Vildmarksracet 2017

Man är ju aldrig riktigt nöjd med träningen inför ett löp. Men OK - jag var hyfsat nöjd. Kände att jag hade ett spann som fungerade bra ihop. Tre bra ledarhundar och ytterligare nån i reserv. Hyfsat med snö i Nornäs och väderprognosen lovade "lagom" kyligt. Så jag åkte iväg med en bra känsla. Fick en bra parkeringsplats för släpet på spannparkeringen. Vandrarhemmet var riktigt fräscht. Familjärt och med serviceinriktad personal. Strategiskt placerat med några hundra meter till parkeringen respektive bystugan där tävlingscentrat var. Registrerade mig och tillbaka till vandrarhemmet där jag gjorde tidig kväll. Alla mindre rum var uthyrda men jag var ensammen i sovsalen med 14 bäddar!

Upp tidigt och gav hundarna soppa till frukost. Gedigen frukost tillsammans med Jessica och Kim från Jädraås. Ett väldigt trevligt och seriöst par det här. Det var Kims allra första tävling, men han verkade ta det lugnt. Förarmöte i en fullpackad bystuga med många kända ansikten. Allt under kontroll så det var bara att bege sig ner till startplatsen och göra allt i ordning. Jag tog det lugnt. Lika bra att låta hetsporrarna ge sig iväg först. Jag var förvisso inte där för att tävla på nåt vis. Nej bara perfekt att köra ett löp Och få vara ut med hundarna. Och träna mig själv och hundarna. Och en stor portion social del på köpet!

Före start

Lisa och Malvin före start

Spannet ut från starten

Starten gick lugnt och fint med hjälp av ATVn som tog oss till starten. Där bl.a. Lotta stod och hejade! Den här första etappen var 63 km lång. Finfina spår och en väldigt flack bana. En och annan omkörning men mestadels mol allena. En korp flög högljutt över oss efter ett par mil. I led hade jag Malvin och Lisa, sedan Abby och Mellis, sedan Maggie och Sniper och sist (förstås) Molly och Mikki. Lite häftigt det här. Att köra ett huvudsakligen "North Wapiti-spann" med Lisa som mor och mormor till alla hundarna! Kom ikapp Sverker som fått stopp vid ett tidigare snakkställe. Skulle själv råka ut för samma sak senare. Där nån tidigare förare stannat och snakkat och lite godis blivit kvar i snön. Skulle gärna stannat och snackat gamla goda tider med Sverker. Hann i alla fall gratulera till Elins framgångar i en tävling nyligen.

Fin vy i början av spåret

Fösta snakkningen efter halvannan timme.

Mellis o Abby 

Maggie o Sniper

Mikki o Molly

Spannet rastar

Kom in på det enormt breda och välpreparerade skoterspåret som kallas Vargspåret. Kände nästan hur både jag och hundarna lessnade  på detta monotona spår kilometer efter kilometer. Stannade och snakkade ungefär varannan mil och alla hundar slukade godbitarna med god aptit. Passerade vägen utan problem och sedan tog spåret en sväng norröver. Hela denna första etapp gick helt utan problem. Hundarna bara knatade på. Det enda var väl att Lisa i led hade lite svårt hålla farten uppe. OK - hon är ändock 10 år. Inte lika snabb som förut. Men det kompenserar hon med en enorm rutin och sitt inflytande över resten av spannet.

Kom in på checkpoint strax efter fyra så etappen hade tagit drygt fem timmar. Helt enligt plan. Inga problem med hundarna att rapportera till veterinären så vi fick hjälp till parkeringen. Var hund fick en burk A/D som dom slukade på direkten. Lite kort avstånd till nästa rad av spann, så jag fick dra tillbaka släden så långt det gick. Sedan fick dom halm och därefter en stor portion hundkött. De flesta hundar bäddade ner sig och jag kunde gå upp till bystugan och stoppa i mig ett par hamburgare. Och snacka en del med Fredde och Anders och Marlene. (Jo hon fick vara med vid seniorbordet!) Insåg att jag skulle hinna slänga mig på sängen på vandrarhemmet en stund innan vi efter 4 timmars obligatorisk vila kunde ge oss iväg på andra etappen. Sagt  och gjort. Men nu blev det inte direkt så att jag låg och snarkade i halvannan timme. Men jag fick i alla fall "vila ryggen" (som min far plägade säga) Efter nån halvtimme kom en av de som jobbade på vandrarhemmet (ett tyskt par med hennes föräldrar) in i sovsalen och sa att det var dags att ge sig iväg. Han hade väl inte riktigt koll på tiderna men det tog ett tag att övertyga honom att jag fotfarande hade gott om tid.

Vid åttatiden gick jag ner till hundarna. Försökte hitta Marlenes kompis som lovat kratta ihop halmen åt mig. Men såg aldrig till henne. Hade med köttfärssås till hundarna - nåt dom verkligen gillade! Satte nu Abby i led med Malvin. Vi fick lite problem lämna startplatsen. Malvin dök nämligen ner på varje fläck där de andra 50 spannen råkat lämna kvar nån matbit i snön! Med hjälp av en veterinär kom vi då äntligen iväg ut på sjön. En kolmörk sjö där spåret var utmärkt med blinkande lampor. Men dom lyckades jag tappa bort. Och där var otaliga pinnar med reflexer på över hela sjön så det hela var verkligen förvirrande. Men Malvin drog på. Och tog ett spår upp mot höger. Och vi skulle ju ta av upp mot höger hade dom sagt?? Spåret var jättefint men efter ett par km kom vi till en väg. Definitivt nåt fel. Kollade GPSen och såg att vi skulle vända och åka tillbaka till sjön och ta av åt höger längs bortre stranden. Just då ringde telefonen. Att få tag på den i innerfickan där nummerlappen effektivt blockerade allt på jackan... OK - det var Daniel på tävlingsledningen som just berättade det jag kommit fram till själv. Snart var vi tillbaka till sjön och hittade rätt spår och drog iväg. Det var en underbar natt. Det brukar vara underbart köra hund på nätterna!  Det är du och det är hundarna och tillsammans är vi inneslutna i en bubbla av ljus från pannlampan. Resten av världen är totalt borta och bara detta existerar.

Malvin o Abby under natten

Maggie o Sniper under natten

Molly o Mikki vilar under natten

Vi körde vidare genom natten i sakta mak. Spåret gick hit och dit men pö om  pö allt högre och närmare landsvägen Älvdalen-Särna. Vi blev omkörda av nåt spann. Och körde om nåt spann. Bl.a. ett nordiskt spann med Samojder som kördes av en ung tjej som förvisso var riktigt tuff. Malvin tyckte att livet lekte! Oj - där har nån tappat lite snakks! Och där dök han ner i snön och trasslade till hela spannet. Oj vilket spännande spår till höger! Vadå - ska vi till vänster?? Och inte lyssnade han till mig. Nog blev jag arg, Men å andra sidan har den hunden så många plus att egentligen borde han få hållas med lite hyss. Fylld av självförtroende och självtillit och aldrig rädd för något och alltid glad och lycklig och tar allt med en klackspark!

Men även det bästa här i livet tar slut så småningom Spåret vände av söderut ner mot målet. Vi närmade oss sjön och den här sista lååånga biten över diverse myrar och tjärnar. Men så äntligen ut på isen och kunde snart se ljusen från bystugan och lyktorna som ledde in mot mål. Där stod Ninni och tog emot och jag kände mig riktigt nöjd över hur bra jag och hundarna hade klarat löpet. Klockan var nu strax efter två. Sen fick vi hjälp förbi allt spännande som Malvin ville undersöka så vi kom ut på spåret upp mot parkeringen. Där fick hundarna lite soppa och kröp sen nöjda in i sina boxar. Jag släpade mig tillbaka till vandrarhemmet och smet in bakvägen och slocknade snart för några timmars välbehövlig sömn.

Lisa o Malvin käkar efter loppet