Polar Distans 2012 - summering

Polar Distans 2012 är över. Jag sitter hemma i köket (nyduschad) och tvättmaskinen går för fullt. Känner mig trots allt riktigt nöjd med den gångna veckan. Trots att jag måste bryta efter första etappen... Men jag är vansinnigt belåten över mina otroligt duktiga hundar.

Allt började så bra: Veterinärkontroll, genomgång av utrustning, allt fick plats i släden, starten gick jättebra (Tack Jörgen för hjälpen!) Lisa och Yenna gick i led och 10.10 stack vi iväg. Hundarna drog den tunga släden utan besvär. Spåren var hårda och med vass snö. De flesta av hundarna hade bootisar och jag körde extra lugnt för att undvika skador på lederna.

På väg upp mot Morvallen

Haagen

Stannade och snakkade strax före Dalkojan. Här kom Haagen ikapp och jag hakade på uppför alla backar. Vädret var strålande med en svag vind. Kanske onödigt varmt. Jag körde över Vedungsfjället och kom ner till Lövhögen framåt tretiden. Här stannade jag ett par timmar och hundarna fick soppa och jag lite mat. Kristin och ett par andra B-spann körde förbi mig. Men jag hade inte bråttom.Drack mitt te och såg solen dala ner mot Vedungsfjället.

På väg över Vedungfjället


Rast vid Lövhögen. Solen på väg gå ner.

Vi fortsatte och nu gick spåret ofta på skrå över fjället. Den hårda skaren gjorde att släden hela tiden gled ner från spåret så det var riktigt jobbigt hålla kvar den på spåret. Det började skymma när vi kom ner mot Hågntjärnkojan. Resan härifrån och ner till Lofssjön blev tuff. Visst var det superfint: Månen lyste och hundarna tuggade på. Men vid flera kors lyckades jag köra fel. Jag såg aldrig de röda skyltarna så flera gånger körde vi förbi korset och jag fick vända spannet. Och varje gång trasslade Lillfjanten (Mellis) in sig i draglinan. Men vi klarade både den smal bron och jag lyckades även vända på den plogade vägen som vi oförhappandes kom ut på och så var vi ute på sjön. Vi hade redan kört 11 mil så sträckan var en del längre än banbeskrivningen. Nu var det bara nån mil kvar. Till hundarnas förvåning passerade vi den gamla checkpointen och när vi sen skulle svänga av över sjön upptäckte jag att det inte fanns någon reflex på den röda skylten! Det var därför jag missat så många kors! Äntligen kom vi till Häggingåsvallen vid elvatiden. Nicole och Peter tog emot. Hundarna fick sen kvällsmat och slukade som vanligt maten som utsvultna vargar och somnade sedan bums på halmen. Jag lyckades knöla ner mig i liksäcken och drog igen blixtlåset vid halv två...

Hundarna vid Häggingåsvallen

Nästa dag tog vi en rejäl sovmorgon. Jag hann säga hej till Haagen när han stack vi sjutiden. Vid tio kom Lone ner tillbaka från fjället eskorterad av en skoter. Det var hårt väder där uppe. Mina hundar var pigga och fick inga anmärkningar av Roberta vid vet.kontrollen. Mest beundrar jag Frank (11½ år) som hade galopperat alla 120 km dan före! (Han travar aldrig) Vilken kämpe!! Så kom vi iväg och hundarna gick glatt uppför genom skogen som glesnade allt mer. Ju längre upp vi kom desto mer blåste det och snön yrde mer och mer. Vi började närma oss den punkt där spåret böjer av mot vänster. Sussie och Yenna gick i led och de var otroligt duktiga och tveka aldrig att fortsätta uppåt i blåsten. Vi kom till en röd skylt men jag kunde inte se nån mer markering eller kryss eller annat framöver? Men jag visste rätt väl var vi skulle så jag körde hundarna på kommando vidare uppför fjället. Vi kom upp på stenskravel (Oops tävlingsbelagen!) Styrde hundarna hela tiden åt vänster upp mot vinden. Så äntligen kom vi fram till leden. Det blåste väl 10-15 m/s här och sikten var knappt från ett kryss till nästa. Vi körde iväg längs leden. Hundarna gick jättebra. Men efterhand började jag känna att något var fel. Så dök en ledkorsning upp. Och där fanns blå skyltar! Snart insåg jag dock sanningen. Vi hade kört åt fel håll längs leden och kommit fram till PD160-banan... Hur hade det gått till?? OK - efter en kort inre konferens så bestämde jag att vi skulle ta den leden ner tillbaka till Häggingåsvallen. Hundarna hade gjort ett jättejobb och aldrig tvekat att kasta sig in i ovädret på mina kommandon. Jag ville inte begära av dom att än en gång kämpa sig uppför i snöovädret. Tyvärr hade jag som förare inte haft full koll på läget. Att vi fick lov att bryta berodde på mig. Hundarna var fantastiska! I efterhand har jag haft många "Varför gjorde jag inte så"-frågor. I efterhand vet man alltid svaret. I kuling och snöyra uppe på fjället är du inte lika klartänkt.

Vi var snart tillbaka till checkpoint. Vilade utanför stugan hela eftermiddan.- Satt i stugan och pratade med funktionärerna och drack kaffe. Fick tag på Maria Pålsson som lovade komma och hämta oss i Lofsdalen på kvällen. Jag körde ner till Lofsdalen och sen kom Maria och vi åkte tillbaka till Särna. Hon gjorde verkligen en hjälteinsats den här kvällen! Väglaget var bedrövligt med igendrivna vägar. Men hon var lika glad för det! TACK MARIA!!

Haagen på väg in till Lövnäsvallen

Sergio kollar Raya - en av Haagens ledarhundar

Loppet var över. På torsdan åkte jag och Audi upp till Lövnäsvallen och hejade på Haagen när han passerade. Fredag morgon var jag och Audi de enda som var på plats när Haagen efter en bragdartad insats kom i mål och fick blåsa den röda lyktan. Bra gjort kompis!

Haagen på väg in mot målet


Raya och Striker - Haagens duktiga ledarhundar

Nöjd Haagen samt domaren


Dags börja planera för nästa års Polar Distans....