Hösttur på Fulufjäll

Tisdag 12 sept

Första gången jag var på Fulufjäll var i mars 1975. Jag hade nyss flyttat till Filipstad och letade desperat efter ett fjällområde att åka till. Fulufjäll låg närmast. Sälenfjällen kändes allt för befolkade för min smak. Och efter den första rundan på Fulufjäll så har det blivit ett besök (eller två)  mest varje år.

Malvin väntar på avfärd vid den minimala parkeringen.

Denna gång var planen att åka till Björnholmsstugan i södra Fulufjäll. Tänkte vandra den gamla fäbodleden som går över till Lövåsen. Tälta just i trädgränsen där leden passerar en kallkälla som kommer fram direkt ur marken. Har varit där några gånger tidigare och alltid tänkt att "här skulle man tälta!"  Första överraskningen var att någon km före Björnholmsstugan satt nu en bom över den smala halvt igenväxta vägen. "Välkommen till fots in i Fulufjällets nationalpak" Sagt och gjort. Nu var det trots allt bara någon km att gå upp till Björnholmsstugan dit man tidigare kunde köra bil. Efter raststugan tog jag fram GPSn och följde resterna efter den gamla stigen upp mot Östertangen. Trots mitten av september så var det rena sommarvärmen. Men eftersom Malvin bar några kilo i sina packväskor så var inte ryggsäcken så tung. Vi lotsade oss långsamt fram genom denna underbara skog. Stigen fanns kvar korta sträckor men sen försvann den då och då bland blåbärsriset.

Denna gammelskog är fantastisk! Fylld av torrakor och mossor och lavar. För flera år sen hittade jag här björnspillning fylld av blåbär och ben av smågnagare. Det här är ganska björntäta marker. Och på Morbäcksvallen inte så långt härifrån utspelade sig det ursprungliga "Mors lilla Olle - mötet". Men nu såg vi förstås ingen björn. Så kom vi upp på kalfjället och kämpade oss fram på den tuviga fjällheden. Ganska trötta och svettiga kom vi då fram till den tänkta tältplatsen. Även här var det ganska tuvigt.Men efter mycket letande kunde jag slå upp tältet på en hyfsad plätt.

Kvällen förflöt i lugn och ro. Malvin kom snabbt till ro bland alla tuvor. Vatten kokades på bensinköket och mat käkades och kaffe dracks. Skymningen tätnade över vår lilla boplats och mellan de smala nordlandsgranarna kom månen fram. 10 timmars sömn i sovsäcken kändes helt rätt.

Bäcken kommer fram direkt ur marken

Månskenskväll. Tältet anas nere till höger

Onsdag 13 sept

Morgonen var grå och disig. Men förhoppningsvis skulle det klarna upp framåt dan när solen fått verka ett tag. Jag höll på och rusta för frukosten. Då hörde jag en hund gläfsa till. Jag tittade upp och där stod en älghund och stirrade på mig 25 meter bort. Malvin hade också upptäckt honom och gnydde intresserat. Jag hejade på vovven och såg att han har nåt rött runt halsen. Troligen en GPS-pejl. Men han gjorde en stor lov runt tältet och försvann tillbaka ner mot skogslandet. Nu är Fulufjäll sen några år tillbaka nationalpark. Men utformad enligt ett nytt koncept där området är indelat i olika zoner med olika skyddsstatus. Inom zon II är älgjakt tillåten. Och jag tältade precis på gränsen mellan zon II och zon I så när hunden återvände neråt skogen var han tillbaka i rätt zon.
Vi gick en kortare förmiddagstur längs stigen mot Lövåsen. Men stigen var helt igenväxt och endast skönjbar här och var. Plus att jag hittade enstaka gamla rösen. Kändes lite sorgligt att försöka gå här på den övergivna och igenväxta stigen där man för  gammalt gick titt som tätt mellan fäbodarna på en väl upptrampad stig. Det var rätt jobbigt att traska fram över alla tuvor. Och ingen utsikt heller eftersom vädret fortfarande var rätt grått. Så det blev en kort vända innan vi vände tillbaka till tältet.

Här har mossan växt i många år

Lavar fanns på nästan varje träd

Duktiga Malvin bär sina packväskor

Stubbe som liknar ett trollhuvud.

Gammal risig torr gran

Lavbemängd torrgran

Efter lunch packade vi ihop och gick stigen tillbaka mot Björnholmsstugan. Stigen var faktiskt lättare att följa i den här riktningen. Och jag kollade hela tiden på GPSen för att vi inte skulle halka av stigen. Men efter ett tag tog vi av och följde stigen som går direkt ner mot den gamla sätern och inte den som går ner till raststugan. Återigen kunde jag njuta av torrfuror och torrgranar i en aldrig sinande ström. Och gamla stubbar som såg ut som trollansikten där mossan uppå var som en hårkalufs.
När vi kom ner till leden så följde vi den uppöver till bron. Det är är den södra delen av det som kallas "Kungsleden". Så den var väl upptrampad och väl markerad. Sist jag gick här fick jag vada ån lite längre upp.  Men nu fanns här en gedigen bro över ån. Den andra stranden bestod av en vidsträckt grusbank. Men i bortre kanten av grusbanken fanns en ängsliknande smal remsa innan granskogen tog vid. En perfekt tältplats och en gammal eldstad fullbordade lägret. Middag med grillning av lite korv över en brasa från alla torra pinnar som vårfloden stjälpt av på grusbanken. Mot kvällen klarnande det upp och månen steg långsamt upp mellan grantopparna.

Typiska långa smala nordlandsgranar

Tältplatsen. Malvin sitter just till vänster om tältet

En gammal bod på strandkanten

Torsdag 15 sept

Morgonen var klar och fin. Frukosten avnjöts och sedan satte vi iväg längs leden upp mot Summelfjället.  Det var en härlig dag och vi knallade på i sakta mak upp längs fjällsluttningen. Malvin nosade flitigt. De gula höstbjörkarna lyste mer och mer bland tallar ch granar. Vi hade en präktig utsikt söderöver mot södra Fulufjäll och Näsfjället och där borta fjällen i höjd med Sälen. Stigen var mestadels lättgången frånsett korta sträckor med lite sten. Nere i en bäckravin hörde jag en hackspett trumma. Och längre upp på fjällsidan flög en korp kraxande fram. Kom ihåg att sist jag gick här så var det svårt hitta vatten längs den här sluttningen. Minnet stämde riktigt bra. Inget vatten någonstans. Jag kom ihåg att jag hade träffat på en bäck en bit längre upp, men så långt kunde vi inte gå idag. Så till slut slog vi oss ner och tog lite "torrfika"  innan vi vände tillbaka mot tältet. Vandringen nerför sluttningen gick betydligt lättare.

Några gula fjällbjörkar

Ännu en höstgul björk

Ytterligare en höstgul björk

Höstgul björk

En majestätisk torrfura just i trädgränsen

När vi nästan var nere vid ån så for Malvin ner i en blåbärstuva och nosade ivrigt. Han ville inte släppa det han nosade på. Jag tittade efter och se - där låg en mobiltelefon som någon tappat! SIM-kortet var låst, men på ett separat minneskort fanns en rad bilder. När vi kom hem kunde jag efter lite detektivarbete spåra telefonen till en ung tjej i Hamar. Via hennes lärare kunde jag skicka tillbaka telefonen. Jag fick aldrig direktkontakt med flickan eller hennes föräldrar. Läraren vägrade förstås lämna ut tjejens namn. Nu fick jag aldrig något tack direkt från familjen, men jag hoppas hon blev glad att få tillbaka telefonen med alla bilder och filmer. Tänk så sorgligt att samhället blivit så misstänksamt att alla karlar automatiskt misstänks vara potentiella pedofiler eller nåt liknande. Åtminstone upplevde jag det så.
Nåväl - vi var snart tillbaka till tältet. Jag packade ihop och fixade lunch. Och sedan gick vi tillbaka ner till bilen och startade hemfärden.

Malvin min duktiga färdkamrat

Epilog

Epilog

« Etapp II

Jag hade länge haft min döm om att köra ett långdistanslopp. Men tyvärr sprack det den här gången också. Men jag hade haft två underbara dagar med fint och vindstilla väder ute på tur med mina fantastiska vovvar. Och vi hade kört 170km totalt - alltså lika långt som PD160. Men det kändes surt ändå. Ganska surt. Fredagen i Särna var så där lättsam som den brukar vara efter ett PolarDistans. Vi strosade runt och snakkade hund med alla gamla och nya musherkompisar. Per Olov kom över med selarna som Rigmor lånat. Och det hade gått riktigt bra för henne. Snakkade med "samojedfolket" som stod parkerade strax intill. Lunchen fixade arrangörerna så de stod för råvarorna. Sedan fick var och en grädda sin egen kolbulle över öppen eld uppe vid huvudbyggnaden. Solen sken, alla stod och snakkade hund och gräddade sina kolbullar. Kul för alla som var där. Och säkert riktigt exotisk för alla utländska förare. Jaha och sen blev det förarmöte. Och sen blev det packning av bilen och ihoppackning av släden. För den här säsongen... 

Grönlandskaffe

Musher dinner på kvällen. Det började med Grönlandskaffe uppe på sekretariatet.  Det var nu knökafullt med folk här och all luft förbrukad. En äldre man med norsk brytning förkunnade glatt att "Det här är min tredje! Det är bara att gå nerför trappan och komma upp igen så får man en till!" Han snakkade förstås om grönlandskaffet som serverades generöst av ett par käcka grabbar som vant blandade ihop kaffe och tjockt vispad grädde och sprit ur nån av alla flaskor som stod där. Bra uppladdning innan vi drog till middan. 

Här var det helt fullsatt med folk (typ 150st). Bordsservering av maten (Maten fullt godkänd) men tyvärr hade de glömt det här med dricka. Så det fick bli kranvatten till. Hmm - undrar och de utländska förarna tyckte det var så exotiskt? En oändligt utdragen prisutdelning. Måste framhålla ett par priser. Best dog care som Catherine fick. Så mäktigt det måste kännas! Sedan pris till alla frivilliga funktionärer som verkligen gjort ett jättebra jobb med allt från spårpreparering, fixat checkpointen och allt annat runt omkring. 

På lördagen en stillsam hemresa utan incidenter. Vi tuggade mil efter mil och tankarna flög runt om kommande år och kommande lopp. Tja nästa år har jag troligen samma hundar att köra med. Men småtrollen skall köras in och det stjäl tid från den "riktiga" träningen. Men PD160 kanske? Och om två år är förmodligen småtrollen redo för sitt första lopp. Sen har ju jag och Haagen vår sedan länge planerade expedition att dra ut på. Framtiden ser ljus ut - även om åren tickar iväg. 

Polar Distans 2016 - Etapp II

      Etapp II     

« Etapp I                                                                  epilog »

Vi kom in på checkpoint Öjvasseln i kvällningen. Lampor överallt men vi fick hjälp av Handler Hans och CP-folk att komma fram till den blinkande orange lampan där jag kunde parkera spannet. Yenna satte jag vid stolpen - långt från Malvin! Alla hundar fick varsin burk Hills A/D och dom slukade sina bitar på nolltid. Man fick se upp så att dom inte slukade burkarna också! Halm och vatten och CP-säck snabbt på plats. Spritköket drog igång och hundmat blötlades. Alla hundar åt glupskt - utom Malvin och Yenna som inget ville ha. Aj då - inget bra med hundar som inte vill äta :-( Värst på att äta var nog Maggie. Hon hade gått i spannet helt  klanderfritt hela dan. Och nu åt hon dessutom som en krokodil. Och jag som tvivlat lite på henne! Efter en timme hade jag "beställt" veterinär check up. Roberto gick igenom alla hundarna och hittade inga frågetecken. Frånsett hos Yenna som ömmade lite då han palperade buken. Svårt veta vad det kunde vara. Eftersom hon nyligen börjat löpa gissade jag på nån typ av "hund-PMS". Svårt veta. Snart sov alla hundar på sin halm. Frånsett Malvin som satt och spanade mot Yenna. Och Maggie som käftade med en del grannhundar. Temperaturen sjönk och så småningom kröp jag ner i liksäcken. Det blev väldigt trångt eftersom jag ville ha Neos-stövlarna innanför Jervensäcken. Fötterna hade faktiskt hållit sig riktigt varma hela dan. Tacka alpacka-ull och Neos-stövlarna för det. Och värmesulorna! Inte blev det mycket sömn. Trångt i säcken och hårt i backen. Och återkommande kramp i båda lårmusklerna efter dagens oändliga sparkande. Och en massa ljud överallt under natten och med ett malamutspann strax bredvid där en del hundar käftade med varandra.
Strax för fyra kröp jag ur sovsäcken. Det var riktigt kyligt (runt -20 grader) Men jag hade tagit en extra halmbal så hundarna hade det gott. Nu kom en kvinnlig veterinär och kollade Yenna. Hon bedömde att att hon skulle kunna fortsätta. Men eftersom hon uppenbarligen inte var helt OK så bestämde jag mig ändock för att ställa av henne. Yenna är 9 år och har varit en otroligt duktig och plikttrogen ledarhund sen dag 1 i spannet. Nu blev jag kvar onödigt länge på CP. Bl.a. eftersom Handler Hans hade tagit med sig depotsäcken ner till Särna för att fylla på vissa grejer. Och jag behövde en del saker ur säcken för dagens etapp. Ett telefonsamtal vid sextiden fick fart på honom. Satt vid elden och såg hur dagen sakta ljusnade. Pratade med Sofia Brännström som var en kul prick. Så kom Hans. Bytte Yenna mot depotsäck och vid ½9 kunde jag äntligen dra iväg - nu med sju hundar. Lisa fick nu gå fram i led tillsammans med Malvin. Jag pratade med Karina och sa att jag uppenbarligen aldrig skulle hinna klara tidsgränsen kl 04.00 ut ur CP2. Men att jag tänkte köra etapp II och bryta sen.
Åhh det var en härlig morgon. Fortfarande kyligt. Fina spår utan drivsnö. Det gick uppåt längs en del myrar. Sen vek spåret av uppåt Vedungsfjället men vi höll god fart. Vek sedan av österut och jag hade nu en makalös utsikt ut över skogslandet ner mot Särna. Här uppe strålade solen. Men nere runt Särna låg morgondimmorna fortfarande tunga.

Efter Blåsut etapp II Solen skiner!

Så första delen gick riktigt bra. Upp på fjället, förbi Blåsut och sen samma spår som igår ner mot Lövhögen. Över bron och förbi gårdstunet. Men sen till höger några kilometer och sen till höger igen. Här följde en lång lång utförslöpa ner mot Lövnäsvallen. Brett spår och välpreparerat och knappt en kurva.  Blev lite trixigare när vi närmade oss Lövnäsvallen. Så småningom svängde spåret av till vänster och vi fick nu köra många många km i stadig uppförslöpa. Solen hade också stigit en bra bit på himlen och riktigt grillade hundarna där de kämpade på. Och jag kämpade på och sparkade och sparkade för att hjälpa till så gott jag kunde. Det var drygt och svettigt och slitsamt, men så småningom började det gå lite utför mot Digerflon. Mötte ett par skotrar som stannat på kanten av spåret. En kille höll på mekade med skotern. Malvin travade förstås fram och nosade intresserat på skotern. Vi fortsatte. Och jag sparkade och sparkade. Solen steg allt högre och värmde allt mer.

Lunchrast nära Digerflon

Strax efter ett hittade jag en bra plats där jag ankrade upp spannet bredvid spåret. Hundarna fick varsin burk Hills A/D och sjönk sen ner i snön och föll till ro. Jag fixade med mat till mig själv. Och naturligtvis just nu blev det strul med insulinpumpen! Den hade stoppat och varnade för att det var blockerat någonstans i systemet. Jag har haft insulinpump i 14 år och detta hade aldrig hänt förut. Så händer det just nu! Fick efter många om och men fart på den, men nu kändes förstås det här som ett allvarligt problem. Skulle jag våga fortsätta med en strulande insulinpump?
Efter en lång rast på närmare ett par timmar fortsatte jag igen. Sparkade vidare med ben som kändes som värkande telefonstolpar. Så kom vi ner till korsningen med "Lofsdalen 60km" till vänster och "Lillhärdal 20km" till höger. Nu skulle vi ju inte till Lofsdalen. Men Storfjäten - som var nästa reträttplats att kunna bli hämtad - låg väl ungefär lika långt bort. Efter lite funderande över pros and cons med att fortsätta ytterligare en bit. Eller köra ner till Lillhärdal där jag kunde bli hämtad. Så bestämde jag mig för att det var bäst och säkrast att ta den kortare vägen ner till Lillhärdal. Bäst för hundarna eftersom vi annars skulle ha en lång uppförslöpa framför oss. Och mina ben hade inte mycket kvar att ge när det gällde sparka på släden. Säkrast eftersom insulinpumpen strulat och jag var osäker på om det kanske kunde hända igen.
Spåret ner till Lillhärdal var mycket brett och väldigt välpreparerat. Lite mystiska svängar hit och dit när vi närmade oss Lillhärdal. När jag tittade på GPS-kartan efteråt så hade vi mycket riktigt tagit en lång sväng förbi hela byn. Och var skulle vi komma fram till nån väg? Vi passerade en liten väg strax intill en täckt bro över en å. Men det gällde ju att Handler Hans kunde hitta dit också! Så vi körde vidare och vidare. Kom fram till en sjö där vi följde strandkanten. Och så var vi framme vid ett vindskydd och där ovanför backen gick en större väg. Vi hade turen att komma till ett mycket lämpligt ställe med god plats att lasta in hundar och utrustning. Det tog ett bra tag innan Hans dök upp. Och en lång resa till Särna med mycket renar längs vägen. Hundarna och jag somnade ovaggade efter att vi fått i oss lite mat nere i Särna.

Polar Distans 2016 - Pre Race

Pre Race

                                                                                Etapp I »

Ända sedan jag 2013 åkte upp med Molly till Jerpen för att para henne med Haagens Striker hade jag haft Polar Distans 2016 i sikte. Det blev fyra valpar som snart växte upp och pö om pö fick lära sig livet som draghundar och sedan slädhundar.

Väldigt nöjd Mamma Molly

Valpgänget tankar mjölk hos Mamma Molly

Allt gick väl inte på räls. Maggie hade väl en del hyfs för sig under inkörningen, men efter en tids specialträning så fungerade även hon riktigt bra. Sedan lyckades jag förfrysa lite tår under Vildmarksracet 2014 så den vintern blev det inte så mycket slädhundskörning.

Vänster stortå blev så småningom ½ cm kortare.

Men när höstträningen drog igång i september 2015 så såg allt så positivt ut. Jag var nybliven pensionär och hade plötsligt betydligt större möjligheter att träna hundarna. Jag hade 11 hundar i träning - även om Sluggo Slädhund nu var 12 år och knappast skulle fixa ett Polar Distans. Dessutom hade jag anmält mig till 300km och hoppades på att äntligen kunna fixa ett riktigt långdistanslopp.

Lisa och Malvin - mitt bästa ledarpar.

På nyåret hade jag över 1000km träning på hundarna och nu var det dags för Vildmarksracet. Jag skulle först åka till Nornäs för racet. Och sedan vidare direkt upp till Drevdagen där jag hade hyrt en stuga för en första slädhundsvecka. Dock var det så lite snö i Nornäs att jag bedömde spåren för osäkra för att starta med hela 11 hundar. Så jag skippade Vildmarksracet och åkte direkt upp till Drevdagen. Och där blev det mycket slädhundskörning hela veckan. Fast även här var det lite snö och guppiga spår och dåligt ankarfäste. Så jag körde bara mindre spann hela veckan. Jag lyckades också köra sönder skotermattan och buckla till bromsen en del. Denna vecka bodde vi hos Beat och Dominique. Under februari var jag sen upp till Drevdagen i två omgångar. Då var föret betydligt bättre och träningen flöt på. Då bodde jag i en stuga vid Roines hus. Ett riktigt mushergetto visade det sig. Närmast bodde Catherine och runt omkring låg ytterligare några stugor med mushers. Jag gissar att jag var ende svensk där! Alla andra var från Frankrike, Tyskland eller andra länder. Så det var riktigt internationellt.

På tur över Vithågna

Spannet på snakkningsbreak vid Holmsjön

Hela vintern hade jag riktigt bra träning. Före starten av Polar Distans så hade hundarna cirka 2200km träning varav 600km på snö. Många frusna timmar på ATVn! Och många härliga slädhundsmil uppe i Drevdagen!
Så när dagen PD närmade sig kände jag mig riktigt laddad. I och för sig hade jag sista veckorna haft mycket fundering på om jag skulle följa förnuftet och trots allt starta PD 160. Eller följa hjärtat och satsa på det mer chansartade PD300. Men vadå?! PD160 hade jag kört två gånger tidigare. Ett riktigt långdistanslopp var ju nåt jag länge drömt om. Så jag lät hjärtat bestämma i slutändan. Så på måndag for jag iväg med 9 hundar.

Yenna

I starten hade jag Yenna och Malvin i led.
Yenna är 9 år, dotter till Cookie. Hon är en mycket plikttrogen hund och har sedan dag 1 alltid jobbat framåt. Helt besatt av att göra ett bra jobb som ledarhund. Kommandosäker. Bryr sig inte om vad som hänt runt omkring. Kan dock under ett lopp bli väl focuserad och har svårt vila på checkpoint och kan äta dåligt.

Lisa

Lisa är nu 9 år. Hon blir bara bättre och bättre för varje år som går. Absolut säker som ledarhund men kanske inte lika besatt som Yenna.  Mycket välpälsad och gillade inte alls värmen. En hund som ständigt lyssnar på sin husse. Dyrkar mig och gör vad som helst för mig. Notabelt är att Lisa är mor till tre av hundarna i spannet och mormor till ytterligare tre.

Malvin

Malvin är nu 6 år. Stor, stark. Alltid lika glad och lycklig. Genomsnäll. Glömmer dock ibland bort att han är ledarhund och vad nu kommandona betyder? Dyker det upp något intressant bredvid spåret så kan det vara mer intressant än att dra. Äter (som regel) som en varg 

Mellis

"Lillfjanten" Mellis har i år vuxit till sig mentalt och verkligen mognat som slädhund. Kan vara lite bjäbbig ibland men ganska snart efter start är det bara arbete som räknas. Åt och sov som ett pro. 

Molly

Molly - eller "Mamma Molly" - Passar väldigt bra längs bak tillsammans med sin pojke Mikki. Molly är stor och stark. Är inte supersnabb och behöver ofta gå i galopp när farten ökar lite. Äter och sover superbra.

Sniper (stående)

Sniper är en absolut problemfri hund. Kan bli lite bekymrad ibland och kan ha en liten tendens att trassla in sig. Men under PD inget strul alls. Genomsnäll och vill alltid göra sitt bästa. Fantastisk steg och travar i alla lägen. Aptit och sömn kan inte vara bättre. 

Maggie

Maggie var ju med som reservhund. Men väl i spannet så gjorde hon en 100-procentig insats. Hon som annars trasslar sig för jämnan var helt felfri. Drog och jobbade hela tiden. Har fått lite av Mollys barska temperament. Vid checkpointen kunde hon inte koppla av utan måste hålla koll på andra hundar hela tiden. Åt värst av hundar!

Mikki

"Lillpojken" Mikki kan vara rätt osäker på sig. Vi fick ta det varligt på veterinärkontrollerna. Han fick gå tillsammans med Mamma Molly och då känner han sig trygg. Stor och stark hund så det märks när han hugger i. Alltid snabb på att lägga sig och vila så han sov gott i halmen. Superaptit.

Maggie fick följa med som reserv. Stora starka Mikki kan vara rätt osäker mot främmande människor. Så jag hade mina dubier om att han skulle acceptera veterinärkontrollen. Med på resan var också Handler Hans. Min bror ställde än en gång upp som handler. Han hade tydligen redan glömt bort Amundsen för tre år sedan! Något som han ska ha riktigt stor eloge för!

Polar Distans 2016 - Etapp I

            Etapp I                    

« Prerace                                                  Etapp  II  »

Veterinärkontrollen gick bara bra. Stora starka Mikki fixade veterinärkontrollen och kunde följa med. Men Abby hade ätit lite dåligt efter sin magsjuka veckan före. Så till slut fick hon vara kvar i Särna med Handler Hans. Och Maggie kom med i spannet i stället. Trots att hon under första tiden som draghund hade hittat på en hel massa hyss. Till exempel kastade hon sig ner i diket ibland när hon gick i spannet. Och låg där och rullade sig och bara drogs med. Men nu fick hon chansen.

Sniper har ätit och skitit perfekt!

Släden packad och klar för start

   

Här har vi just startat. På väg nerför backen ut på sjön.

Kontrollen av utrustningen gick också bra. Freddie prickade av listan och allt fanns med. Till min smala lycka så fick också allt plats i släden. Mycket tack vare att vi i år kunde lägga depotsäckar med hundmat uppe på checkpoint. En annan bra nyhet för året var också att det var inga bestämda starttider. Utan man kom överens med Jimmy när man var klar för start och fick då hjälp fram till startlinjen. Så 10.19 drog vi iväg. 90 grader höger, nerför backen och ut på isen. Men nu var det ett litet aber. Yenna gick i led tillsammans med Malvin. Och hon hade börjat löpa för bara ett par dar sen. Malvin var verkligen intresserad. Redan innan vi kommit över sjön så uppvaktade han henne så rejält att det blev en del lintrassel. Sedan hade vi lite mer strul i början av etappen, men efter några mil så tröttnade han på frieriet.

På första snakket. Yenna och Malvin i led

Lisa och Mellis

Maggie och Sniper

Mikki och Molly

Spåret var på sitt sätt ganska nytt. Det följde i och för sig kända skoterleder, men nu gick allt åt motsatt håll. Dessutom fanns det några korsningar uppe på fjället där man skulle ta olika vägar beroende på vilken etapp man körde. Men det ska sägas att banan var väldigt väl skyltad med dubbla svängskyltar före och dubbla bekräftelseskyltar efter varje korsning. Först körde vi nere i skogslandet. Kom sen lite högre upp och här började myrarna. Myr efter myr efter myr.Dom tog aldrig slut! Stannade på en myr och snakkade hundarna. Blev då omkörd av Rigmor. Lite kuriosa: Hon hade glömt selarna hemma, så hon fick låna några av mig och en del andra mushers så hon kunde starta loppet. Vi fortsatte över fler myrar. På morgonen hade det varit rätt klart väder och lite kyligt. Men sen hade temperaturen stigit. Nu mitt på dan var det just under nollan. Hundarna gillade inte alls värmen och jag kunde riktigt se hur de kroknade.

Strax efter Blåsut

Så kom vi äntligen fram till korset där spåret vände till höger och klättrade sedan stadigt uppåt. Och uppåt och uppåt. Vi kom upp på kalfjället och kunde långt där borta se Blåsut - stugan vi skulle passera. Och det gick rätt smidigt att komma upp till stugan. Där svängde vi av och hade en bra utförslöpa ner mot Lövhögen. Den "ganska smala bron" enligt banbeskrivningen var samma gamla  breda bro som tidigare. Snart var vi på spåret västerut. Passerade tallen där vi stannat för några år sen. Fortsatte ytterligare en bra bit tills vi hittade en lämplig plats att stanna på. Här blev det en längre break där hundarna fick dubbla snakkportioner och jag lite fika.

Snakkpaus efter Lövhögen

Så fortsatte vi och nu blev det en dryg etapp över till Morvallen. Först stadigt uppför på lösa spår. Det blåste bara en svag vind och ingen nederbörd. Men på bara några minuter så blåste spåren igen. Och jag sparkade och sparkade. Riktigt drygt upp till nästa kors. Sedan en lång bit i svagt utför fast på skrå. Alltså den som uppfann skråkörning med släde måste ha varit en riktig sadist! Tack och lov planade det ut efter ett tag. Men strax därpå blev det en oändligt lång slakmota upp till nästa kors. Det tog sån tid att komma dit så jag trodde länge att jag lyckats missa korset. Men till slut kom vi dit och svängde söderut. Först en lång lång nerförsluta, förbi lite fjällbjörkar och sen en lång, lång, lång uppförsluta upp till spårets högsta punkt. Här nånstans hade jag en otrolig utsikt bårt mot ipfjället i solnedgången!

Utsikt mot Nipfjället

Spannet på väg upp mot spårets högsta punkt 940 möh

Och jag sparkade och sparkade! Men vi kom dit till slut. Vi körde i full fräs ner mot Morvallen, passerade raststugan (där jag tältat med Sniper en sommardag för ett par år sen) och vidare ner genom ett skogsparti. Det hade börjar skymma och det var dags för en matrast. Jag hittade en bra plats att parkera spannet och där tog vi en längre rast. Ett par spann körde förbi med pannlamporna på och snart var det dags för oss att dra vidare.

Rast strax efter Morvallen

Nu fick vi dagens bästa bit av banan. Spåret var brett och nypistat, gick svagt - eller ibland ganska brant - nerför. När mörkret kom sjönk temperaturen och hundarna piggnade till betydligt. De här tvåochenhalv milen ner till Öjvasseln var nog de snabbaste på hela Polar Distans. Hundarna gick som tåget, pannlampan lyste upp den mörka skogen, skyltar dök upp med jämna mellanrum. Men det blev ändock rätt drygt. Så såg jag ett blått ljus en bit fram i skogen. Var vi redan framme?! Men nej - det var ett  malamutspann som parkerat på en glänta bredvid spåret och hade en blå lampa som lyste upp hans plats. Så tog spåret av från vägen och vi fick en spännande resa på krokiga smala spår mellan träden genom skogen. Men till slut var vi då ändock framme på checkpoint. Klockan var över nio. Det hade varit en lång dag men nu skulle vi få mat och vila.

Nya medlemmar i flocken

I söndags kväll kom vi hem med två nya medlemmar i flocken. Det var två valpar från Haagen Bjørgum uppe i Stjørdal (nära Trondheim) Egentligen hade jag väl inte tänkt ha några fler hundar. Åren går och rätt vad det är så orkar man kanske inte hålla på med hundarna längre. Men nu var väl detta lite speciellt.
Mamman till valparna är Kaizer. En förtjusande mysig tik som jag känt sen hon var valp. En tik som har våran Sarek som pappa. Sarek som var en av Cookies valpar. Pappa till valparna heter Striker. Han är också pappa till Mollys kull. Striker har Vargevass Enok som pappa och NorthWapitis Magpie som mamma. Så här möts linjerna från Fenrisulven och linjerna från North Wapiti. En kombination jag själv försökte få till men som aldrig lyckades. Ingen nackel att det också är ett stort inslag av vargevasshundar i stamtavlan!

Aud Kristin med Kaizer som valp.

Kaizer och Aud Kristin vid Femundlöpet junior.

Striker under Polar Distans 300.

 Det går förstås att skriva rätt mycket mer om dessa hundar än bara stamtavlan. Kaizer och Striker är två av ledarhundarna i spannet som Aud Kristin kört både Femundlöpet junior samt Finnmarkslöpet junior med. Och i vinter startar hon i Femundlöpet 400 med bl.a. dessa hundar. Enok har varit en viktig hund i vargevass kennel under många år. Både i spannet och i aveln. Alla dessa tre hundar har för övrigt ett jättemysigt temperament. MagPie är som sagt en hund från North Wapitis kennel.  En kennel som under flera år startat i Iditarod och fullföljt flera lopp. Så bakom MagPie vimlar det av hundar som gått ett eller flera Iditarod.  Kaizer hade haft en kull med Striker tidigare. Den kullen blev  riktigt riktigt bra. Ett par av valparna är kvar hos Haagen. En tikvalp som heter Isabel och en hane som heter Zorro. Båda dessa hundar har trots sin ringa ålder gått en hel del i led i Aud Kristins spann.
Så till de båda valparna. Jag var där i slutet av augusti för att välja valp. Det var inte lätt eftersom det fanns 11 valpar i ungefär samma ålder på Haagens kennel. Förutom Kaizers kull så hade nämligen hennes dotter Isabel också fått en kull med 6 valpar bara några dar senare. Pappan till Isabells valpar var Tristan. En hund från Kipp d'Amundsens kennel. Havalpen hade jag nästan redan bestämt mig för. Haagen hade nämligen rätt tidigt skickat en bild på en av valparna. Och när jag såg den så var det precis som att se Sarek när han var valp. Lika självbelåten och trygg som Sarek var som valp.

Sumo som liten valp.

Isabells och Kaizers valpar växte upp tillsammans

Sumo med den ljusbruna hanvalpen

Sumo på promenad 8 veckor

Men det blev inte så lätt trots allt. En annan av Kaizers hanvalpar var också jättefin. En ljusbrun valp som var lite mindre än Sumo. Isabell hade också en mindre helsvart valp som var riktigt fin. Men egentligen var väl valet ganska klart. När jag såg Sumo så visste jag också direkt att han skulle heta Sumo. Jag såg på honom och visst var det en Sarekkopia. Samtidigt så tänkte jag direkt på vår första siberian som också hette Sumo.

Och valet av tikvalp gjorde jag direkt jag såg Henne. En nätt liten tik med få tecken. I hela den här mixade valpflocken på 11 valpar föll ögonen direkt på henne. En valp med extra utstrålning. Gunilla hade bestämt att tikvalpen skulle heta Siri och det namnet passade henne direkt.

Siri 8 veckor

Så var det då dags att äntligen hämta valparna. Det är 70 mil till Stjørdal men tack och lov följde Gunilla med och körde en del sträckor. Hästar och hundar hemma hade fått bra passning och lördag morgon stack vi iväg. Det blev en blixtvisit. Vi kom dit lördag kväll. Några timmar hundsnack. Tidigt upp på söndan, frukost och valppromenad. Den 74 mil långa hemresan gick bara bra. Valparna skrek första timman. Sedan mest tyst och lugnt med enstaka ylutbrott. När vi kom hem blev gamle Casper både glad och mindre glad. Jätteglad att husse var hemma igen (Han hade deppat hela helgen) Men mindre glad när de här två 3-månadersvalparna störtade in. Dom var inte blyga. Störtade in och tog över hela huset. Inte det minsta blyga utan hoppade upp i vilket knä som helst. Dom fick sova inne de två första nätterna. Men trots allt så har dom bott i hundgård från föseln så nu har dom flyttat ut till sin hundgård. Men dom får vara inne en hel del så att vi kan socialisera rejält med dom. Framöver får dom allt eftersom bekanta sig närmare med dom vuxna hundarna. Hitintills har dom varit mycket nyfikna på nykomlingarna. Nosat på dom genom staketet med viftande svansar. Oj - det ska bli så spännande att följa dom här två småbarnen framöver!

Siri

Sumo

I hundsängen

Småbarnen