Vildmarksracet 2017

Man är ju aldrig riktigt nöjd med träningen inför ett löp. Men OK - jag var hyfsat nöjd. Kände att jag hade ett spann som fungerade bra ihop. Tre bra ledarhundar och ytterligare nån i reserv. Hyfsat med snö i Nornäs och väderprognosen lovade "lagom" kyligt. Så jag åkte iväg med en bra känsla. Fick en bra parkeringsplats för släpet på spannparkeringen. Vandrarhemmet var riktigt fräscht. Familjärt och med serviceinriktad personal. Strategiskt placerat med några hundra meter till parkeringen respektive bystugan där tävlingscentrat var. Registrerade mig och tillbaka till vandrarhemmet där jag gjorde tidig kväll. Alla mindre rum var uthyrda men jag var ensammen i sovsalen med 14 bäddar!

Upp tidigt och gav hundarna soppa till frukost. Gedigen frukost tillsammans med Jessica och Kim från Jädraås. Ett väldigt trevligt och seriöst par det här. Det var Kims allra första tävling, men han verkade ta det lugnt. Förarmöte i en fullpackad bystuga med många kända ansikten. Allt under kontroll så det var bara att bege sig ner till startplatsen och göra allt i ordning. Jag tog det lugnt. Lika bra att låta hetsporrarna ge sig iväg först. Jag var förvisso inte där för att tävla på nåt vis. Nej bara perfekt att köra ett löp Och få vara ut med hundarna. Och träna mig själv och hundarna. Och en stor portion social del på köpet!

Före start

Lisa och Malvin före start

Spannet ut från starten

Starten gick lugnt och fint med hjälp av ATVn som tog oss till starten. Där bl.a. Lotta stod och hejade! Den här första etappen var 63 km lång. Finfina spår och en väldigt flack bana. En och annan omkörning men mestadels mol allena. En korp flög högljutt över oss efter ett par mil. I led hade jag Malvin och Lisa, sedan Abby och Mellis, sedan Maggie och Sniper och sist (förstås) Molly och Mikki. Lite häftigt det här. Att köra ett huvudsakligen "North Wapiti-spann" med Lisa som mor och mormor till alla hundarna! Kom ikapp Sverker som fått stopp vid ett tidigare snakkställe. Skulle själv råka ut för samma sak senare. Där nån tidigare förare stannat och snakkat och lite godis blivit kvar i snön. Skulle gärna stannat och snackat gamla goda tider med Sverker. Hann i alla fall gratulera till Elins framgångar i en tävling nyligen.

Fin vy i början av spåret

Fösta snakkningen efter halvannan timme.

Mellis o Abby 

Maggie o Sniper

Mikki o Molly

Spannet rastar

Kom in på det enormt breda och välpreparerade skoterspåret som kallas Vargspåret. Kände nästan hur både jag och hundarna lessnade  på detta monotona spår kilometer efter kilometer. Stannade och snakkade ungefär varannan mil och alla hundar slukade godbitarna med god aptit. Passerade vägen utan problem och sedan tog spåret en sväng norröver. Hela denna första etapp gick helt utan problem. Hundarna bara knatade på. Det enda var väl att Lisa i led hade lite svårt hålla farten uppe. OK - hon är ändock 10 år. Inte lika snabb som förut. Men det kompenserar hon med en enorm rutin och sitt inflytande över resten av spannet.

Kom in på checkpoint strax efter fyra så etappen hade tagit drygt fem timmar. Helt enligt plan. Inga problem med hundarna att rapportera till veterinären så vi fick hjälp till parkeringen. Var hund fick en burk A/D som dom slukade på direkten. Lite kort avstånd till nästa rad av spann, så jag fick dra tillbaka släden så långt det gick. Sedan fick dom halm och därefter en stor portion hundkött. De flesta hundar bäddade ner sig och jag kunde gå upp till bystugan och stoppa i mig ett par hamburgare. Och snacka en del med Fredde och Anders och Marlene. (Jo hon fick vara med vid seniorbordet!) Insåg att jag skulle hinna slänga mig på sängen på vandrarhemmet en stund innan vi efter 4 timmars obligatorisk vila kunde ge oss iväg på andra etappen. Sagt  och gjort. Men nu blev det inte direkt så att jag låg och snarkade i halvannan timme. Men jag fick i alla fall "vila ryggen" (som min far plägade säga) Efter nån halvtimme kom en av de som jobbade på vandrarhemmet (ett tyskt par med hennes föräldrar) in i sovsalen och sa att det var dags att ge sig iväg. Han hade väl inte riktigt koll på tiderna men det tog ett tag att övertyga honom att jag fotfarande hade gott om tid.

Vid åttatiden gick jag ner till hundarna. Försökte hitta Marlenes kompis som lovat kratta ihop halmen åt mig. Men såg aldrig till henne. Hade med köttfärssås till hundarna - nåt dom verkligen gillade! Satte nu Abby i led med Malvin. Vi fick lite problem lämna startplatsen. Malvin dök nämligen ner på varje fläck där de andra 50 spannen råkat lämna kvar nån matbit i snön! Med hjälp av en veterinär kom vi då äntligen iväg ut på sjön. En kolmörk sjö där spåret var utmärkt med blinkande lampor. Men dom lyckades jag tappa bort. Och där var otaliga pinnar med reflexer på över hela sjön så det hela var verkligen förvirrande. Men Malvin drog på. Och tog ett spår upp mot höger. Och vi skulle ju ta av upp mot höger hade dom sagt?? Spåret var jättefint men efter ett par km kom vi till en väg. Definitivt nåt fel. Kollade GPSen och såg att vi skulle vända och åka tillbaka till sjön och ta av åt höger längs bortre stranden. Just då ringde telefonen. Att få tag på den i innerfickan där nummerlappen effektivt blockerade allt på jackan... OK - det var Daniel på tävlingsledningen som just berättade det jag kommit fram till själv. Snart var vi tillbaka till sjön och hittade rätt spår och drog iväg. Det var en underbar natt. Det brukar vara underbart köra hund på nätterna!  Det är du och det är hundarna och tillsammans är vi inneslutna i en bubbla av ljus från pannlampan. Resten av världen är totalt borta och bara detta existerar.

Malvin o Abby under natten

Maggie o Sniper under natten

Molly o Mikki vilar under natten

Vi körde vidare genom natten i sakta mak. Spåret gick hit och dit men pö om  pö allt högre och närmare landsvägen Älvdalen-Särna. Vi blev omkörda av nåt spann. Och körde om nåt spann. Bl.a. ett nordiskt spann med Samojder som kördes av en ung tjej som förvisso var riktigt tuff. Malvin tyckte att livet lekte! Oj - där har nån tappat lite snakks! Och där dök han ner i snön och trasslade till hela spannet. Oj vilket spännande spår till höger! Vadå - ska vi till vänster?? Och inte lyssnade han till mig. Nog blev jag arg, Men å andra sidan har den hunden så många plus att egentligen borde han få hållas med lite hyss. Fylld av självförtroende och självtillit och aldrig rädd för något och alltid glad och lycklig och tar allt med en klackspark!

Men även det bästa här i livet tar slut så småningom Spåret vände av söderut ner mot målet. Vi närmade oss sjön och den här sista lååånga biten över diverse myrar och tjärnar. Men så äntligen ut på isen och kunde snart se ljusen från bystugan och lyktorna som ledde in mot mål. Där stod Ninni och tog emot och jag kände mig riktigt nöjd över hur bra jag och hundarna hade klarat löpet. Klockan var nu strax efter två. Sen fick vi hjälp förbi allt spännande som Malvin ville undersöka så vi kom ut på spåret upp mot parkeringen. Där fick hundarna lite soppa och kröp sen nöjda in i sina boxar. Jag släpade mig tillbaka till vandrarhemmet och smet in bakvägen och slocknade snart för några timmars välbehövlig sömn.

Lisa o Malvin käkar efter loppet

Tromsø november 2016

Att åka till Tromsø i slutet av november. Just när polarnatten sänker sig över dessa nordliga trakter. Det låter nog i de flestas öron som en dum idé. Det tänkte väl jag också när jag först funderade på när jag skulle åka upp till Daniel&Maria samt Elmer denna höst. Men allt eftersom kändes det som en ganska god idé. I alla fall en annorlunda idé. Så jag åkte iväg.

Resan var förvisso lång. Hemifrån till Gardermoen tog det 8 timmar och kostade t.o.r.  ungefär lika mycket som ena flygresan till Tromsø. Resan Gardermoen till Tromsø tog sedan knappt 2 timmar. Jag fick med nöd mitt handbagage godkänt (en av mina mellanstora ryggsäckar). Den var välpackad! Säkerhetskontrollen hängde upp sig på min insulinpump. Dålig stil! Men fram kom jag.

Utsikt mot Kvaløya fredag förmiddag

Och nu var det inte alls så kolsvart där uppe som jag och många andra tror. Faktum är att mellan säg klockan nio på förmiddan och framåt tre på eftermiddan var det i stort sett dagsljus. Pannlampan använde jag bara en enda gång. De följande dagarna var fullspäckade med aktiviteter. En stor del av tiden gick förstås åt att gosa med lilla Elmer. Han är snart 6 månader och i den åldern då allt är nytt och ska studeras och tittas ut mycket noga. Alla saker ska stoppas i munnen och sugas på. Och sedan slängas i golvet. Och titt som tätt sprack hans lilla ansikte upp i ett hjärtsmältande leende. Extra skrattigt blev det när jag utsatte honom för mina köttelangrepp!

Jag har varit i Tromsø flera gånger tidigare och bl.a. besökt Polarmuseet. Men Polaria hade jag ännu inte besökt, så det stod på programmet på fredan. Maria och Elmer följde med ner på stan och på museet. Det bästa med Polaria var nog nordlysfilmen. Ett hopklipp av de allra häftigaste nordlys du kan tänka dig. Tur jag såg filmen, för något nordlys fick jag aldrig uppleva i verkligheten under de dagar jag var där. Enda smolken i glädjebägaren får jag säga. Sedan gick vi runt bland olika små akvarier med all sorts djur från havet runt Tromsø. Det avslutades sedan med sälmatningen där två mindre och två större sälar käkade fisk och gjorde lite olika konster. Det går säkert ingen nöd på dom. Men det kändes ändock lite beklämmande när man ser djur instängda så här och tänker på hur dom har det i sin naturliga miljö.

Efter vårt besök på Polaria så dök Daniel upp från jobbet. Och vi gjorde sedan ett besök på Ølhallen - Tromsøs största attraktion får jag säga! Det var fredag kväll och avlöningsdag. Precis fullknökat på Ølhallen och bra tryck i lokalen. En Mack-öl som hette just Nordlys kändes helt rätt. Sen hem för god mat och mer Elmer-mys.

Interiör från Ølhallen

Macköl - förstås

På lördan blev det en kortare tur vid Skulsfjorden på utsidan Kvaløya. Det var rätt kyligt och blåste lite snålt så vi var alla väl påpälsade. Så och Elmer som förstås var med på turen. Vi parkerade bilen och skulle först nerför en slänt ner till stranden. Det var lite brant och halt. Och Daniel frågade en karl som höll på med en båt om det fanns nån enklare väg att gå ner. "För vi har en gammal man med oss" Alltså - den satt typ mitt i prick. Ja det är väl bara att konstatera fakta... Dock inga problem att komma ner till stranden som vi sedan följde några hundra meter utåt fjorden. Där fanns en tidigare lägerplats. Så där blev det bålkos och korvgrillning. Dessutom hade vi turen att få se några späckhuggare ute på fjorden. Plus  tre havsörnar som flög fram och tillbaka ute över fjorden. En riktigt lyckad tur med andra ord. På kvällen mer god mat. Denna gång rökt torsk som är något av en norsk specialitet. Riktigt gott! Ännu mer Elmer-mys på kvällen 👼

Havsörn över fjorden

Elmer väl påpälsad

På söndan hade Daniel bokat en tur med en valsafaribåt. Det var ett före detta räddningsfartyg så det kändes rätt säkert. Mitt i natten till söndan vaknade jag vid ettiden. Ute blåste det rätt hårt och snöade. Oj oj. Sjösjukevarning!! På morgonen hade det dock lugnat ner sig, men jag tog för säkerhets skull ett sjösjuketuggummi när vi åkte. Det var ett trettiotal personer med på båten så det var typ utsålt. Vi tuffade ut ur hamnen, under bron och vidare nordöver. Efter nån timme så svängde vi av västerut in i sundet mellan Kvaløya och Ringvassøya. Efter ett tag vidgade sig sundet och där låg redan tre andra valsafaribåtar och spanade. Rätt snart hittade vår båt ett gäng späckhuggare. De rörde sig runt i fjorden och alla vi båtar tuffade med. Jag försökte fota späckhuggarna men det var väldigt svårt. Ofta steg de upp till ytan så raskt att mina stelfrusna fingrar inte hann reagera. Och så tryckte jag av men hann inte sikta in kameran så det blev ett kort av en fjällsida i stället. Men några bilder blev det. Efter nån timmes cirkulerande lämnade vi späckhuggarna i fred och styrde hemåt. Inga "riktiga" valar men en häftig upplevelse ändå. På kvällen mer god mat och mycket mer Elmer-mys.

Polarforskare Olav Ringdahl - Mot nordpolen!

Tidig måndag morgon hemfärd med en fabulös soluppgång när vi kommit neråt södra Norge. En god kopp kaffe hann jag med på Starbucks på Gardermoen innan jag fortsatte hemåt. Inga förseningar på hela hemresan. Gott att vara hemma igen med Gunilla och Casper och de andra hundarna.
Bamseklem till Daniel&Maria samt Elmer för några härliga dagar!

Hösttur på Fulufjäll

Tisdag 12 sept

Första gången jag var på Fulufjäll var i mars 1975. Jag hade nyss flyttat till Filipstad och letade desperat efter ett fjällområde att åka till. Fulufjäll låg närmast. Sälenfjällen kändes allt för befolkade för min smak. Och efter den första rundan på Fulufjäll så har det blivit ett besök (eller två)  mest varje år.

Malvin väntar på avfärd vid den minimala parkeringen.

Denna gång var planen att åka till Björnholmsstugan i södra Fulufjäll. Tänkte vandra den gamla fäbodleden som går över till Lövåsen. Tälta just i trädgränsen där leden passerar en kallkälla som kommer fram direkt ur marken. Har varit där några gånger tidigare och alltid tänkt att "här skulle man tälta!"  Första överraskningen var att någon km före Björnholmsstugan satt nu en bom över den smala halvt igenväxta vägen. "Välkommen till fots in i Fulufjällets nationalpak" Sagt och gjort. Nu var det trots allt bara någon km att gå upp till Björnholmsstugan dit man tidigare kunde köra bil. Efter raststugan tog jag fram GPSn och följde resterna efter den gamla stigen upp mot Östertangen. Trots mitten av september så var det rena sommarvärmen. Men eftersom Malvin bar några kilo i sina packväskor så var inte ryggsäcken så tung. Vi lotsade oss långsamt fram genom denna underbara skog. Stigen fanns kvar korta sträckor men sen försvann den då och då bland blåbärsriset.

Denna gammelskog är fantastisk! Fylld av torrakor och mossor och lavar. För flera år sen hittade jag här björnspillning fylld av blåbär och ben av smågnagare. Det här är ganska björntäta marker. Och på Morbäcksvallen inte så långt härifrån utspelade sig det ursprungliga "Mors lilla Olle - mötet". Men nu såg vi förstås ingen björn. Så kom vi upp på kalfjället och kämpade oss fram på den tuviga fjällheden. Ganska trötta och svettiga kom vi då fram till den tänkta tältplatsen. Även här var det ganska tuvigt.Men efter mycket letande kunde jag slå upp tältet på en hyfsad plätt.

Kvällen förflöt i lugn och ro. Malvin kom snabbt till ro bland alla tuvor. Vatten kokades på bensinköket och mat käkades och kaffe dracks. Skymningen tätnade över vår lilla boplats och mellan de smala nordlandsgranarna kom månen fram. 10 timmars sömn i sovsäcken kändes helt rätt.

Bäcken kommer fram direkt ur marken

Månskenskväll. Tältet anas nere till höger

Onsdag 13 sept

Morgonen var grå och disig. Men förhoppningsvis skulle det klarna upp framåt dan när solen fått verka ett tag. Jag höll på och rusta för frukosten. Då hörde jag en hund gläfsa till. Jag tittade upp och där stod en älghund och stirrade på mig 25 meter bort. Malvin hade också upptäckt honom och gnydde intresserat. Jag hejade på vovven och såg att han har nåt rött runt halsen. Troligen en GPS-pejl. Men han gjorde en stor lov runt tältet och försvann tillbaka ner mot skogslandet. Nu är Fulufjäll sen några år tillbaka nationalpark. Men utformad enligt ett nytt koncept där området är indelat i olika zoner med olika skyddsstatus. Inom zon II är älgjakt tillåten. Och jag tältade precis på gränsen mellan zon II och zon I så när hunden återvände neråt skogen var han tillbaka i rätt zon.
Vi gick en kortare förmiddagstur längs stigen mot Lövåsen. Men stigen var helt igenväxt och endast skönjbar här och var. Plus att jag hittade enstaka gamla rösen. Kändes lite sorgligt att försöka gå här på den övergivna och igenväxta stigen där man för  gammalt gick titt som tätt mellan fäbodarna på en väl upptrampad stig. Det var rätt jobbigt att traska fram över alla tuvor. Och ingen utsikt heller eftersom vädret fortfarande var rätt grått. Så det blev en kort vända innan vi vände tillbaka till tältet.

Här har mossan växt i många år

Lavar fanns på nästan varje träd

Duktiga Malvin bär sina packväskor

Stubbe som liknar ett trollhuvud.

Gammal risig torr gran

Lavbemängd torrgran

Efter lunch packade vi ihop och gick stigen tillbaka mot Björnholmsstugan. Stigen var faktiskt lättare att följa i den här riktningen. Och jag kollade hela tiden på GPSen för att vi inte skulle halka av stigen. Men efter ett tag tog vi av och följde stigen som går direkt ner mot den gamla sätern och inte den som går ner till raststugan. Återigen kunde jag njuta av torrfuror och torrgranar i en aldrig sinande ström. Och gamla stubbar som såg ut som trollansikten där mossan uppå var som en hårkalufs.
När vi kom ner till leden så följde vi den uppöver till bron. Det är är den södra delen av det som kallas "Kungsleden". Så den var väl upptrampad och väl markerad. Sist jag gick här fick jag vada ån lite längre upp.  Men nu fanns här en gedigen bro över ån. Den andra stranden bestod av en vidsträckt grusbank. Men i bortre kanten av grusbanken fanns en ängsliknande smal remsa innan granskogen tog vid. En perfekt tältplats och en gammal eldstad fullbordade lägret. Middag med grillning av lite korv över en brasa från alla torra pinnar som vårfloden stjälpt av på grusbanken. Mot kvällen klarnande det upp och månen steg långsamt upp mellan grantopparna.

Typiska långa smala nordlandsgranar

Tältplatsen. Malvin sitter just till vänster om tältet

En gammal bod på strandkanten

Torsdag 15 sept

Morgonen var klar och fin. Frukosten avnjöts och sedan satte vi iväg längs leden upp mot Summelfjället.  Det var en härlig dag och vi knallade på i sakta mak upp längs fjällsluttningen. Malvin nosade flitigt. De gula höstbjörkarna lyste mer och mer bland tallar ch granar. Vi hade en präktig utsikt söderöver mot södra Fulufjäll och Näsfjället och där borta fjällen i höjd med Sälen. Stigen var mestadels lättgången frånsett korta sträckor med lite sten. Nere i en bäckravin hörde jag en hackspett trumma. Och längre upp på fjällsidan flög en korp kraxande fram. Kom ihåg att sist jag gick här så var det svårt hitta vatten längs den här sluttningen. Minnet stämde riktigt bra. Inget vatten någonstans. Jag kom ihåg att jag hade träffat på en bäck en bit längre upp, men så långt kunde vi inte gå idag. Så till slut slog vi oss ner och tog lite "torrfika"  innan vi vände tillbaka mot tältet. Vandringen nerför sluttningen gick betydligt lättare.

Några gula fjällbjörkar

Ännu en höstgul björk

Ytterligare en höstgul björk

Höstgul björk

En majestätisk torrfura just i trädgränsen

När vi nästan var nere vid ån så for Malvin ner i en blåbärstuva och nosade ivrigt. Han ville inte släppa det han nosade på. Jag tittade efter och se - där låg en mobiltelefon som någon tappat! SIM-kortet var låst, men på ett separat minneskort fanns en rad bilder. När vi kom hem kunde jag efter lite detektivarbete spåra telefonen till en ung tjej i Hamar. Via hennes lärare kunde jag skicka tillbaka telefonen. Jag fick aldrig direktkontakt med flickan eller hennes föräldrar. Läraren vägrade förstås lämna ut tjejens namn. Nu fick jag aldrig något tack direkt från familjen, men jag hoppas hon blev glad att få tillbaka telefonen med alla bilder och filmer. Tänk så sorgligt att samhället blivit så misstänksamt att alla karlar automatiskt misstänks vara potentiella pedofiler eller nåt liknande. Åtminstone upplevde jag det så.
Nåväl - vi var snart tillbaka till tältet. Jag packade ihop och fixade lunch. Och sedan gick vi tillbaka ner till bilen och startade hemfärden.

Malvin min duktiga färdkamrat