Vildmarksracet 2014

18 januari skulle vi starta i Vildmarksracet uppe i Nornäs. En "prova-på-tävling" för kommande långdistanskörare. Nu hade  jag ju kört flera långlopp. Men med bara sju hundar i tävlingsbart skick och ganska så mager träning så kändes de 12 milen rätt lagom. Banan blev i sista stund lite omändrad eftersom det var så väldigt lite snö där uppe. I slutändan blev det ca 70+55km. Tack vare hjälp av Marika fick jag ledigt på fredan och kunde rulla iväg direkt efter en tidig lunch.
Lugn resa och jag var uppe strax efter klockan fem. Parkeringen var nästan tom så jag kunde ta en bra plats i bortre änden av planen. Hittade en minimal plats för tältet precis mellan plogkanten och träddungen. Jag hade från början tänkt att det skulle vara trevligt att tälta men ju närmare helgen vi kom desto kallare blev jag om fötterna så att säga. Trots allt så tältade jag och nu var det inte så gruvligt kallt som det kan vara här uppe. Under natten låg det på 15-20 minus så i dunsovsäcken mådde jag bulle. Efter hundmatande och lite egen kvällsmat och montering av släden gick jag ner till bystugan och registrerade mig. Fick karta över banan och snackade med en del bekanta. Sen tillbaka till bilen och kröp ner i säcken ganska tidigt.

Base Camp vid parkeringen med månskenet över granarna.

Så var det lördag och dagen D. Morgonen och förmiddan gick i behagligt tempo med packning av släden, förarmöte och allt annat som alltid ska göras. Exv att ta ner depotsäckarna till checkpointen och kolla in läget där. Gick tillbaka till hundarna där veterinären Sergio (vet Lussekofta) kollade Casper extra noga. Han är ändock 11½ år men Sergio hittade inga frågetecken hos Casper. En stor fördel med denna tävling var att du fick starta när du själv var färdig. Ingen hets alltså och när jag var redo att ge mig iväg fick jag också hjälp av en ATV med larvfötter. Lugnt och säkert alltså! Jag hade satt Sussie och Yenna i led, sedan Mellis och Lisa, Sluggo gick singel och grabbarna Casper och Stor-Malvin längst bak. Spannet fungerade perfekt och först som sist: Yenna är en otrolig hund. Helt felfri!

GPS-karta över Vildmarksracet

Första slingan var väldigt flack och lättkörd. Gick en bit norröver och vände sedan tillbaka och följde sjökanten tillbaka ner mot vägövergången. De 17 km fram till vägövergången tog ca en timme. Strax innan blev jag omkörd av Trond Hansen som körde suveränt fort med sina siberian. När jag kört ett par mil stannade jag på en myr för att snakka hundarna. Det fanns inget ankarfäste men en bra tall precis intill spåret där jag kunde sätta fast fånglinan. Jag tog ett steg ut i snön och oooooops sjönk jag ner till knäet! Först trodde jag att det var lössnö men strax insåg jag att jag trampat ner i ett dyhål. Shit också - varför skulle det här hända? Det var bara att ta av sig stöveln och sätta på nya torra sockor från påsen märkt "reservkläder".  Med hundarna nysnakkade fortsatte vi uppför höjderna mot särnavägen. Det knallade på riktigt bra. Spåret steg ständigt uppför men inga riktiga mördarbackar. Spåret svängde hit och dit. Vi kom ikapp ett samojedspann som såg ut att ha det rätt jobbigt. Stannade och snakkade. Fortsatte. Körde förbi några pulkaekipage. En lång lång lång nedförsluta på vägen förbi Göljåreservatet. Genom ett skogsparti över till vägen som gick tillbaka mot Nornäs. Lite uppför men vi behövde inte upp tillbaka till högsta punkten igen.
Efter vägen kom en lång lång lång sträcka över ett antal myrar och genom ett antal skogspartier.  Snart skulle den besvärliga vänsterkurvan komma som dom varnat för under förarmötet. Det tog tid men så kom den. Med lite lagom bromsning nerför några knöliga backar så var vi ute på nästa väg. När vi stannade och snakkade här så kröp skymningen allt närmare så jag tog på reflexväst och pannlampan. Hundarna hade gått jättebra. De var förstås rätt trötta men lyckliga och glada och beredda på att fortsätta när jag sa "OK - nu kör vi!" Vi fortsatte en liten bit och så kom vi hux flux ner på sjön Noren.  Nu hade vi bara några km kvar till checkpoint och det blev en härlig resa i mörkret. Hundarna hade piggnat till en hel del. Vi hade tävlat på de här spåren för några år sedan. Dom visste nog att vi snart skulle vara framme. Sista biten fram var väl markerad med blinkande lyktor som stod i rad längs spåret.

Stor Malvin och Casper vilar på check point.

 Fick en parkeringsplats, frontankaret ut, hundarna en första snakkbit, köket på, halm under alla vovvar, kulorna blötlagda i kalops-hundkött-soppa. Alla hundar åt - Casper fick jag dock handmata med en A/D-burk. Så kom dom till ro. Jag hade med filtar men det uppskattade dom inte så värst. Dock var dom mysiga att ligga på! Det var väl neråt 20 minus så Sussie och Yenna fick på sig täcken eftersom dom tappat det mesta av vinterpälsen före jul. Själv gick jag upp till bystugan för att vila en stund och testa deras hamburgare. Det var en hel del folk där och jag fick en plats vid Anders och Agneta. Hamburgaren var helt OK och tillvaron började kännas prima. Dags att ta av stöveln jag plurrat med. Men den gick inte att få av? Inte ens med hjälp av Anders! Till slut visade det sig att strumporna frusit fast i stöveln. Med hjälp av hetvatten kunde jag så småningom få bort de fuktiga sockorna och sätta i en ny innerstövel och ta på mig nya torra sockor. Tårna såg lite vita ut men jag kunde röra på dom och de kändes varma så läget var under kontroll. Trodde jag! Timmarna på CP gick så fort. Det närmades sig avfärd. Hundarna fick en ny portion soppa, jag plockade ihop alla prylar och så kom vi iväg efter knappt 5 timmars break.
Det var ganska rörigt på CP med lyktor och reflexer överallt. Jag bad om hjälp så jag skulle hitta rätt spår ut och vi kom iväg utan problem. Vi hade också tur nu när vi for iväg. Första biten ut från CP var nämligen spåret gemensamt med sista biten på ingående spår. Strax innan jag stack hade tre spann kommit in till mål men nu var det lugnt så inga problem. Denna runda var densamma som vi kört tidigare fast den första slingan var ej med. Vi fick några härliga timmar på den andra etappen. Hundarna gick jättebra.
Sussie och Yenna fungerar hur bra som helst i led. Sussie står för energin och Yenna står för förståndet. Yenna är helt makalös. Ända sen hon gick i spann vid ett halvt års ålder har hon ständigt varit lika fokuserad och seriös. Allt sammanvägt är hon nog min allra bästa hund.

Yenna och Sussie i led. Superduktiga!

Mellis och Lisa i nästa par var också helt felfria hela loppet. Lillfjanten trasslade inte till det en enda gång! Och Lisa - ja hon är Lisa. Rutinerad, klok, vill alltid göra sitt bästa. Alltid lika positiv. Suverän.

Lisa och Mellis gick som swing helaloppet.

Sluggo gick ju ensammen. Precis som vanligt jobbade han, vilade och åt hela loppet. Precis som vanligt gjorde han en gedigen insats utan strul och konstigheter. Det är häftigt att tänka sig vilken kull detta är - Frejas sista kull. Så många duktiga draghundar som dessutom gjort ifrån sig superbra på utställningar.

Sluggo slädhund

Casper måste få en extra stjärna för sin insats. 11½ år gammal men jobbade precis som han alltid gjort. Dessutom hade han inga magproblem nåt som har hänt ett par gånger tidigare. Kanske var han lite tröttare under rasterna än de andra hundarna. Stor Malvin såg hela tiden lika glad och lycklig ut som han alltid gör. Kanoninsats!

Stor Malvin och Casper i wheel.

Så vi knatade på uppför sluttningarna mot särnavägen. Stannade och snakkade, drog vidare och så gick hela natten. Det var lite trolsk stämning under andra etappen. Det snöade lite lätt och flingorna blixtrade förbi i skenet från pannlampan. Nu kände vi ju igen hela spåret och kilometerna avverkades ganska så fort. När vi kört 10-12 mil så fick hundarna vittring på nåt vilt i skogen. Då var dom inte så trötta längre utan satte iväg i full fart längs spåret! Efter flera timmar kom vi åter ut på sjön och högljutt sjungande "We are the champions - my friends, And we'll keep on fighting Till the end" avverkade vi den sista biten in till mål. Klockan var då 3 på natten. Efter ett kort stopp fortsatte vi längs spåret upp till parkeringen och kom ut där precis bredvid släpet. Hundarna var jättenöjda och visste inte hur fort de kunde komma in i sina boxar.  Snart låg också jag i dunsovsäcken men fick en lite orolig natt. Cirkulationen började återkomma i tårna och det stack som helvetesnålar en bra lång stund.
Nästa dag var det bara att packa ihop grejerna. Pratade med en del gamla draghundsvänner. Prisutdelning i bystugan där arrangörerna fått ihop ett otroligt fint prisbord. In i bilen och en lång tröttsam resa hemöver. Jag hade bara fått enstaka timmar med sömn under natten så det blev till att stanna stup i kvarten och ta en kaffe eller minipromenad eller bara sluta ögonen. Hundarna var superglada när vi kom hem vid sextiden.

Epilog: Det visade sig att jag förfrusit alla tår på vänsterfoten. Två av tårna var det ingen fara med. De tre andra var det värre med. Jag fick verkligen förstklassig hjälp på diabetescentrum.Vi får se vad slutresultatet blir. Det lär ta lite tid..

Förfrusna tår. OBS efter några dar såg dom mycket värre ut!

Valparna är nu en vecka

Tänka sig - nu har det redan gått en vecka. En superintensiv vecka då så mycket händer - samtidigt som det inte händer så mycket. Valparna bara sover och äter och sover och sover lite mer och äter. Och så växer dom förstås med raket fart. Jag har nu vägt dom efter en vecka och kan konstatera följande vikter:
                Födsel       1 vecka
Valp 1:     530g          1060g
Valp 2:     575g          1070g
Valp 3:     540g          1040g
Valp 4:     500g           970g

Alltså i stort en fördubbling av vikten! Lite mer än för Lisas kull. men Ok - dom var 7 stycken att dela på maten och här är dom bara fyra.

Valpgänget attackerar mjölkbaren

Kolla den välfyllda magen!

Även om alla fyra valpar är svarta och vita så har de sina speciella kännetecken. Lite olika mycket färg i hjässan och lite olika vita tecken på nacken. Jag försöker banka in dessa i huvudet men det tar sin tid (åldern?) När de ligger på sidan - vilket de oftast gör såvida de inte äter - så är det svårare att se skillnaden. När de blir äldre så blir det säkert lättare eftersom två är hanar och två tikar. Vi spånar i namn och har flera bra eller mindre bra förslag. Vilka namn det ska bli och vilken hund som ska ha vilket namn får nog mogna en vecka till innan vi bestämmer oss. Men vi ska nog bestämma i alla fall namnen snart så att jag kan skicka in registreringshandlingarna. Det är lika bra att fixa detta i god tid eftersom jag vädrar krångel med detta. Eftersom Striker är född i Sverige och har svenskt regnummer. Men bor i Norge och har alla sina meriter därifrån. Vi får se. Ska jag tro Per så är SKK inte så petiga eftersom dom gärna vill ha in registreringsavgifterna.

Mamma är bara bäst!

Molly har haft lite jobbigt. Hon ligger ofta och hässjar, bäddar då och då med stor frenesi, kan ibland vandra omkring i huset och på nåt vis leta efter nåt. Gunilla säger att hon letar efter den femte valpen. Men det känns ändock osannolikt. Jag tror att hon har en hel del eftervärkar som dra ihop magfläsket och att det är detta hon reagerar på. Då och då har hon en del mindre rödfärgade blödningar. Men både dessa och bäddandet och det andra tycks ha avtagit de senaste två dagarna så jag hoppas det snart har gått över helt. Annars tycks hon vara i prima kondition. Hon törs nu lämna valparna hemma och gå på kortare (10-minuters) promenader. Hon ät görhungrig och får tre fulla mål per dag. Tutterna känns väldigt fina och ännu (peppar peppar) inga tecken på mjölkstockning. Det är bara ett par veckor till så får valpisarna börja provsmaka lite mat och sen  sinar mjölkbaren mer och mer.

Usch - allt detta går så himla fort. Det gäller att njuta av varenda ögonblick den här intensiva tiden. Varje gång jag går förbi valplådan så är det någon valp som ser så där obeskrivligt söt och mysig ut att man bara vill pussa ner den och äta upp den. Och fotografera den måste man helt enkelt bara göra. Jag har samlat en rad foton från denna första vecka på http://mollysvalpar.candymans.se/#!album-28-0

Mollys valpning

Först räknade jag ner veckor. Sen räknade jag ner dagar. Så var det plötsligt dags för Molly att klämma fram sina valpar. Det blev lite tidigare än jag trott. 63 dagar skulle vara onsdag 2 oktober. Men jag trodde nog att det skulle bli ett par tre dar senare. Men så satte det igång faktiskt lite redan på måndan den sista september. Hon hade förvärkar mest hela dan. Och tempen sjönk och på måndag kväll var den nere på 36,8. På tisdag morgon SMSade jag Jane och sa att jag nog måste vara hemma den dan. Schemakris på jobbet - men vad gör man? Det hade kommit lite mjölk i tutterna längst ner på Molly, tempen hade börjar stiga igen och hon låg där hela tiden i valpsängen och hässjade och såg allmänt olycklig ut. Klockan två på dan var tempen uppe på 38 grader. Strax därpå ringde jag smådjurskliniken och undrade hur jag skulle göra? Fick ett rätt ointresserat svar. Visst kunde jag åka till Karlskoga men det fanns väl egentligen ingen anledning?? Så jag avvaktade och väntade. Snart var det väl äntligen dags?!

Men det lät dröja på sig till halv sju på kvällen. Den första valpen kändes som en rätt stor rackare. Molly hade krystat ut huvudet men sen gick det trögt. Vi hjälptes åt och efter några minuter ploppade den första valpen ut. Det var en svart-vit hane som vägde 530 gram. Molly var ganska så burdus med valpisen och slickade och bet i honom så att han skrek för fullt.

Nästa valp ploppade ut utan problem en knapp halvtimme senare. Det var också en svart-vit hane och denna vägde hela 575 gram. Här kan sägas att den största valpen i Lisas kull vägde 550 gram. Han som sedan blev Stor Malvin.

Sen tog det en knapp timme innan den tredje valpen kom ut. Hon kom med benen först och jag fick hjälpa till och dra ut henne. Nu hade Molly fattat galoppen. Hon slickade och bet av navelsträng och gjorde allt annat som en präktig mor förväntas göra. Klockan var nu 19.45. Denna valp var också svart-vit och vägde 540 gram.

En timme senare gick fostervattnet för nästa valp. Inget hände på direkten så rätt snart tog jag ut Molly på minipromenad på gräsmattan. Vi hann bara gå 1½ varv så klämde hon ut den fjärde valpen. Också en tik och jag svepte in henne i en handduk och vi gick in tillbaka till resten av valparna. Även denna valp var svart-vit och hon var definitivt minst och vägde bara 500 gram.

Nu inträdde en tid av lugn och ro och familjelyckan frodades i valplådan. Men själv var jag rätt orolig. Det skulle ju komma minst en till valp! Det hade röntgen en dryg vecka tidigare visat. Det blev en sömnlös natt. Satt uppe till ettdraget. Gick ut på korta promenader med Molly men utan resultat Vaknade flera gånger och kollade läget och gick ut med henne igen i beckmörkret iklädd reflexjacka och pannlampa.

Tänk att dom här småttingarna kanske ska gå PD300  om tre år?!

Hela gänget - jo det ska vara fyra valpisar där!

På morgonen var var det fridfullt i valplådan. De små smackade och åt och somnade sedan som små stockar. Det hade kommit lite flytningar på bädden men inget större. Direkt när dom öppnade kl åtta ringde jag smådjurskliniken. Efter lite diskussion fick jag en tid i Karlskoga klockan nio. Så vi packade in Molly där bak med sina valpar och drog iväg. Tre minuter innan dom öppnade så stod vi där med Molly och en korg fylld av valpar. Här gick det väldigt snabbt och smidigt. Vi fick hjälp direkt av veterinär Lina Björnlund. En riktig bamsestor valp satt fast i slidöppningen. Efter stort besvär och en helflaska glidmedel fick hon till slut ut den 688 gram stora hanvalpen. Han var förstås dödfödd. En röntgenkoll visade att alla valpar och efterbörd och allt var ute. Så vi åkte hemåt ganska så lättade.  Men samtidigt ganska ledsna. Visst funderade jag på om jag kunde ha gjort nåt annorlunda? Så är det alltid. Hade vi direkt åkt till veterinär på kvällen när inte den sista valpen kom hade han kanske klarat sig? Eller? Vid midnatt och jourveternär i Karlstad som närmaste alternativ så gör du kanske inte det i första taget.

2án och 1án sussar

Så fina och så små. Kolla exv de pyttesmå klorna!

Men OK: NU har vi fyra fina valpar att glädja oss åt. Dom äter och sover och Molly pysslar om dom på bästa sätt. Golvvärmen är påslagen och alla förlossningshanddukar tvättade. Nu ska vi bara kolla Mollys temperatur ett par veckor framåt så att inga komplikationer dyker upp. Men det ska det väl ändock inte göra.

Fotografering av Molly

Igår var vi till veterinären Molly och jag. Vi skulle ta en röntgenbild på hennes mage. För att kunna se hur många valpar det ska bli. Känns tryggt att veta så att det inte uppstår några komplikationer i onödan. ATT hon är dräktig var jag alldeles säker på. Hon har ökat 4 kilo i vikt. Magen sväller och breder ut sig åt alla håll. Hon har tappat det mesta av pälsen på magen. Tutterna har blivit stora och rödrosa.

Mollys mage med lysande tutter.

Många säkra tecken. Men OK - vi hade en bouvierhund som visade alla tecken på dräktighet. Fram till mjölk i spenarna och bäddning och allt. Utom valpar. Så skendräktighet kan vara lurig. Nu hade det gått drygt 7 veckor sen parning så valparna skulle vara rejält röntgentäta. Fotograferingen gick himla smidigt. Jag och veterinären studerade bilden. Försökte räkna och få till det. Det mest iögonfallande var annars en rad med småsten som låg i Mollys mage. Till slut kom vi fram till en siffra så nu är det bara att räkna ner 2 veckor till. Idag har jag rustat i ordning valpningssängen och gått igenom valpningsväskan så att allt ska vara redo.

Lite fixeringsbild att räkna valparna!

Garmin Montana 650

För ett tag sen fick jag min nya GPS Garmin Montana 650. (Fick och fick - den kostade drygt 4 kkr) Jag hade tidigare en Garmin eTrex som jag haft i flera år. Nu har jag testat min nya GPS ett tag och som helhet kan jag konstatera att jag är riktigt nöjd med den.

De stora fördelarna med den är

• Den stora lättlästa skärmen på 4".
• Det nya kartmaterialet (Friluftskartan Pro V3) som gör att du även kan lägga en rutt längs exv en vandringsled. För en gammal kartnörd som mig så är inte en GPS att jämföra med en "riktig" papperskarta. Dock har Montana kommit ganska långt på väg. 
• Den mycket exakta GPS-mottagaren som fungerar även i tät skog och inomhus i ett vanligt trähus. 
• Pekskärmen var jag lite skeptisk till från början. Hur fungerar det på vintern? Men den håller vad dom lovar: Pekskärmen fungerar även med tunnare vantar på. (Dock inte med tjockare handskar) Så pekskärmen är en klar vinnare.
• Laddningsbart litiumbatteri som är enkelt att ladda. Räcker ca 16 timmar? Du kan också använda 3 st AA litiumbatterier vilket förstås behövs på längre turer.

Det finns förstås en och annan nackdel:

- Storleken och vikten är nog det som är mest påtagligt. 289g och 7,48x14,42x3,64 cm Inget som obemärkt bara slinker med i fickan så att säga. 

- En kortfattad bruksanvisning följer med elektroniskt i GPSn. Men den är ganska rudimentär och många saker får du lista ut själv.

- Priset: Köpte min från Outdoorexpeerten  för 4.365kr men sen kommer kartorna till för ca 1800kr per 1/4-del av Sverige. 

Till GPSn och kartorna finns Garmins kartprogram som heter Base Camp. Fungerar ganska så intuitivt men här finns knappt någon bruksanvisning alls. Du får leta på nätet där det finns en del "privata" handledningar och videos. Dock väldigt smidigt att sitta vid datorn och lägga in waypoints och rutter och sedan överföra dom till GPSn.

Montana är egentligen ingen bilnavigator. Men den stora skärmen gör att den går att använda hyfsat även i bilen. Men ska det fungera bra så får du skaffa en vägkarta för 500kr samt helst ett speciellt bilfäste som går lös på 900kr! (I den sitter också en inbyggd högtalare) 

Just den modell som heter 650 har också en inbyggd kamera. En ganska enkel historia på 5,2 Mp. Kvalitet kanske jämförbar med en mobilkamera men absolut inte att jämföra med en "riktig" kamera. Dock lite kul att ta ett kort här och var under turen och bilderna följer sedan med spåret in i datorn när du sparar spåret. 

Testbilder:

Molly

Fikastället

Sammanfattningsvis en riktigt bra GPS som tack vare sin stora skärm gör att även mina gamla trötta ögon ser det mesta riktigt bra (i starkt solljus hyfsat bra i alla fall) Den stora skärmen tillsammans med det jättebra kartmaterialet gör att jag redan är jättenöjd med den.

Mollys resa till Stiker

En koll på historiken visade att tikarna skulle börja löpa runt v.30. Dom hade gärna fått vänta fram till augusti (och min semester) men Molly satte igång enligt schemat. Efter en veckas löpning  hade jag tre dagars ledig på jobbet. Haagen med familj och hundar var i hyttan i Jerpen. Molly var för säkerhets skull avmaskad och försedd med pass. Så på måndan satte vi iväg på den 60 mil långa resan norröver. Det är långt. Ganska så långt. Sommar och semester och rätt mycket husvagnar och husbilar. Men vi kom fram. Trots allt var det tursamt att Haagen hade semester och var i Jerpen. Det hade det varit 10 mil längre att åka till Stjördal.
Vi blev (förstås!) väldigt väl mottagna. Förutom Haagen, Ann Judit och Aud Kristin var även Björn med käresta Ida där. Jag slog upp tältet så att Molly kunde sova med mig. Hon åt och fick hälsa på Striker. Men det var ganska så morrigt. Så vi fick avvakta. På kvällen blev det bålkos i slagboden nere vid stranden och Haagen stekte älgkött på Muurikkan. 

Molly och Striker

Timrat båthus vid Jerpensjön

På måndag morgon åkte jag och Haagen ut och vittjade näten. 6-7 kilo sik och finfin abborre tyckte jag var strålande. Men de brukar få mycket mer och framför allt öring och röding. Men vår och höst är bästa fisketiden. Abborrarna frystes in som hundfisk. Siken åt vi till kvällsmat på tisdan. Dagen förflöt. Hundsnack och mer hundsnack. Promenad bort till hembygdsgården. Molly och Striker var med men tiden var ännu inte den rätta.

Onsdag morgon tog vi en promenad bort till Stålsviken och nu tyckte Molly att tiden var inne för en första parning. Varför blev det nu Molly och Striker?
Nu hade jag två tikar att välja på: Mellis och Molly. Kullsyskon i Lisas kull för fyra år sedan. Trots kullsystrar så är dom rätt olika till typ och temperament. Molly är faktiskt ganska lik sin mamma. Både till typ och temperament. Men hon är förvisso en storlek större än Lisa. Hon har en makalös rejäl och tjock päls så hon ser större ut än hon egentligen är. Och hon är ett snäpp barskare än Lisa. Har en hög integritet så hon faller inte i armarna på vem som helst. Som draghund är hon verkligen bra. Går i led utan att tveka. Var till synes helt opåverkad efter att ha gått 25 mil på Amundsen i vintras.

Hur ska man nu beskriva den här Striker? Jo han är fem år gammal. Har ett mycket trevligt temperament. Lite av Malvins temperament kändes det som. Svart och vit till färgen. Bra storlek och proportioner. Har haft två kullar tidigare. Duktig ledarhund i Haagens spann. Gick exv en stor del i led när Haagen körde PD300 vintern 2012.

Striker under PD 2012

Striker har en intressant stamtavla som jag tycker matchar Mollys väldigt väl.
Strikers pappa är Vargevass Enok.  Mycket vänligt temperament och en lekfull vovve. Har gått som ledarhund i Karstens spann på många långdistanslopp.  http://www.vargevass.com/dogs/enok.html
Mamma till Striker är Magpie - en hund från Karen Ramstead men nu hos Katerinas kennel.
http://kippsiberians.kokeshnet.com/ .

Mollys mamma är vår egen Lisa. Född hos Katerina. Lisas föräldrar är båda från Karen Ramstead. Lisa är en genommysig hund, mjuk och vänlig till temperamentet. Hängiven draghund och är en av mina bästa ledarhundar.

Lisa i led under hennes första Polar Distans.

Mollys pappa är Magneto. Också en North Wapiti hund som numera är hos Katerina. En stor men lätt hund som gått med i flera långdistanslopp i USA innan han flyttade hit.

Magneto

Så 3/4 av bakgrunden är från North Wapiti men inavelsgraden blir ej mer än 1,7%  Intressanta hundar i stamtavlan är Grover samt Smiley - ett brödrapar som i många år var kärnan i Karen Ramsteads Iditarodspann.

På onsdan åkte jag hem för att jobba ett par dar. Fick rapport att de unga tu parats igen på fredag morgon. Lördag var det dags för en ny t.o.r. resa till Jerpen.  Det var åter 60 mil dit men även denna gång gick resan bra. Jag tog det ganska lugnt och tog flera långa raster. Var lite trångt att passera Svenstavik eftersom SKK hade en stor hundutställning där denna helg. På kvällen blev det ytterligare en parning så nu kändes det som om vi hade gjort vad vi kunnat för att det skulle bli en gäng valpar framöver.
En av höjdpunkterna på besöket var förvisso att kolla in Kaisers valpkull. De var 9 veckor och ett riktigt busgäng. De var sex valpar från början men en hade redan flyttat. En av valparna (Zorro) tyckte jag mest om. Kaiser har Sarek till far och Zorro var väldigt lik våran Sarek till typ och sätt. Ja Sarek hade varit tanken från början. Men sorgligt nog avled han av tarmvred i våras. Jättetrist.

Kaiser med sina valpar. Zorro andra valpen från vänster.

Söndag morgon var det dags för hemfärd. Tänk om - om vi ändock hade bott lite närmare Jerpen och Stjördal... Nu blir det inte så ofta vi ses. Men Haagen och jag smidde planer om kommande turer med de valpar som nu förhoppningsvis var på gång i Mollys mage. Tälttur till Anaris 2015?? Nu var det bara att räkna veckorna fram till oktober. Först så blir det en röntgenkoll efter 6 veckor för att se om där är några valpar och hur många det blir. Ja man kanske inte bara ska leva i en drömvärld. Men att ha drömmar att leva mot och jobba för tycker jag är en av de viktigaste ingredienserna i tillvaron. Nåt av det viktigaste i livet faktiskt.

Mitt Amundsen race etapp III

Etapp III

Så kom jag då äntligen iväg från Storåbränna. Lämnade Handler Hans att lasta in all grejer i bilen och kratta ihop halmen. Sedan sätta sig i bilen och åka ner till stugan i Strömsund 45 minuter bort. Där kunde han hoppas på några timmars sömn innan han skulle lasta in ny hundmat och nya grejer i bilen och åka upp tillbaka till Storåbränna och ta emot mushern på morgonkulan.  Ett sånt här lopp klarar man knappast utan att ha en handler med sig. Stort tack till Handler Hans!

Den här tredje etappen blev verkligen något alldeles extra. De första timmarna lyste fullmånen och det var knappt jag behövde använda pannlampan. Nu åkte vi åter upp till Öjarn, över sjön men sen direkt upp till Öjarsflon. Vände tillbaka och tog samma spår söderut som i morse, men sen tog vi av västerut ner mot Lakavattnet. Här fick vi en intressant resa i branterna ner mot Storån. Passerade ån på en smal isbrygga just intill den häftiga hängbron. Sedan mycket uppför på ett slingrigt spår och sen en hel del spektakulära nerförsbackar ner mot Lakavattnet. Klockan var närmare midnatt när vi kom ner mot Lakavattnet just där spåret vände uppåt mot fjällen. Här stannade vi och snakkade och vilade en stund. Fullmånen sken över granskogen och vi var mitt i det stora äventyret!

Månsken vid Lakavattnet

Nu blev det en rejäl stigning upp mot lågfjällen. Lisa och Yenna hade gått i led ända från start. Med den äran. Outtröttliga hade de tagit oss ända hit. Men nu tyckte tydligen Lisa att enough is enough. Efter bara ett par hundra meter stannade hon och la sig ner i snön. Så jag flyttade ner henne i spannet och satte Stor Malvin i led tillsammans med Yenna. Ett riktigt lyckat drag visade det sig. Malvin är stor och stark och med bra driv i steget. Alltid lika lycklig och glad och med ett stort flin i hela ansiktet.  Kanske lite barnslig fortfarande. Nu följde en helt fantastisk resa upp genom det område som av lokalbefolkningen kallas "Lilla Alaska". Först en del skog som glesnade allt eftersom. Mycket myrmarker och sjöar och runt omkring små fjällvålar med gles fjällbjörkskog. Det hade nu börjat snöa lite lätt men i stort vindstilla så vi tuggade på längs skoterspåret.

Natten var helt magisk. Jag var där alldeles ensammen med mina hundar mitt ute i ett stort vildmarksområde. Mitt ute i äventyret. Vilken sagolik upplevelse! I släden fanns allt vi behövde för att leva och överleva. Livet kan inte bli så mycket bättre. Malvin var så duktig där i led. Dock lite väl lekfull och då och då kastade han sig ut i snön när han hörde nån sork där nere. Det var bara för Yenna att följa med ut i snön. Jag kunde ju inte bli arg. Malvin trivdes så himla bra och tyckte livet var en enda lek och ett enda stort äventyr. Och han var så duktig. Yenna var väl lite mindre tolerant och så snart jag dragit upp Malvin på spåret igen så fortsatte vi. Och fortsatte genom denna underbara natt. Nån kan ju undra om det inte blir långtråkigt att stå där på släden mil efter mil. Timme efter timme. Men du har inte långtråkigt ett ögonblick. Först så måste du hela tiden styra släden och ibland hjälpa till och sparka och ibland bromsa i nedförsbackar. Sedan håller du hela tiden ett vakande öga på hundarna. Blicken går från hund till hund. Kollar in varje hund: Håller hunden en jämn och fin trav? Inga ojämnheter i gången? Hur ser kroppsspråket ut? Hur ser öronen ut? Hur ser svansen ut? Minsta lilla tecken på nån oegentlighet gör att du stelnar till.

Men allt flöt på så bra. Jag bara önskade att det aldrig skulle ta slut. Vi kom ner i lite granskog. Hörde plötsligt nån som ropade?! Nån eller nåt?! Det måste vara en uggla som vi stött på. Kunde sen konstatera att det var en slaguggla som varnade för oss där i natten. Så himla häftigt! Så mer myrar och lite skog och mer myrar. Snöfallet fortsatte. Kom så småningom ner på en långsmal sjö med höga grusåsar längs båda stränderna. Stannade i bortre änden och ringde ner till checkpoint och förvarnade dom att jag snart skulle vara framme. Dock lite för tidigt visade det sig. Jag trodde att detta var Lakavattnet men dit hade vi fortfarande några kilometer kvar. Hundarna bara fortsatte. Och fortsatte. Åh så jag beundrade dessa soffpotatisar som hade så mycket ork och vilja inom sig. Man kan ju undra varför de överhuvud taget ställer upp på detta? Och de måste älska det för varje gång vi stannade och pustade gick deras svansar förväntansfullt fram och tillbaka. Ska vi inte vidare husse?! Lita snakks och lite öronmys så var vi på iväg igen. Och varje gång stod lilla Sussie och skrek av iver att fortsätta. Vilka hundar......

Nu började det ljusna och vi närmade oss Storåbränna igen. Hundarna kände att det var något speciellt på gång. Det var en fröjd att se hur dom de sista kilometerna upp till checkpoint till stora delar gick i full galopp. Kom fram till byn söderifrån och skulle nu upp igenom hela byn. Nya spännande gårdstun och vägövergångar och annat. Och naturligtvis skulle det jävlas in i det sista. Vi hade väl bara ett par hundra meter kvar upp till checkpoint när vi passerade uppfarten till ett hus. Och där kommer en Jack Russel rusande mot oss vilt skällande. Jösses!! Hittade knappt ankarfäste på den plogade vägen och sen fram och hålla hundarna. Försökte jaga tillbaka hundskrället. Förgäves. Men han var bara sällskapssjuk och for runt alla hundar och hälsade. Det blev lite morrningar men inget mer. Men vi stod där vi stod och till slut tänkte jag att detta måste vara en nödsituation. Så jag ringde upp till Handler Hans. Efter några minuter kom han ner och tog fatt i hunden. Bar upp den till huset där ägaren just kom ut i bara kallingarna! Han hade väl bara släppt ut hunden på morgonen och sen gått och lagt sig igen.

Strax därpå var vi uppe på checkpoint och klockan var nu halv åtta på morgonen. Fick för tredje gången 12 burkar Troll hundmat som siste åkare in till checkpoint! Gjorde en hastig kalkyl. Konstaterade att jag måste vila minst 6 timmar på checkpoint. Sedan 6-7 timmar ner till Strömsund. Alltså klockan skulle vara åtta nio på kvällen innan vi var framme. Jag skulle missa musher dinner!! Förmodligen skulle jag få ställa av Lisa men i övrigt skulle hundarna säkert klara det. Dom hade fortfarande mycket kraft och energi kvar. Det var värre med mushern som nu inte hade sovit en blund på två dygn! Helt kocko i hjärnan kan man säga. Så jag beslöt att bryta här. Trots allt så var jag superskitnöjd. Vi hade klarat tre etapper och kört ca 250km. Betydligt längre än vi nånsin gjort tidigare. Hundarna hade gått kanonfint hela tiden och jag var verkligen så himla stolt och nöjd med dom. Vilka hjältar!

Hjältarna 

Yenna - min superhjälte

Yenna. Sju år gammal.Tar detta med hundkörning på största allvar. Alltid 100% fokuserad. Outtröttlig. Missade inte ett steg eller ett enda kommande på hela vägen. Superhund. Jag älskar dig Yenna!

Yenna tv och Malvin th

Malvin. 3 år gammal. Absolut min nästa stora stjärna. Stor och stark och alltid med lika glada humör och positiva utstrålning. Lite omogen men redan en superhund. Jag älskar dig Stor Malvin!

Molly tv och Mellis th

Molly 3 år gammal. Rejäl dam med ett rejält temperament. Henne sätter sig ingen på. Hennes favoritplats är på madrassen nedanför TVn. En del ser ner på röda siberian och fnyser "showdog"! Ack hur fel de har! Hon gick alla 250 km utan att klaga. Utan att trassla. Utan att ett enda ögonblick slaka på draglinan. Åt och sov som ett riktigt proffs. En riktig arbetande siberian av bästa slag. Gick tillsammans med sin syster Mellis i swing hela tiden. Molly - jag älskar dig faktiskt en hel del!

Mellia 3 år gammal. Eller Lillfjanten som hon kallas i vardagslag. Märkligt att se hur denna soffpotatis och smått löjliga och pipiga hund förvandlas till en fullfjädrad slädhund när det gäller. Visserligen så har hon en benägenhet att trassla till det ibland. Men i stort klockren. Ger mycket energi till spannet. Puss Mellis.

Lisa tv och Casper th

 Lisa. 7 år gammal En hund med en stamtavla som vimlar av Iditarodstjärnor. En mycket rutinerad hund. Ett fantastiskt vänligt temperament. Vill alltid göra sitt allra allra bästa. En otroligt tät päls så värmen under denna tur var inte så bra. Mamma till Malvin, Molly och Mellis. Lisa - jag älskar dig!

Casper 10 år gammal. En Northome hund. Stor, lite barnslig. Hög integritet. Var lite tagen av stunden första dagen men gick sen som på räls. Stor och stark. Pratar ofta och högljutt. Ingen kramhund - men han får ändock en bamsekram!

Sluggo tv och Sussie th

Sluggo 9 år gammal. Eller Sluggo Slädhund som jag brukar kalla honom. Kommer från Frejas andra kull och en syskonskara som nog är omöjlig att överträffa vad gäller meriter på både utställning och tävling. En hund som sällan märks. Jobbar bara på och jobbar på. Äter sover drar med samma entusiasm. Ovärderlig. Sluggo vad jag älskar dig!

Sussie 7 år gammal. Syster med Yenna. En riktig hussegris och pussrumpa. Har övertagit sin mammas roll som spannets energigivare. Massor av temperament. Förbrukade faktiskt bara två nacklinor under loppet. Lever verkligen upp till epitetet liten men naggande god. Puss på dig husses älskling!

PS Musher Dinner blev en besvikelse. Kostade 200kr (för handlern) men när vi kom fram till maten så var hälften av grytorna slut! Lite väl dyrt för några korvskivor och slabbig potatissallad kan man tycka!