Polar Distans 2017

Världens bästa hundar!!

Först flera månaders träning av hundarna  (OK - september blev inte mycket träning pga höstvärmen... och i januari var vägarna rena blankisen...) Sedan körde jag Vildmarksracet och kände att allt var under kontroll. I februari var jag två veckor uppe i Drevdagen med bra träningsturer varje dag. Alla hundar gick bra - även om gamla Lisa (10 år) hade tappat en del fart.  Samtidigt hade Mollys "valpar" utvecklats väldigt mycket från förra vintern. Både fysiskt och allra helst mentalt. Men trots allt så tyckte jag att vi hade fått hyfsat med träning. Det är lätt att bli stressad när man läser på facebook hur mycket alla andra tränar. Men man måste ha sin egen plan och följa den och vara nöjd med detta. Och konstigt nog kände jag mig ganska trygg när det var dags för vinterns stora utmaning - Polar Distans. 165km med 8 hundar.

Och allt handlar förstås om hundarna. Och vilka hundar sen! Andra tycker kanske annorlunda, men jag tycker att mina hundar är världens bästa hundar! Det som är extra speciellt är att spannet är ett i huvudsak North Wapiti-spann! Först har vi Lisa, sedan hennes 3 valpar som alla tre är North Wapitihundar. Mollys 4 valpar har som far Haagens hund Striker  och han är  50% North Wapiti och 50% Vargevass. Att jag blivit så såld på North Wapiti-hundar beror på att jag länge följt Karen Ramsteads hundar och alla deras starter i Iditarod. Så förfäderna till mina hundar har tillsammans gjort många starter och genomfört flera Iditarod.

Lisa 10 år
Lisa kommer från Katarinas kennel. Lisa har Tazlina som mor och Captain Canuck som pappa. Lisa är en underbar hund. Mjuk och go och lättillgänglig. Mycket lyhörd.  Självklar auktoritet och flockens obestridliga ledare. Pga sin ålder så har hon tappat lite av sin tidigare fart. Men hennes erfarenhet uppväger detta med råge. På PD gjorde hon en otrolig insats och ledde spannet de första 120km längs ett bitvis tufft och utmanande spår. Hon är mor eller mormor till alla hundar i spannet.

Lisa

Lisa hade en kull för sex år sedan. Där behöll jag tre valpar: Malvin, Molly och Mellis. Pappan är Magneto - också en hund som härstammar från North Wapitis kennel.
Malvin: Eller Stor-Malvin. Går oftast som ledarhund där han gör ett jättejobb. Håller farten uppe men är ibland onödigt sorglös. Stor, stark och med ett härligt temperament. Alltid glad och positiv och livet är en fest! Väldigt social och nyfiken och ska hälsa på eller kolla in allt och alla som vi träffar på. Kan dock ställa till det vid exv omkörningar eftersom han stannar och hälsar på de andra hundarna. På PD gick han i början längre bak i spannet och gjorde ett jättejobb i alla tunga uppförsbackar

Malvin

Molly: En riktig Amazon. Rejäl tik och riktig arbetsskalle. Tuffar fram som en traktor mil efter mil. Lite reserverad till sättet men desto mer kärvänlig till dom hon litar på. 

Molly

Mellis: Eller Lillfjanten som hon ofta kallas. Också en rejäl tik men lite lättare byggd än Molly. När man först ser och hör henne undra man vad det är för en sorts draghund? Men i spannet jobbar hon på oförtrutet utan att göra för mycket 

väsen av sig.

Mellis

Abby - en av Mollys valpar. Har nu blivit 3½ år. Och har - liksom hennes övriga kullsyskon - mognat avsevärt sen förra vintern. Både fysiskt men fram för allt psykiskt. Jag har kört henne en del i led. Men på PD fick hon verkligen bekänna färg. Hon gick i led hela loppet utan att tveka en enda gång eller missa ett steg. Jämte Lisa en av spannets verkliga stjärnor!

Abby

Maggie - Påminner väldigt mycket om sin mamma till både sätt och typ. En liten Amazon! Dock har hon en specialitet: Hon kan aldrig bestämma sig på vilken sida av draglinan hon ska gå. Så det blir ofta lite trassel och ihopsnodda rumplinor. Alla hundar har en förfärlig aptit, men jag tror Maggie är allra värst.

Maggie

Sniper - En stor och ganska högbent kille. En ruskigt snäll och nästan underdånig hund. Jobbar och drar i spannet och allt ser alltid förfärligt lätt ut. Travar alltid på i halvfart känns det som. Trasslar också in sig ibland och blir då synnerligen olycklig. 

Sniper

Mikki - stor och relativt långbent och stark som en oxe. Går alltid i ett behagfullt stilla trav. Jobbar och drar i wheelposition och långa stunder märker man inte honom. Är en relativt osäker hund. Men hans stora trygghet här i livet är mamma-Molly. Så får han gå bredvid henne är allt OK. 

Mikki i wheel bredvid Molly

Etapp I

Veckan före loppet var jag riktigt stressad och nervös. Vaklnade vid femtiden varje morgon med hjärnan full av PD. Packningen kollades och kollades på nytt. Listor skrevs och skrevs på nytt. Men vi kom iväg på söndag morgon. Hundarna skrek av upphetsning när jag lastade in dom i släpet. 35 mil senare var vi framme. Hittade en parkering bredvid Joakim o Mari. Inkvarterade mig på vandrarhemmet.Veterinärkontrollen gick bara bra. Mikki var faktiskt ganska lugn när veterinären kollade honom. Tisdan flöt på med utrustningskontroll och förarmöte. Hann också med lite tid på sängen på vandrarhemmet. 

Lars Jämtsved med sina samojedhundar

Solnedgång över Städjan

Så kom onsdan och idag skulle vi äntligen iväg. Det var fri start mellan klockan ett och tre för min klass. Runt klockan två var vi färdiga att ge oss iväg. Men det blev en stunds fördröjning eftersom 90-graderskurvan ner mot sjön blivit så uppkörd att jag fick "bogsering" ner till strandkanten. Fick väldigt bra hjälp av volontärerna! Så var vi då på väg över sjön och upp över vägen och vidare upp över hygget i början av spåret! 

Etapp I 95km Total stigning 1298m  Etapp II 70km Total stigning 809m 

Det var samma spår som i fjol och hundarna travade på i bra tempo. Vi passerade de välkända platserna med off-road platsen och stugan med hundar bredvid ån. Vidare upp genom skogarna och kom efterhand upp på de vidsträckta myrmarkerna. Stannade för en första snakkning och konstaterade att vi kommit en bit längre än första snakkningen i fjol. Hundarna var riktigt pigga och starka och vi klättrade stadigt på upp mot Vedungsfjället. 

Första snakkning

Lisa & Abby

Skuggorna blir längre och längre

Upp mot Vedungsfjället

Solnedgång

Månsken

Upp mot Blåsut

Det blev en fantastisk eftermiddag och kväll. Vädret klarnade allt mer. Skuggorna blev längre och längre. I sydost steg en (nästan full) måne upp. Västerut gick solen ner i en spektakulärt färgad himmel. Vi passerade ett mindre samojedspann (som verkade ha det tungt) och tuggade på upp mot Blåsut. Det var inte mycket vind, men fullt tillräckligt för att spåret skulle vara helt igenblåst så fort vi kom upp på kalfjället. Så en lång sluttning ner mot Lövhögen. Sista branta biten ner mot ån hade alla tidigare spann bromsat rejält, så det hade blivit djupa fåror i skoterspåret. Tänkte på stackars pulkaåkare! Vi åkte förbi stugorna och sen planade spåret ut och det var lätt körning upp längs dalen mot nordväst. Mindes ju hur det var förra året. Så jag hade planerat att köra ganska långt upp i dalen innan vi skulle ta en längre rast. För sedan visste jag att vi hade en jobbig bit upp på fjället. 

Vi hittade en bra plats att stanna. Och det blev en ren lyx-snakkning! Dubbla snakkportioner till hundarna och mushern fick käka sin "matiga smörgås" och ta ett par muggar te. Några spann for förbi och de undrade nog vad jag hade för mig. En frågade t.o.m. om allt var OK? Jomän jag har aldrig mått bättre! Efter en knapp timme drog vi vidare. Det hade mörknat och vi kämpade på uppför sluttningen. Igenblåsta spår och de gamla kryssen utan reflexer var ofta svåra att se. Kom i alla fall upp till korset. Där tyckte Lisa att vi skulle ta av rejält åt höger. Nja det var nog lite för mycket till höger! Vände och tillbaka till korset, Men där upp lyste en ledreflex i pannlampans sken. Men det var också fel spår. Så vi vände igen och tillbaka till korset. Men nu hade jag lagt upp spåret från i fjol på GPS-kartan. Så vi kröp fram meter för meter och kollade noga. Och till sist så var vi på rätt väg. Men jag får säga att "bekräfta-skyltarna" hade mycket dåliga reflexer! Och sen följde en lång lång lång ja nära en mil lång nästan rak sträcka av spåret över en flack fjällterräng. Hundarna traskade på, månen sken  bakom ryggen så pannlampan behövdes knappt. Och tänka sig - där framför oss drog ett grönt norrsken upp över himlen! Det var nästan en religiös känsla. Och den gamla musherdevisen "I have seen God - and he was a dogmusher" dök upp. Jag har läst den flera gånger och på nåt vis förstått den. Men nu upplevde jag den själv! 

En bra bit bakom mig såg jag en pannlampa. Korset dök upp ganska snart och vi tog av åt vänster. Körde på tills vi kommit ner i dalsänkan innan den rejäla stigningen upp till banans högsta punkt började. Här stannade vi för en snakkstund innan vi drog iväg igen. Passerade ett spann som inte gjorde någonting för att underlätta omkörningen. Hundarna var dock riktigt pigga och starka och fortsatte oförtrutet uppåt. Jag behövde inte sparka så blodigt mycket. Kom ikapp Lars med sina samojedhundar. Han stannade upp så jag smidigt kunde passera. "Nu är vi väl snart uppe?" ropade han. Jag skrattade gott och sa att det nog var en bit kvar. Men vi kom så småningom över fjällryggen på 950 meters höjd.  Sen följde en del spektakulär körning nerför fjällsidan ner mot Morvallen. Passerade stugan där jag och Sniper tältade en sommar för några år sedan. I år var inte spåret efter Morvallen lika super-pistat som förra året. Men här nere i skogslandet var det i alla fall inga igendrivna spår. Dock är den här sträckan ganska så monoton. Det går på en väg nästan fram till Öjvasseln. Och många långa raksträckor. Men hundarna trummade på och vi passerade korset ner mot Dalkojan. Vidare framåt. Kom fram där vägen blir lite mer omväxlande. Förbi platsen där malamutspannet campade förra året. Mötte en skoter med hundburar på släden. Sedan en del uppförsbackar, förbi en samling kojor i skogen. Och sedan roller-coaster-biten som slingrade fram genom skogen ner till checkpoint. Riktigt bra att ha en rejäl MagicShine-lampa på släden sådana gånger!

Öjvasseln

 Kom in på CP vid ettiden på natten. Karina undrade hur länge jag tänkt stanna? "Minst en natt" svarade jag. "Det beror lite på servicen!" Hon fattade skämtet och jag fick lots till en parkering. Hundarna fick direkt sin Hills A/D. (Lite konstigt dock att den i år var stenfrusen? Den brukar annars vara mjuk även vid flera minusgrader.)  Lade ut halm och hämtade vatten och satte fart på Optimusköket. Jag hade förstås kontrollkört det hemma. Men här gick det lite ojämnt med en puffande låga. Vattnet blev dock varmt efter en stund och jag kunde blötlägga maten. Satte till rejält med  vatten så det blev mer typ soppa. Hundarna verkligen slukade maten! Det glädjer ett musherhjärta! Sen kokade jag vatten i all evighet till ett par muggar te till mig och fyllde båda termosarna. 

På Ösvasseln Liksäcken till vänster och köksavdelning till höger

Hundarna sussar på halmen

Bredvid mig låg ett grönlandsspann med 8 hundar. De hade just vilat färdigt och mushern - en ung norsk tjej - drog iväg. Känns som en tuff uppgift att hålla reda på 8 grönlandshundar! Pratade med hennes mamma sedan efter loppet. Hon hade haft grönländare i 35 år men nu var det dottern som körde. Mina hundar hade nu rullat ihop sig på sina halmbäddar och sussade sött fram till morgonen. Själv gjorde jag i ordning liksäcken och förberedde allt för att krypa ner. Alltid lättare när det är bra väder, men det kräver en hel del planering och trixande och ålande för att komma ner i sovsäcken inuti liksäcken och få handskar för torkning och innerstövlar och annat på plats. Utan att snöa ner sig eller så. Det var trångt i säcken och definitivt ingen duxmadrass att "vila ryggen" på. Jag låg och dåsade några timmar innan jag kravlade ut vid halvsju-tiden. 

Etapp II

Hundarna låg fortfarande och vilade lugnt och stilla. En och annan öppnade ett öga och kollade in vad jag hade för mig. Tja jag fixade förstås lite frukost (soppa) till hundarna, fixade frukost till mig, pratade lite med Jenny, packade ihop alla prylar och gjorde hundarna klara för avfärd. Idag var det grått och ganska så milt. Gick bort för att få hjälp till att komma ut från CP. Ett par yngre killar följde med. En av dom sa med myndig röst att "Du får samla ihop halmen och stoppa ner den i säckar!" Det här var mitt femte PD. Bara en gång med handler. Det hade väl aldrig varit några diskussioner om halmen tidigare. Jag blev lite grinig men samlade i alla fall ihop halmen innan jag gav mig iväg. (Jag pratade med Karina efteråt och hon sa att har man ingen handler så fixar volontärerna med halmen!) OK - men nu var vi på väg igen. Lite uppför mot Nysätersvallen. Vidare längs skoterleden på myrarna åt nordväst. I korset upp mot höger och kalfjället. Körde förbi Henrik Söeborg (vi skulle träffas flera gånger senare under dan!) och fortsatte uppöver där dimman tätnade mer och mer. Snart var det riktigt riktigt tät dimma. Det fanns förstås ett spår från alla tidigare hundar som Lisa kunde följa. Men det var långa sträckor igenblåst. Många gånger såg jag inte från ett kors till nästa. Och av fjällen omkring såg jag inte någonting. Vi trevade oss fram i långsam takt. Det var som att vi kröp på alla fyra och trevade oss fram med händerna. Jag hade ingen uppfattning om det gick uppåt eller neråt. Vis av gårdagens händelser så hade jag nu kartan och leden framme på GPSn. Och så hade jag förstås Lisa och Abby i led! Dom var fantastiska!  Nån gång ville Lisa vika av åt höger så jag fick kommendera dom tillbaka på rätt kurs. Men i stort var dom felfria! 

Dimmigt på Vedungsfjället

Efter en evighet kom vi ner till samma kors som igår. Kollade GPSn och tog nu rätt led på en gång. Tuggade åter igen på längs den här nära en mil långa raksträckan över ett småkuperat fjäll. Fast vi såg förstås ingenting. Helt surrealistiskt dök det upp några skotrar på rad i dimman. Vi vinkade åt varandra och så var de åter uppslukade av dimman. Förvånansvärt snabbt kom vi fram till det första korset där vi igår svängde till vänster. Nu fortsatte vi ytterligare en bit i en märkbar uppförssluttning. Och ser man på - där dök nästa korsning upp där vi skulle ta till vänster. Nu hade dimman lättat en del så vi såg i alla fall lite av omgivningarna. Spåret gick över en liten fjällrygg och sedan ner mot Storfjäten. Här efter 12 mils körning märkte jag att Lisa började tappa farten. Men hon hade verkligen överträffat alla förväntningar. Jag hade bara tänkt ha henne i led några mil i början. Och liksom hålla styr på spannet. Men hon plockade fram oanade krafter. Och gjorde ett jättejobb i led på spår som långa bitar var mycket krävande. Så nu satte jag fram Malvin i led tillsammans med Abby. Och så drog vi iväg igen med förnyad energi. Ner genom skogen, en sväng runt gården Storfjäten. Mer skogskörning på lite trixiga spår. Kom över ett krön och där hade Sofia och Helen stannat till för ett  brake vid sidan av spåret. Deras glada snack hördes på långt håll! Jag menar - åka skidor så långt utan att bryta ihop?? Det blir ju totalt två Vasalopp! Och ändock humöret på topp! Jag stannade till några minuter och kollade läget. Fick en hel del positiv energi med mig på spåret. Snart kom vi ut på en väg som vi sen följde i alla evighet. Stannade för lunchrast med snakks till hundarna och en påse frystorkat till mushern. Söeborg passade på att köra förbi men jag kände mig inte stressad. Nu hade vi faktiskt bara några mil kvar till Särna. 

Vi lättade ankar och tuffade på. Förbi korset där vi kom ner från Morvallen igår kväll. Vägen var lika lång och oändlig idag också. Men så kom vi fram till korset ner mot Dalkojan. Först ett bra spår. Körde förbi Söeborg igen strax innan de rejält branta backarna ner mot Dalkojan och ån började. Det här spåret hade jag kört flera gånger på tidigare PD. Men då från andra hållet. Så jag visste rätt väl vad som väntade. Efter att vi passerat ån var det först ganska lugnt med ett vidsträckt myrområde. Men sen blev det en hel del rejält branta uppförsbackar upp över en del hyggen. Men hundarna hade fortfarande bra energi i steget så vi tog oss framåt. 

Malvin och Abby

Malvin och Abby leder spannet uppför ett hygge

Passerade ett spann med ganska så trötta hundar som låg utsträckta på spåret. De hade fått stanna och vila en stund, men efter ett tag hade de återhämtat sig  och kom sen i mål en stund efter mig. Sen en rejäl nedförsbacke och 90 grader höger ut på en väg som jag mindes var plogad för några år sen. Uppför ett nytt stort hygge. Här dök skyltar upp med texten "Särna 20km" och sedan "Särna 15km" Kom ut på lite myrmarker och strax därpå svängde vi av på det stora skoterspåret ner mot Särna. Med cirka en mil kvar stannade vi för en sista snakkning. Sen var det bara att dra vidare. Det gick lätt den här sista biten med rätt mycket utförsbackar. Passerade Ol-Hansblästan och nu var det inte långt kvar! Och på det här spåret hade jag kört för många år sen då SPHK arrangerade sprinttävlingar här i Särna.  Vi kom ut på sista hygget ner mot vägövergången och jag kunde se sjön och kyrkan i Särna. Kände mig riktigt nöjd och stod där på släden och berömde hundarna för hur duktiga de varit. Och i nästa ögonblick blåste Evelyn förbi i full galopp! Och detta efter 30 mil! Blev rätt överraskad eftersom hon - som de flesta andra - inte förvarnade med ett enda ord att hon ville köra om! 

Så den sista uppförsbacken och så var vi i mål! Hela loppet hade gått så himla bra. Även om det var en del tuffa perioder under vägen. Men hundarna var så otroligt duktiga så alla problem löstes efter hand. Alla hundar var förstås superduktiga - var och en på sitt sätt. Molly och Mikki gick i wheel hela vägen. Drog stadigt som två traktorer och  hade aldrig något trassel. Malvin och Sniper gick i nästa par. Också två stora och starka hundar som jobbade klanderfritt hela loppet. Sedan hade jag Maggie och Mellis i point. Maggie hade väl lite trassel för sig men både hon och Mellis jobbade på exemplariskt. Mellis är ju en sådan där hund som bara finns och jobbar men sällan märks. Så Abby och Lisa som ledarhundar. Båda var helt magnifika. Lisa har jag redan berömt. Det var hennes femte Polar Distans. Och hon har dessutom gått ett par Vildmarksrace och även gått 25 mil på Amundsen - mesta delen i led i varje löp. Och dessutom mor eller mormor till alla hundar i spannet! Abby gjorde sin första större insats som ledarhund. Och som hon gjorde det! Hela tiden en framåtdrivande kraft och aldrig nån tvekan eller trassel. Plöjde fram i snödrevet mil efter mil och tröttnade aldrig. En sån hund! 

Vi fick hjälp upp till parkeringen och hundarna fick varsin godbit. När jag sen skulle ge dom kvällsmat såg jag att Abby stod på tre ben. Kollade henne och kunde se att vänster vrist fram var svullen och ömmade. Hämtade en veterinär som kollade henne och konstaterade samma sak. Lade på ett tryckförband (under högljutt skrikande) och hon fick en Metacam. Nästa morgon var hon nästan helt OK men fick nu order att vila ett par veckor framåt. Visade sig att flera andra hundar fått samma problem efter loppet. Och oftast ledarhundar. Jag tror ju att det hänger på att det är lite jobbigare att spåra i snödrevet när du går i led. Dessutom har en ledarhund som regel lite mer driv i steget vilket frestar på ben och leder lite mer. 

Epilog

Ja nu var det bara att njuta! Fredagen var fylld av aktiviteter som PD-arrangörerna ordnat på bästa sätt. Och hundarna skulle förstås ha sitt. Och alla grejer packas ihop. Så det var fullt upp. Sedvanlig social lunch med stekning av kolbullar framför campingen. Solen sken och allt var perfekt. Sedan förarmöte. Sen på kvällen grönlandskaffe med fri tilldelning (vi kan säga att det är detsamma som Irish Coffee) och till sist banketten med en knökafull matsal på skolan. Eftersom tävlingen också var WSAs VM så hade det en påtaglig internationell prägel. Jag skulle gissa att hälften av deltagarna var utländska förare. Allt var jättebra ordnat och synnerligen trevligt. 

Casper var märkbart och högljutt lycklig när vi kom hem på lördag eftermiddag! Ja även Gunilla och de andra hemmavarnade hundarna förstås! För att inte tala om hundarna som varit med på loppet. Och för att inte tala om mushern! 

Vildmarksracet 2017

Man är ju aldrig riktigt nöjd med träningen inför ett löp. Men OK - jag var hyfsat nöjd. Kände att jag hade ett spann som fungerade bra ihop. Tre bra ledarhundar och ytterligare nån i reserv. Hyfsat med snö i Nornäs och väderprognosen lovade "lagom" kyligt. Så jag åkte iväg med en bra känsla. Fick en bra parkeringsplats för släpet på spannparkeringen. Vandrarhemmet var riktigt fräscht. Familjärt och med serviceinriktad personal. Strategiskt placerat med några hundra meter till parkeringen respektive bystugan där tävlingscentrat var. Registrerade mig och tillbaka till vandrarhemmet där jag gjorde tidig kväll. Alla mindre rum var uthyrda men jag var ensammen i sovsalen med 14 bäddar!

Upp tidigt och gav hundarna soppa till frukost. Gedigen frukost tillsammans med Jessica och Kim från Jädraås. Ett väldigt trevligt och seriöst par det här. Det var Kims allra första tävling, men han verkade ta det lugnt. Förarmöte i en fullpackad bystuga med många kända ansikten. Allt under kontroll så det var bara att bege sig ner till startplatsen och göra allt i ordning. Jag tog det lugnt. Lika bra att låta hetsporrarna ge sig iväg först. Jag var förvisso inte där för att tävla på nåt vis. Nej bara perfekt att köra ett löp Och få vara ut med hundarna. Och träna mig själv och hundarna. Och en stor portion social del på köpet!

Före start

Lisa och Malvin före start

Spannet ut från starten

Starten gick lugnt och fint med hjälp av ATVn som tog oss till starten. Där bl.a. Lotta stod och hejade! Den här första etappen var 63 km lång. Finfina spår och en väldigt flack bana. En och annan omkörning men mestadels mol allena. En korp flög högljutt över oss efter ett par mil. I led hade jag Malvin och Lisa, sedan Abby och Mellis, sedan Maggie och Sniper och sist (förstås) Molly och Mikki. Lite häftigt det här. Att köra ett huvudsakligen "North Wapiti-spann" med Lisa som mor och mormor till alla hundarna! Kom ikapp Sverker som fått stopp vid ett tidigare snakkställe. Skulle själv råka ut för samma sak senare. Där nån tidigare förare stannat och snakkat och lite godis blivit kvar i snön. Skulle gärna stannat och snackat gamla goda tider med Sverker. Hann i alla fall gratulera till Elins framgångar i en tävling nyligen.

Fin vy i början av spåret

Fösta snakkningen efter halvannan timme.

Mellis o Abby 

Maggie o Sniper

Mikki o Molly

Spannet rastar

Kom in på det enormt breda och välpreparerade skoterspåret som kallas Vargspåret. Kände nästan hur både jag och hundarna lessnade  på detta monotona spår kilometer efter kilometer. Stannade och snakkade ungefär varannan mil och alla hundar slukade godbitarna med god aptit. Passerade vägen utan problem och sedan tog spåret en sväng norröver. Hela denna första etapp gick helt utan problem. Hundarna bara knatade på. Det enda var väl att Lisa i led hade lite svårt hålla farten uppe. OK - hon är ändock 10 år. Inte lika snabb som förut. Men det kompenserar hon med en enorm rutin och sitt inflytande över resten av spannet.

Kom in på checkpoint strax efter fyra så etappen hade tagit drygt fem timmar. Helt enligt plan. Inga problem med hundarna att rapportera till veterinären så vi fick hjälp till parkeringen. Var hund fick en burk A/D som dom slukade på direkten. Lite kort avstånd till nästa rad av spann, så jag fick dra tillbaka släden så långt det gick. Sedan fick dom halm och därefter en stor portion hundkött. De flesta hundar bäddade ner sig och jag kunde gå upp till bystugan och stoppa i mig ett par hamburgare. Och snacka en del med Fredde och Anders och Marlene. (Jo hon fick vara med vid seniorbordet!) Insåg att jag skulle hinna slänga mig på sängen på vandrarhemmet en stund innan vi efter 4 timmars obligatorisk vila kunde ge oss iväg på andra etappen. Sagt  och gjort. Men nu blev det inte direkt så att jag låg och snarkade i halvannan timme. Men jag fick i alla fall "vila ryggen" (som min far plägade säga) Efter nån halvtimme kom en av de som jobbade på vandrarhemmet (ett tyskt par med hennes föräldrar) in i sovsalen och sa att det var dags att ge sig iväg. Han hade väl inte riktigt koll på tiderna men det tog ett tag att övertyga honom att jag fotfarande hade gott om tid.

Vid åttatiden gick jag ner till hundarna. Försökte hitta Marlenes kompis som lovat kratta ihop halmen åt mig. Men såg aldrig till henne. Hade med köttfärssås till hundarna - nåt dom verkligen gillade! Satte nu Abby i led med Malvin. Vi fick lite problem lämna startplatsen. Malvin dök nämligen ner på varje fläck där de andra 50 spannen råkat lämna kvar nån matbit i snön! Med hjälp av en veterinär kom vi då äntligen iväg ut på sjön. En kolmörk sjö där spåret var utmärkt med blinkande lampor. Men dom lyckades jag tappa bort. Och där var otaliga pinnar med reflexer på över hela sjön så det hela var verkligen förvirrande. Men Malvin drog på. Och tog ett spår upp mot höger. Och vi skulle ju ta av upp mot höger hade dom sagt?? Spåret var jättefint men efter ett par km kom vi till en väg. Definitivt nåt fel. Kollade GPSen och såg att vi skulle vända och åka tillbaka till sjön och ta av åt höger längs bortre stranden. Just då ringde telefonen. Att få tag på den i innerfickan där nummerlappen effektivt blockerade allt på jackan... OK - det var Daniel på tävlingsledningen som just berättade det jag kommit fram till själv. Snart var vi tillbaka till sjön och hittade rätt spår och drog iväg. Det var en underbar natt. Det brukar vara underbart köra hund på nätterna!  Det är du och det är hundarna och tillsammans är vi inneslutna i en bubbla av ljus från pannlampan. Resten av världen är totalt borta och bara detta existerar.

Malvin o Abby under natten

Maggie o Sniper under natten

Molly o Mikki vilar under natten

Vi körde vidare genom natten i sakta mak. Spåret gick hit och dit men pö om  pö allt högre och närmare landsvägen Älvdalen-Särna. Vi blev omkörda av nåt spann. Och körde om nåt spann. Bl.a. ett nordiskt spann med Samojder som kördes av en ung tjej som förvisso var riktigt tuff. Malvin tyckte att livet lekte! Oj - där har nån tappat lite snakks! Och där dök han ner i snön och trasslade till hela spannet. Oj vilket spännande spår till höger! Vadå - ska vi till vänster?? Och inte lyssnade han till mig. Nog blev jag arg, Men å andra sidan har den hunden så många plus att egentligen borde han få hållas med lite hyss. Fylld av självförtroende och självtillit och aldrig rädd för något och alltid glad och lycklig och tar allt med en klackspark!

Men även det bästa här i livet tar slut så småningom Spåret vände av söderut ner mot målet. Vi närmade oss sjön och den här sista lååånga biten över diverse myrar och tjärnar. Men så äntligen ut på isen och kunde snart se ljusen från bystugan och lyktorna som ledde in mot mål. Där stod Ninni och tog emot och jag kände mig riktigt nöjd över hur bra jag och hundarna hade klarat löpet. Klockan var nu strax efter två. Sen fick vi hjälp förbi allt spännande som Malvin ville undersöka så vi kom ut på spåret upp mot parkeringen. Där fick hundarna lite soppa och kröp sen nöjda in i sina boxar. Jag släpade mig tillbaka till vandrarhemmet och smet in bakvägen och slocknade snart för några timmars välbehövlig sömn.

Lisa o Malvin käkar efter loppet

Tromsø november 2016

Att åka till Tromsø i slutet av november. Just när polarnatten sänker sig över dessa nordliga trakter. Det låter nog i de flestas öron som en dum idé. Det tänkte väl jag också när jag först funderade på när jag skulle åka upp till Daniel&Maria samt Elmer denna höst. Men allt eftersom kändes det som en ganska god idé. I alla fall en annorlunda idé. Så jag åkte iväg.

Resan var förvisso lång. Hemifrån till Gardermoen tog det 8 timmar och kostade t.o.r.  ungefär lika mycket som ena flygresan till Tromsø. Resan Gardermoen till Tromsø tog sedan knappt 2 timmar. Jag fick med nöd mitt handbagage godkänt (en av mina mellanstora ryggsäckar). Den var välpackad! Säkerhetskontrollen hängde upp sig på min insulinpump. Dålig stil! Men fram kom jag.

Utsikt mot Kvaløya fredag förmiddag

Och nu var det inte alls så kolsvart där uppe som jag och många andra tror. Faktum är att mellan säg klockan nio på förmiddan och framåt tre på eftermiddan var det i stort sett dagsljus. Pannlampan använde jag bara en enda gång. De följande dagarna var fullspäckade med aktiviteter. En stor del av tiden gick förstås åt att gosa med lilla Elmer. Han är snart 6 månader och i den åldern då allt är nytt och ska studeras och tittas ut mycket noga. Alla saker ska stoppas i munnen och sugas på. Och sedan slängas i golvet. Och titt som tätt sprack hans lilla ansikte upp i ett hjärtsmältande leende. Extra skrattigt blev det när jag utsatte honom för mina köttelangrepp!

Jag har varit i Tromsø flera gånger tidigare och bl.a. besökt Polarmuseet. Men Polaria hade jag ännu inte besökt, så det stod på programmet på fredan. Maria och Elmer följde med ner på stan och på museet. Det bästa med Polaria var nog nordlysfilmen. Ett hopklipp av de allra häftigaste nordlys du kan tänka dig. Tur jag såg filmen, för något nordlys fick jag aldrig uppleva i verkligheten under de dagar jag var där. Enda smolken i glädjebägaren får jag säga. Sedan gick vi runt bland olika små akvarier med all sorts djur från havet runt Tromsø. Det avslutades sedan med sälmatningen där två mindre och två större sälar käkade fisk och gjorde lite olika konster. Det går säkert ingen nöd på dom. Men det kändes ändock lite beklämmande när man ser djur instängda så här och tänker på hur dom har det i sin naturliga miljö.

Efter vårt besök på Polaria så dök Daniel upp från jobbet. Och vi gjorde sedan ett besök på Ølhallen - Tromsøs största attraktion får jag säga! Det var fredag kväll och avlöningsdag. Precis fullknökat på Ølhallen och bra tryck i lokalen. En Mack-öl som hette just Nordlys kändes helt rätt. Sen hem för god mat och mer Elmer-mys.

Interiör från Ølhallen

Macköl - förstås

På lördan blev det en kortare tur vid Skulsfjorden på utsidan Kvaløya. Det var rätt kyligt och blåste lite snålt så vi var alla väl påpälsade. Så och Elmer som förstås var med på turen. Vi parkerade bilen och skulle först nerför en slänt ner till stranden. Det var lite brant och halt. Och Daniel frågade en karl som höll på med en båt om det fanns nån enklare väg att gå ner. "För vi har en gammal man med oss" Alltså - den satt typ mitt i prick. Ja det är väl bara att konstatera fakta... Dock inga problem att komma ner till stranden som vi sedan följde några hundra meter utåt fjorden. Där fanns en tidigare lägerplats. Så där blev det bålkos och korvgrillning. Dessutom hade vi turen att få se några späckhuggare ute på fjorden. Plus  tre havsörnar som flög fram och tillbaka ute över fjorden. En riktigt lyckad tur med andra ord. På kvällen mer god mat. Denna gång rökt torsk som är något av en norsk specialitet. Riktigt gott! Ännu mer Elmer-mys på kvällen 👼

Havsörn över fjorden

Elmer väl påpälsad

På söndan hade Daniel bokat en tur med en valsafaribåt. Det var ett före detta räddningsfartyg så det kändes rätt säkert. Mitt i natten till söndan vaknade jag vid ettiden. Ute blåste det rätt hårt och snöade. Oj oj. Sjösjukevarning!! På morgonen hade det dock lugnat ner sig, men jag tog för säkerhets skull ett sjösjuketuggummi när vi åkte. Det var ett trettiotal personer med på båten så det var typ utsålt. Vi tuffade ut ur hamnen, under bron och vidare nordöver. Efter nån timme så svängde vi av västerut in i sundet mellan Kvaløya och Ringvassøya. Efter ett tag vidgade sig sundet och där låg redan tre andra valsafaribåtar och spanade. Rätt snart hittade vår båt ett gäng späckhuggare. De rörde sig runt i fjorden och alla vi båtar tuffade med. Jag försökte fota späckhuggarna men det var väldigt svårt. Ofta steg de upp till ytan så raskt att mina stelfrusna fingrar inte hann reagera. Och så tryckte jag av men hann inte sikta in kameran så det blev ett kort av en fjällsida i stället. Men några bilder blev det. Efter nån timmes cirkulerande lämnade vi späckhuggarna i fred och styrde hemåt. Inga "riktiga" valar men en häftig upplevelse ändå. På kvällen mer god mat och mycket mer Elmer-mys.

Polarforskare Olav Ringdahl - Mot nordpolen!

Tidig måndag morgon hemfärd med en fabulös soluppgång när vi kommit neråt södra Norge. En god kopp kaffe hann jag med på Starbucks på Gardermoen innan jag fortsatte hemåt. Inga förseningar på hela hemresan. Gott att vara hemma igen med Gunilla och Casper och de andra hundarna.
Bamseklem till Daniel&Maria samt Elmer för några härliga dagar!