Mot Polar Distans 300

Hösten har varit fylld av träning, träning och åter träning.

Nu i helgen har jag anmält mig till Polar Distans 300. Men jag kan säga att det har varit en lång väg dit….

Målgång Polar Distans 2010.foto Haagen Björgum

Egentligen började det vid Musher Dinner under PD 2010. ”I slutet av prisceremonin blev det dags att dra pris på startnumren. Fredriks dotter fick dra men det första startnumret hade åkt hem. Och det andra. Och det tredje. Det fjärde numret var 27… Men det var ju mitt nummer! Jag visste inte vad det skulle bli för nåt pris. Kanske ett halsband från MR?? Anders såg ytterst nöjd ut då han berättade att priset var en fri deltagaravgift i PD 300!!! Jösses! Vad skulle jag med det till??” Jag tror det var Anders belåtna flin. Och den oerhörda utmaningen i tanken att starta i ett så krävande lopp som fick mig att omedvetet bestämma mig för att satsa på PD 300. Tanken har sedan legat och grott och allt efterhand blivit mer och mer verklig.

Allt sedan den kvällen har allt mitt focus legat på tisdagen den 6 mars 2012. Den mentala delen i en sån här uppgift kan inte nog understrykas. Att målmedvetet jobba mot ett sånt här mål. Att träna, planera och mentalt förbereda sig. Men först måste ”barnen” (Malvin, Molly och Mellis) växa till sig och tränas upp till riktiga slädhundar. Då var dom bara några månader gamla så vi hade mycket jobb framför oss. Men idag knappt tre månader före starten så tycker jag att de utvecklats mycket bra. Visst de är fortfarande ganska så barnsliga. Men de har gått med i full träning hela hösten och varit superduktiga. Samtidigt har Yenna&Sussie mognat och är nu mycket stabila hundar i spannet.

På väg över fjället mot Lofsdalen.

Min största hake är dock att jag bara har åtta tävlingsbara hundar till mitt 8-spann. Lite dålig marginal kan jag tycka. I och för sig så har Frank också gått med i full träning hela hösten. Men han är ändock 11 år gammal och tveksamt om han stoppar för 300 kilometer. Sedan kommer Cookie inte att bli med i spannet denna gång. Hon har alltid varit den stora motorn och pådrivaren i spannet så hennes lucka blir svår att fylla. Hennes två döttrar Yenna och Sussie kommer dock förvisso att gå i sin mammas fotspår. Under höstens träningar har jag provat hundarna i en rad olika kombinationer för att hitta de som fungerar bäst. Notabelt är att alla hundar kan gå väl i led. Även om hälften av dom kan sägas vara ledarhundar.

Spannet på tur i Anaris vintern 2011. foto Haagen Björgum

Hundarna i spannet blir:

Yenna: 5 år gammal. Dotter till Cookie. Pappan är Rude-e. Oerhört seriös i spannet från första stund. Värdefull hund som kan gå var som helst i spannet och ihop med vilken hund som helst. Gick med i PD160 båda åren.

Sussie: 5 år och kullsyster med Yenna. Har tagit längre tid på sig att mogna men är nu fullfjädrad slädhund. Tillsammans med Yenna ypperligt ledarpar. Gick med i PD160 andra året.

Cookie och Sussie i led vid Morvallen

Casper: 8 år gammal. Också en Rude-e hund. Väldigt snacksalig vovve. Kanske lite försiktig i temperamentet. Stensäker kommandoledare. Gick med i PD160 båda åren.

Sluggo: 7 år gammal. Efter Fenrisulven Freja och från samma kull som exv Berit, Ask och Faste. Alltid fullkomligt oberörd. Drar, äter och sover oavsett vad som händer. Gick med i PD160 båda åren.

Lisa: 5 år gammal. Efter fantastiska långdistanslinjer härstammande från North Wapitis kennel i Canada. Åtskilliga av hennes förfäder har gått ett flertal Iditarod. Vilket märks i hennes agerande i spannet. Gick med i vårt första PD160 – bl.a. i led.

Lisa och Casper i led PD 2009.

Malvin: 2 år gammal. Efter Lisa och Magneto - en annan North Wapiti hund. Malvin är alltid lika glad och lycklig och alltid med ett stort smile på facet. Stor och stark.

Mellis: 2 år gammal. Kullsyster med Malvin. Trots sitt smeknamn ”Lilllfjanten” fungerar hon väldigt bra i spannet. Alltid full av energi.

Molly: 2 år gammal och kullsyster med Malvin och Mellis. Har smeknamnet ”Amazonen”: Stor stark och en riktig krigare.

Rast i Lofsdalen

Trots motigheter med varmt väder hela hösten har träningen gått ganska bra. Nu har vi drygt ett par månader kvar fram till loppet. Och under den tiden så är ett par träningsveckor i Drevdagen inplanerade. Och sen hänger det också på vilket mål man har med att starta i loppet. För min del är det förvisso inte att vinna. Tvärt om kommer jag att vara oerhört lycklig om vi klarar hela loppet. Vi kommer att ta det lugnt och campa ett par nätter på vägen. Det är själva färden som blir målet för resan. Att vara ute med hundarna och tillsammans uppleva naturen och tillsammans övervinna alla svårigheter. Det enda jag kan lova är att den som vill ta upp striden att blåsa röda lyktan kommer att få en tuff utmanare! Jag känner mig självskriven till den uppgiften.

På älven med målet nära kyrkan i sikte.

Enkla reflexvästar

Höst och mörker. En stor del av träningen sker i mörker på småvägarna i närheten. Att ha reflexvästar på hundarna känns som ett måste. En ny väst från exv Troll kostar 150kr. Och på den finns ändock inga riktiga reflexer! Här ett tips på ett billigare alternativ. (ca 50kr per väst för materialet samt en halvtimmes syslöjd!)

1. Inköp en reflexväst på Intersport för 80kr. Storlek M blir bra till mindre tikar. Strl L till större hundar.


2. Sprätta upp sömmen på varje axel. Klipp av banden på sidorna. Du får en väst av framstycket och en till av bakstycket. Varje väst räcker således till 2 st hundvästar.


3. Vik ihop varje bit längs med. Klipp av en bit för halsen. Här har jag använt en Troll-väst som mall. OBS denna Troll-väst är extrautrustad med påsydda reflexer samt en liten LED-lampa (som är inköpt på Clas-i-sjön för 39kr.)


4. Sy ihop längst fram (Gärna en bit reflexband utanpå) Kanta halslinningen med ett snedslåband.


5. Under magen sätter du en bit resårband med en bit kardborre ytterst. På andra sidan en bit kardborre av andra sorten.


6. En plågad Sussie modellar med en väst!


7. Yenna o Mellis med sina västar under en träning i skymningen.

Höstträning mm

Sommaren har gått. Vi har varit på några utställningar där den sista var förra helgen på Rasspecialen i Idre. Sett många fina hundar och träffat många trevliga människor.
Hitintills har det varit blött och milt väder så höstträningen har gått på sparlåga.
Idag var det till sist en sådan här perfekt höstdag: Nere på nollan i morse och hög klar höstluft. Vi hade en jättefin tur och hundarna jobbade på med stor glädje och entusiasm. Nu från början har jag 10 hundar med inkl gamlingarna Cookie o Frank. De är fortfarande väldigt fräscha men vi får se om dom hänger med när träningen trappas upp. Alla tikar löper/har löpt just nu så det är väl inte optimalt. Men nu hoppas jag att vi kan fortsätta med träningen på allvar.

För planerna för vintern är högt ställda. Allra helst vill jag ha hundarna i bästa möjliga form till v.10. Jag tänkte jag skulle utnyttja den vinst jag fick när mitt startnummer drogs vid prisutdelningen efter Polar Distans 2010. En fri start på PD300....?! Naturligtvis inte se det som en tävling utan köra det som en fjälltur. Men OK - jag vet vad som krävs för att komma dit så jag bestämmer mig först framåt jul. Samtidigt är det så bra att ha ett mål att sträva mot. Om jag sen inte når ända fram så har jag levt efter mottot: Det är vägen som är mödan värd.

Bilder från dagens träning:


Hundarna vid starten

Stor-Malvin o Lillfjanten Mellis i Wheel

"Grabbar!" - Frank o Casper

Sussie-Pussing o Sluggo-Slädhund

Lisa o Amazonen Molly

Cookie o Yenna i led.

Drickapaus i ett dike

Spannet i den vackra höstsolen

Vackra Stor-Malvin

Malvin dricker

Sussie slappar efter träningen

Team building på Drevfjället

Malvin med sina packväskor.


Varje år försöker jag ta med en av hundarna på en kort fjälltur. Och hundarna verkligen älskar detta! Det är bara Husse och Hunden och vi delar på allt: Ryggsäcken, matsäcken och sovsäcken. Jag tror detta är ett bra sätt att stärka bandet mellan mig och hundarna. I år var det Malvins tur att vara den utvalda vovven. Efter 5½ timmars bilresa var vi uppe i Gördalen. Nu gick vi inte (som vanligt) österut upp på Fulufjäll. I stället gick vi västerut upp på Drevfjället.

Gammal torrraka


Det här var en ganska bekväm vandring. Visserligen gick det uppåt de första kilometerna. Men det var snarast en traktorväg vi gick på. Ingen blockterräng och inga lerhål. Jag hade mina nya kängor på mig och de kändes jättesköna. Malvin bar sina packväskor på 4 kilos vikt men det märkte han förmodligen inte. Stor och urstark och full av fysik drog han mig uppåt i jämn takt. Efter ett par km stannade vi och drack vatten vid vindskyddet och fortsatte sen ytterligare ett par km upp till trädgränsen. Där hittade vi en miniäng just vid en bäck. Det kunde inte bli bättre. Tältet var strax uppsatt, maten fixad och ryggläge intogs sedan med lite bokläsning och kvällste och beundra utsikten. Malvin fick ett kvälls-tuggben så vi hade det riktigt mysigt. Och så här tidigt på sommaren hade varken mygg eller knott vaknat till liv så vi slapp plågas av dessa små varelser.

Malvin i tältet

Och än mysigare skulle det bli. Snart nog var det dags krypa in i tältet. Och trots att det varit lika med alla hundar på tidigare tältturer så blev jag lika häpen nu: Malvin kröp glatt in i tältet och efter lite funderingar rullade han ihop sig bredvid mig och låg där dryp stilla hela natten!

Mitt uppe på Drevfjället

Söndan bjöd på fortsatt goväder. Efter en lugn morgon tog vi med lite grejer i ryggsäcken för en dagstur. Vi följde leden nordvästut över Drevfjället. Och det var en helt bekväm vandring. Ett böljande lågfjäll med lättgången stig/traktorstig. Små klungor av buskar här och var. En liten sjö här. En liten mosse där. En skylt mitt på fjället som berättade att närmaste bensinmack låg 8 km bort! Sen bar det neråt mot Drevfjällsstugan. Traktorstigen vek av ner mot fäbodarna men vi fortsatte längs stigen. Stigen sluttade mer och mer neråt och Malvin som stretade på i kopplet fick mitt "bäst-före-datum-passerat" knä att jämra sig.

I gränslandet till barrskogen

Först kom vi ner i björkskogen där bladen gissningsvis slog ut för ett par veckor sedan. En spång över en myr och sen kom vi ner i barrskog. Snart var vi framme vid stugan. En enkel timmerstuga av samma typ som man hittar på Fulufjäll. Jag fixade mat och vi låg på tunet framför stugan i solskenet och gottade oss.

Drevfjällsstugan


Och jag och Malvin låg där på rygg i fjolårsgräset och kisade mot en klarblå himmel och diskuterade och drömde om kommande vinter. Vi snackade om att det kunde bli rejäla turer från Drevdagen och ner här runt Drevfjället om man följde skoterlederna i området. Tänkte på lämpliga platser där vi kunde stanna och rasta spannet eller rent av campa över natten. Ja ja det är åtskilliga månader fram tills dess. Och många mil ska avverkas under höstträningen först. Men vi målade upp ett eget stort grönt plus på himlen och kände beslutsamheten och focuseringen växa.

Vackre Malvin

På eftermiddan traskade vi tillbaka över fjället. Ljungpipare och ripor flög upp här och var och Malvin blev smått upphetsad. Än värre var alla fjällämlar som prasslade i tuvorna och ständigt undkom Malvins blixtsnabba attacker när de slank ner i nån håla. Vi kom så småningom tillbaka till tältet och hade en ny skön kväll i ryggläge på vår lilla äng. Sen en ny skön natt tillsammans i tältet där vi sov ovaggade sida vid sida.

Utsikt mot Fulufjäll i öster

Jaha - måndag morgon och redan dags att bege sig hemåt. Men vi hade ingen panik och det tog sin rundliga tid innan vi lyfte och begav oss nerför stigen tillbaka mot bilen. Vi hade fortsatt fint väder och när vi gick där fick vi se ett korppar som hade en liten flyguppvisningen strax ovanför oss. När vi kom ner till Gröningshållans vindskydd tog vi en fikastund och kokade kaffe vid bäcken där. En lämmel i ett snår höll Malvin sysselsatt. Framför vindskyddet var det en stor öppen plan med björkskog omkring. Jag kunde se framför mig hur jag till vintern parkerade hundspannet här och gjorde upp eld vid vindskyddet och......

Vacker lav på en gran

Snart nog var vi nere vid bilen och startade hemresan.

En veckas blåst och regn och snö i Jämtland.

En hel semestervecka uppe i Haagens stuga i Mörsil!
Efter 61 långa mil var jag framme på lördag kväll. Så himla kul att träffa Haagen och Aud-Kristin och Ann-Judit och Sarek och alla andra av Haagens hundar igen. Och allra helst dom 4 nya valparna där Markis var den absolut mysigaste!

På väg upp på fjället i goväder

Söndag bjöd på strålande sol och vindstilla väder. Vi åkte upp till Spjätten och parkerade vid skoterspåret och spände för alla hundar. Vi körde varsitt 8-spann så där var en del power. Så vi for iväg och efter bara några hundra meter for jag omkull i en tvär sväng. Och drog i vänster hand som fick sig en rejäl omgång. Men vi for vidare. Uppför och uppför genom skogen. Haagens gäng åkte först och var en bra draghjälp. Efter 7-8 km kom vi upp på kalfjället. Sedan norröver längs spåret mot Anaris. Superbra väder med sol, vindstilla och härliga fjäll åt vilket håll man än tittade. Efter ett par timmars körning stannade vi vid en öppen bäck och tog lunch. Hundarna fick varsin laxbit, kaffet smakade som bäst och vädret var som bäst och allt var - tjaa som bäst.

Spannet längs skoterleden.
Foto Haagen Björgum

Måndag tog jag rehabdag för handen. Gjorde Jerpen (på en timme inkl en lång sejour på Lundhags)
Eftermiddan i söffa med en bok och stoppade ved i brasan.

Tisdan åkte jag upp till Spjätten igen. Spåret upp mot kalfjället gick i bra fart. Träden glesnade och vi körde den sista biten på skrå upp mot kalfjället. När vi svängde höger upp över det sista krönet så kastade sig en vit vägg av snö och hård blåst emot oss. Både jag och hudarna var överens om att vi skulle vända om.

Mysig lunchrast. Hundarna vilar en del!

Halvvägs tillbaks till bilen stannade vi och tog lunch. Lite mysigt och hundarna fick träna sig i att vila på spåret. Tillbaka i stugan på eftermiddan var det ett riktigt oväder. Stormstyrkor ända nere i Mörsil och snön yrde i täta ridåer över Indalsälven. Vinden störtade över oss efter en mils fritt fram över sjön ner från Jerpen... Hundarna låg i sina boxar, jag låg i söffa och eldade och läste en bok.

Onsdan heldag i söffa. Hade gott om tid att beundra den gediget byggda timmerstugan där Haagen gjort allt jobbet själv.

Torsdag fortsatte den ihållande hårde vinden och snöandet. Kuling nere i skogslandet och storm på kalfjället. Hörde på lokalradion att E14 väster om Duved var stängd. Att fjällräddningen inte kunde ta sig ut på fjället för att rädda nödställda i vindskydd uppe på fjället. Dags för "Plan B". Åkte över på andra sidan älven där ett skoterspår gick längs sjön. Parkeringen vid vägen var helt igensnöad. Men som tur var kom en Jämte i sin traktor. Såg min belägenhet. Tog ett par extra bloss på sin pipa och plogade snabbt upp parkeringen. Fortsatte obekymrat bortåt vägen. Jag spände för hundarna och allra sist krokodil-Sussie. Men innan jag han lossa ankarlinan hade hon bitit av sin neckline. Satte dit en wire-neckline och körde iväg. Efter bara hundra meter hoppade Sussie på tre ben och skrek ömkligt. Tjaha - BGB-haken på necklinen hade lossnat och fastnat i hennes vänstra främre trampdyna. Jag lirkade loss den (Ingen skada på tassen) och så kom vi iväg. Efter en km plöjde vi genom den första snödrivan. Kort därefter tog det stopp. Här hade snön drivit ihop i knädjupa drivor så långt ögat nådde. Jag försökte trampa upp en väg men hittade ingen botten nån stans. Det milda vädret hade väl fått skoterspåret där under att sacka ihop. Så vi vände och var snart tillbaka till stugan och söffa och eldade i kaminen.

Längs spåret mot Djupsjön

Fredag förmiddag kom Haagen upp. E14 hade varit avstängd i över ett dygn och öppnade först på fredag morgon. Efter lunch åkte vi iväg för "Plan C". En tidigare plogad skogsväg men som nu torde vara lagom med snö på? Vi hade tur. Det var lagom med snö och ett helt nytt skoterspår. Vi fick en härlig tur genom snötyngda skogar och över mäktiga skogsåsar. Efter en mil kom vi upp till Djupsjön där vi körde ut längs skoterspåret. Men ute på sjön hamnade vi i ett rejält snöoväder och vände strax tillbaka. Ståfika på sjökanten och sen tillbaka till bilarna och sen stugan. Haagen och jag hade en väldigt trevlig kväll där det mesta kretsade runt hundarna och hundkörning.

Haagen steker korv under lördagsturen

Lördag blev det en ny tur längs samma skogsspår som dan före. Men nu fortsatte vi förbi Djupsjön och vidare bortåt Häckren. Efter ett par timmar stannade vi och ankrade upp spannen. Fram med renskinn, vedsäcken, stekpannan och allt annat som man bara slänger ner i slädsäcken. 8-9 hundar framför släden innebär väldigt mycket kraft! Hundarna fick laxbitar och Troll-körv och mådde bulle. Efter ett par timmar vände vi hemåt. Läget kändes perfekt för att sätta Malvis i led tillsammans med Lisa. Och det gick jättebra. Hela vägen tillbaka till bilen (15 km) gick han klanderfritt i led och både han och husse var jättestolta!

Längs spåret i gråväder.
Foto Haagen Björgum

Duktiga Malvin gich jättebra i led!

Söndag blev lång med 61 mils hemresa. Snöyra och vit vägbana sista timmen. Lång vecka med tufft väder men en hel del hundkörning. Och förvisso en rejäl semester.

Fler foton finns på min FaceBook sida. http://www.facebook.com/album.php?aid=37460&id=100001106938586&l=7161ab9bec

Jocke - jag saknar dig...

Jocke som valp. Stora elefantöron!

Hur är det möjligt att sakna en så väldigt besvärlig hund som Jocke så väldigt mycket??? Men så är det.
Det är nu en vecka sedan jag åkte iväg med Jocke till veterinären. Hans knöl på höger framben hade nu växt så mycket att den börjat blöda. Så valet var egentligen ganska enkelt. Men ändock så himla svårt. Dess värre skulle han nu avlivas. Hösten 2008 dök den här blåsan (som jag trodde då) först upp. Men det visade sig snart att det var en tumör. Dock en godartad tumör. Han opererades i december och såret läkte illa kvickt. Sen var det lugnt ett tag. Men våren 2010 kom knölen tillbaka. Han opererades på nytt juni 2010. Nu tog det nio veckor med tratt på huvudet innan såret var läkt. Och bara några veckor senare kom tumören tillbaka. Jag konsulterade vet Hagengård och han sa detsamma som jag redan kommit fram till: Det var ingen meningen med någon fler operation. Så Jocke fick vara kvar i flocken. Var ut på alla träningar in i det sista. Jag tror han var lycklig hela tiden. Och hade inget ont.

Jocke hade tre saker som han älskade mest: 1.Husse 2.Att dra 3.MAAAT!

Jocke var en fantastisk slädhund. En helt makalös vilja att jobba. Onödigt taggad i starten men sen bara jobb, jobb, jobb. Självklart blev han Polarhunds Champion. Han funkade bäst i sprintklasser där hans super-entusiastiska inställning var ovärderlig. En oförglömlig händelse är när jag cyklade en 5-km-runda med Jocke och Casper. De gick verkligen för fullt och granarna bara fladdrade förbi längs vägen. När vi kom hem hade vi en genomsnittsfart på 35km/timme. Tack Jocke för alla superlopp genom åren!

Jocke i wheel Åsarna 2004

På tur i Drevdagen. Jocke som vanlgt single wheel.


Jocke myser med Husse

Jocke ställde alltid till en massa knas genom åren. Men det var alltid lika omöjligt att skälla på honom. Han gjorde ju aldrig nåt av illvilja utan det var hans ADHD-läggning som ställde till det. Och om jag skällde på honom så blev han helt otröstlig. Han ville ju bara mest av allt känna att HUSSE tyckte om honom.... Jag fick krama Jocke i nio år. Tack Jocke för alla mysiga kramstunder!

Drevdagen round up

Spannet på väg mellan Lekåsen och IdPersätern

Dom två sista dagarna uppe i Drevdagen flöt på som tidigare i veckan. Ja kanske inte helt ut. På fredan var det nämligen lite sol i luften. Och jag varken mötte eller körde om damen-med-dom-tre-siberian-husky-hundarna! Vi hade en härlig tur först upp till Lekåsen. Sen över höjderna bort till IdPersätern. Och sen den här jättefina rutten tillbaka till Drevdagen. Den här rundan är ca 23km och jag fick för mig att ta med kaffetermos och ta ett stopp på vägen.
Så vi stack iväg och hundarna var lika galna som dag 1. Jag hade Lisa&Yenna i led. Sedan Mellis&Malvin, Sussie&Sluggo och sist Frank.

Vid Lekåsen fädbodar (I bakgrunden)

Lekåsen är väl "det perfekta fäbodstället" misstänker jag. En hel liten bysamling av gamla stugor som ligger omgärdad av höjder och snötyngda granar. Runt det hela en välhållen gärdsgård. När jag var här första gången - för ca 15 år sedan - bodde det fortfarande en gammal ungkarl i ett av husen. Hyfsat ensligt med ca en mil ner till Drevdagen som ligger vid vägs ände och i sin tur 200km ovanför Mora - närmaste stad...

Mellan Lekåsen och IdPersätern

Från Lekåsen går det rätt mycket uppför och snart kom vi upp på vidsträckta myrmarker och åsar med enstaka träd. Knotvuxen snöbemängd skog och torrfuror och torrgranar överallt. Ner mot IdPerssätern är det flera branta utförslöpor så det gäller att stå på bromsen. En sista nerförsbacke så kom vi ner till ledkrysset.

Kafferast

Vi åkte aldrig upp till IdPerssätern utan tog leden tillbaka mot Drevdagen. Strax stannade vi och jag ankrade släden och satte ut rastankaret. Fikarast! Men Frank hade en helt annan mening! Vi hade kört 15km men vadå?? Frank ställde sig genast och gapade och gapade och gapade. Så det var bara att slänga i sig kaffet och fortsätta hemöver.

När jag stod där på släden och hundarna tuffade på och solen sken så tänkte jag att det är ovärderligt att komma upp så här och köra släde på riktigt. Visst - träning med ATVn är förstås nödvändigt och är för min del grunden till ett bra spann. Men både en själv och hundarna måste också träna att köra släde och träna på att vara ute på överblåsta spår och stanna och knapra på snacks och allt annat som hör till. Jag hade också fått bra vibbar från "barnen". Lillfjanten Mellis bara växer och växer. Fortfarande urbarnslig i hemmiljö men växte i spannet och ute på spåret. Malvin på nåt vis oförstörbar. Bar jobbar och jobbar och flinar och ständigt superlycklig. Molly har länge varit väldigt mogen som slädhund. Men har kanske stått still i utvecklingen ett tag. Men OK - det kan naturligtvis bero på att hon just har löpt.

Frank står o gapar och vill vidare

Sussie o Sluggo tar det med ro

Malvin o Mellis har tryck i draglinorna

På kvällen blev jag inbjuden till Torbjörn&Alice dotter AnnSofie på kvällsmat. Vi var ett halvdussin "grannar" (tillika slädhundsmänniskor) samlade och vi fick en lokal meny bestående av Römmegröt och kokt röding. Lite speciellt men riktigt gott!

På kvällen var det kristallklart och en strålande fullmåne. Lördag morgon vaknade jag till strålande sol och -30 grader. Dags att dra hemåt.