Mot Polar Distans 300

Hösten har varit fylld av träning, träning och åter träning.

Nu i helgen har jag anmält mig till Polar Distans 300. Men jag kan säga att det har varit en lång väg dit….

Målgång Polar Distans 2010.foto Haagen Björgum

Egentligen började det vid Musher Dinner under PD 2010. ”I slutet av prisceremonin blev det dags att dra pris på startnumren. Fredriks dotter fick dra men det första startnumret hade åkt hem. Och det andra. Och det tredje. Det fjärde numret var 27… Men det var ju mitt nummer! Jag visste inte vad det skulle bli för nåt pris. Kanske ett halsband från MR?? Anders såg ytterst nöjd ut då han berättade att priset var en fri deltagaravgift i PD 300!!! Jösses! Vad skulle jag med det till??” Jag tror det var Anders belåtna flin. Och den oerhörda utmaningen i tanken att starta i ett så krävande lopp som fick mig att omedvetet bestämma mig för att satsa på PD 300. Tanken har sedan legat och grott och allt efterhand blivit mer och mer verklig.

Allt sedan den kvällen har allt mitt focus legat på tisdagen den 6 mars 2012. Den mentala delen i en sån här uppgift kan inte nog understrykas. Att målmedvetet jobba mot ett sånt här mål. Att träna, planera och mentalt förbereda sig. Men först måste ”barnen” (Malvin, Molly och Mellis) växa till sig och tränas upp till riktiga slädhundar. Då var dom bara några månader gamla så vi hade mycket jobb framför oss. Men idag knappt tre månader före starten så tycker jag att de utvecklats mycket bra. Visst de är fortfarande ganska så barnsliga. Men de har gått med i full träning hela hösten och varit superduktiga. Samtidigt har Yenna&Sussie mognat och är nu mycket stabila hundar i spannet.

På väg över fjället mot Lofsdalen.

Min största hake är dock att jag bara har åtta tävlingsbara hundar till mitt 8-spann. Lite dålig marginal kan jag tycka. I och för sig så har Frank också gått med i full träning hela hösten. Men han är ändock 11 år gammal och tveksamt om han stoppar för 300 kilometer. Sedan kommer Cookie inte att bli med i spannet denna gång. Hon har alltid varit den stora motorn och pådrivaren i spannet så hennes lucka blir svår att fylla. Hennes två döttrar Yenna och Sussie kommer dock förvisso att gå i sin mammas fotspår. Under höstens träningar har jag provat hundarna i en rad olika kombinationer för att hitta de som fungerar bäst. Notabelt är att alla hundar kan gå väl i led. Även om hälften av dom kan sägas vara ledarhundar.

Spannet på tur i Anaris vintern 2011. foto Haagen Björgum

Hundarna i spannet blir:

Yenna: 5 år gammal. Dotter till Cookie. Pappan är Rude-e. Oerhört seriös i spannet från första stund. Värdefull hund som kan gå var som helst i spannet och ihop med vilken hund som helst. Gick med i PD160 båda åren.

Sussie: 5 år och kullsyster med Yenna. Har tagit längre tid på sig att mogna men är nu fullfjädrad slädhund. Tillsammans med Yenna ypperligt ledarpar. Gick med i PD160 andra året.

Cookie och Sussie i led vid Morvallen

Casper: 8 år gammal. Också en Rude-e hund. Väldigt snacksalig vovve. Kanske lite försiktig i temperamentet. Stensäker kommandoledare. Gick med i PD160 båda åren.

Sluggo: 7 år gammal. Efter Fenrisulven Freja och från samma kull som exv Berit, Ask och Faste. Alltid fullkomligt oberörd. Drar, äter och sover oavsett vad som händer. Gick med i PD160 båda åren.

Lisa: 5 år gammal. Efter fantastiska långdistanslinjer härstammande från North Wapitis kennel i Canada. Åtskilliga av hennes förfäder har gått ett flertal Iditarod. Vilket märks i hennes agerande i spannet. Gick med i vårt första PD160 – bl.a. i led.

Lisa och Casper i led PD 2009.

Malvin: 2 år gammal. Efter Lisa och Magneto - en annan North Wapiti hund. Malvin är alltid lika glad och lycklig och alltid med ett stort smile på facet. Stor och stark.

Mellis: 2 år gammal. Kullsyster med Malvin. Trots sitt smeknamn ”Lilllfjanten” fungerar hon väldigt bra i spannet. Alltid full av energi.

Molly: 2 år gammal och kullsyster med Malvin och Mellis. Har smeknamnet ”Amazonen”: Stor stark och en riktig krigare.

Rast i Lofsdalen

Trots motigheter med varmt väder hela hösten har träningen gått ganska bra. Nu har vi drygt ett par månader kvar fram till loppet. Och under den tiden så är ett par träningsveckor i Drevdagen inplanerade. Och sen hänger det också på vilket mål man har med att starta i loppet. För min del är det förvisso inte att vinna. Tvärt om kommer jag att vara oerhört lycklig om vi klarar hela loppet. Vi kommer att ta det lugnt och campa ett par nätter på vägen. Det är själva färden som blir målet för resan. Att vara ute med hundarna och tillsammans uppleva naturen och tillsammans övervinna alla svårigheter. Det enda jag kan lova är att den som vill ta upp striden att blåsa röda lyktan kommer att få en tuff utmanare! Jag känner mig självskriven till den uppgiften.

På älven med målet nära kyrkan i sikte.