid en tidvattenström. Här samlas en mängd småfisk och en och annan större fisk. Vi fick dussintals småsei som vi slängde tillbaka. Men Daniel räddade kvällen genom att dra upp en lite större torsk.

Daniel med stortorsken

Onsdag: Enda dan då det regnade under mina dar i Tromsø. Men det spelade inte så stor roll för idag skulle jag till den nyöppnade sportaffären XXL som ligger i ett stort köpcenter nära flygplatsen. Och affären var verkligen extra extra stor. Där fanns allt. Både vanliga sportmodekläder men också mycket kvalitetsgrejer från exv HH, Lundhags m.fl. Dessutom kajaker, tält, bensinkök, klätterutrustning, cyklar, gevär mm. Visst - alltid hittar man nåt i en sån affär! Och de låga priserna gjorde det billigare att köpa en del grejer här än i Sverige. Bl.a. införskaffade jag en pannlampa av märket Led Lenser H14. Rustad för vinterns slädhundsturer!



Sen var det bara att ta Daniel&Marias Skoda tillbaka till lägenheten och packa grejerna. Daniel skjutsade mig till flygplatsen (10 minuter bort). Norwegia höll tiden som vanligt och 6 timmar senare var jag hemma igen.


Tack Daniel o Maria för besöket och att ni tog hand om mig så bra!