Polar Distans 2016 - Etapp I

            Etapp I                    

« Prerace                                                  Etapp  II  »

Veterinärkontrollen gick bara bra. Stora starka Mikki fixade veterinärkontrollen och kunde följa med. Men Abby hade ätit lite dåligt efter sin magsjuka veckan före. Så till slut fick hon vara kvar i Särna med Handler Hans. Och Maggie kom med i spannet i stället. Trots att hon under första tiden som draghund hade hittat på en hel massa hyss. Till exempel kastade hon sig ner i diket ibland när hon gick i spannet. Och låg där och rullade sig och bara drogs med. Men nu fick hon chansen.

Sniper har ätit och skitit perfekt!

Släden packad och klar för start

   

Här har vi just startat. På väg nerför backen ut på sjön.

Kontrollen av utrustningen gick också bra. Freddie prickade av listan och allt fanns med. Till min smala lycka så fick också allt plats i släden. Mycket tack vare att vi i år kunde lägga depotsäckar med hundmat uppe på checkpoint. En annan bra nyhet för året var också att det var inga bestämda starttider. Utan man kom överens med Jimmy när man var klar för start och fick då hjälp fram till startlinjen. Så 10.19 drog vi iväg. 90 grader höger, nerför backen och ut på isen. Men nu var det ett litet aber. Yenna gick i led tillsammans med Malvin. Och hon hade börjat löpa för bara ett par dar sen. Malvin var verkligen intresserad. Redan innan vi kommit över sjön så uppvaktade han henne så rejält att det blev en del lintrassel. Sedan hade vi lite mer strul i början av etappen, men efter några mil så tröttnade han på frieriet.

På första snakket. Yenna och Malvin i led

Lisa och Mellis

Maggie och Sniper

Mikki och Molly

Spåret var på sitt sätt ganska nytt. Det följde i och för sig kända skoterleder, men nu gick allt åt motsatt håll. Dessutom fanns det några korsningar uppe på fjället där man skulle ta olika vägar beroende på vilken etapp man körde. Men det ska sägas att banan var väldigt väl skyltad med dubbla svängskyltar före och dubbla bekräftelseskyltar efter varje korsning. Först körde vi nere i skogslandet. Kom sen lite högre upp och här började myrarna. Myr efter myr efter myr.Dom tog aldrig slut! Stannade på en myr och snakkade hundarna. Blev då omkörd av Rigmor. Lite kuriosa: Hon hade glömt selarna hemma, så hon fick låna några av mig och en del andra mushers så hon kunde starta loppet. Vi fortsatte över fler myrar. På morgonen hade det varit rätt klart väder och lite kyligt. Men sen hade temperaturen stigit. Nu mitt på dan var det just under nollan. Hundarna gillade inte alls värmen och jag kunde riktigt se hur de kroknade.

Strax efter Blåsut

Så kom vi äntligen fram till korset där spåret vände till höger och klättrade sedan stadigt uppåt. Och uppåt och uppåt. Vi kom upp på kalfjället och kunde långt där borta se Blåsut - stugan vi skulle passera. Och det gick rätt smidigt att komma upp till stugan. Där svängde vi av och hade en bra utförslöpa ner mot Lövhögen. Den "ganska smala bron" enligt banbeskrivningen var samma gamla  breda bro som tidigare. Snart var vi på spåret västerut. Passerade tallen där vi stannat för några år sen. Fortsatte ytterligare en bra bit tills vi hittade en lämplig plats att stanna på. Här blev det en längre break där hundarna fick dubbla snakkportioner och jag lite fika.

Snakkpaus efter Lövhögen

Så fortsatte vi och nu blev det en dryg etapp över till Morvallen. Först stadigt uppför på lösa spår. Det blåste bara en svag vind och ingen nederbörd. Men på bara några minuter så blåste spåren igen. Och jag sparkade och sparkade. Riktigt drygt upp till nästa kors. Sedan en lång bit i svagt utför fast på skrå. Alltså den som uppfann skråkörning med släde måste ha varit en riktig sadist! Tack och lov planade det ut efter ett tag. Men strax därpå blev det en oändligt lång slakmota upp till nästa kors. Det tog sån tid att komma dit så jag trodde länge att jag lyckats missa korset. Men till slut kom vi dit och svängde söderut. Först en lång lång nerförsluta, förbi lite fjällbjörkar och sen en lång, lång, lång uppförsluta upp till spårets högsta punkt. Här nånstans hade jag en otrolig utsikt bårt mot ipfjället i solnedgången!

Utsikt mot Nipfjället

Spannet på väg upp mot spårets högsta punkt 940 möh

Och jag sparkade och sparkade! Men vi kom dit till slut. Vi körde i full fräs ner mot Morvallen, passerade raststugan (där jag tältat med Sniper en sommardag för ett par år sen) och vidare ner genom ett skogsparti. Det hade börjar skymma och det var dags för en matrast. Jag hittade en bra plats att parkera spannet och där tog vi en längre rast. Ett par spann körde förbi med pannlamporna på och snart var det dags för oss att dra vidare.

Rast strax efter Morvallen

Nu fick vi dagens bästa bit av banan. Spåret var brett och nypistat, gick svagt - eller ibland ganska brant - nerför. När mörkret kom sjönk temperaturen och hundarna piggnade till betydligt. De här tvåochenhalv milen ner till Öjvasseln var nog de snabbaste på hela Polar Distans. Hundarna gick som tåget, pannlampan lyste upp den mörka skogen, skyltar dök upp med jämna mellanrum. Men det blev ändock rätt drygt. Så såg jag ett blått ljus en bit fram i skogen. Var vi redan framme?! Men nej - det var ett  malamutspann som parkerat på en glänta bredvid spåret och hade en blå lampa som lyste upp hans plats. Så tog spåret av från vägen och vi fick en spännande resa på krokiga smala spår mellan träden genom skogen. Men till slut var vi då ändock framme på checkpoint. Klockan var över nio. Det hade varit en lång dag men nu skulle vi få mat och vila.

Nya medlemmar i flocken

I söndags kväll kom vi hem med två nya medlemmar i flocken. Det var två valpar från Haagen Bjørgum uppe i Stjørdal (nära Trondheim) Egentligen hade jag väl inte tänkt ha några fler hundar. Åren går och rätt vad det är så orkar man kanske inte hålla på med hundarna längre. Men nu var väl detta lite speciellt.
Mamman till valparna är Kaizer. En förtjusande mysig tik som jag känt sen hon var valp. En tik som har våran Sarek som pappa. Sarek som var en av Cookies valpar. Pappa till valparna heter Striker. Han är också pappa till Mollys kull. Striker har Vargevass Enok som pappa och NorthWapitis Magpie som mamma. Så här möts linjerna från Fenrisulven och linjerna från North Wapiti. En kombination jag själv försökte få till men som aldrig lyckades. Ingen nackel att det också är ett stort inslag av vargevasshundar i stamtavlan!

Aud Kristin med Kaizer som valp.

Kaizer och Aud Kristin vid Femundlöpet junior.

Striker under Polar Distans 300.

 Det går förstås att skriva rätt mycket mer om dessa hundar än bara stamtavlan. Kaizer och Striker är två av ledarhundarna i spannet som Aud Kristin kört både Femundlöpet junior samt Finnmarkslöpet junior med. Och i vinter startar hon i Femundlöpet 400 med bl.a. dessa hundar. Enok har varit en viktig hund i vargevass kennel under många år. Både i spannet och i aveln. Alla dessa tre hundar har för övrigt ett jättemysigt temperament. MagPie är som sagt en hund från North Wapitis kennel.  En kennel som under flera år startat i Iditarod och fullföljt flera lopp. Så bakom MagPie vimlar det av hundar som gått ett eller flera Iditarod.  Kaizer hade haft en kull med Striker tidigare. Den kullen blev  riktigt riktigt bra. Ett par av valparna är kvar hos Haagen. En tikvalp som heter Isabel och en hane som heter Zorro. Båda dessa hundar har trots sin ringa ålder gått en hel del i led i Aud Kristins spann.
Så till de båda valparna. Jag var där i slutet av augusti för att välja valp. Det var inte lätt eftersom det fanns 11 valpar i ungefär samma ålder på Haagens kennel. Förutom Kaizers kull så hade nämligen hennes dotter Isabel också fått en kull med 6 valpar bara några dar senare. Pappan till Isabells valpar var Tristan. En hund från Kipp d'Amundsens kennel. Havalpen hade jag nästan redan bestämt mig för. Haagen hade nämligen rätt tidigt skickat en bild på en av valparna. Och när jag såg den så var det precis som att se Sarek när han var valp. Lika självbelåten och trygg som Sarek var som valp.

Sumo som liten valp.

Isabells och Kaizers valpar växte upp tillsammans

Sumo med den ljusbruna hanvalpen

Sumo på promenad 8 veckor

Men det blev inte så lätt trots allt. En annan av Kaizers hanvalpar var också jättefin. En ljusbrun valp som var lite mindre än Sumo. Isabell hade också en mindre helsvart valp som var riktigt fin. Men egentligen var väl valet ganska klart. När jag såg Sumo så visste jag också direkt att han skulle heta Sumo. Jag såg på honom och visst var det en Sarekkopia. Samtidigt så tänkte jag direkt på vår första siberian som också hette Sumo.

Och valet av tikvalp gjorde jag direkt jag såg Henne. En nätt liten tik med få tecken. I hela den här mixade valpflocken på 11 valpar föll ögonen direkt på henne. En valp med extra utstrålning. Gunilla hade bestämt att tikvalpen skulle heta Siri och det namnet passade henne direkt.

Siri 8 veckor

Så var det då dags att äntligen hämta valparna. Det är 70 mil till Stjørdal men tack och lov följde Gunilla med och körde en del sträckor. Hästar och hundar hemma hade fått bra passning och lördag morgon stack vi iväg. Det blev en blixtvisit. Vi kom dit lördag kväll. Några timmar hundsnack. Tidigt upp på söndan, frukost och valppromenad. Den 74 mil långa hemresan gick bara bra. Valparna skrek första timman. Sedan mest tyst och lugnt med enstaka ylutbrott. När vi kom hem blev gamle Casper både glad och mindre glad. Jätteglad att husse var hemma igen (Han hade deppat hela helgen) Men mindre glad när de här två 3-månadersvalparna störtade in. Dom var inte blyga. Störtade in och tog över hela huset. Inte det minsta blyga utan hoppade upp i vilket knä som helst. Dom fick sova inne de två första nätterna. Men trots allt så har dom bott i hundgård från föseln så nu har dom flyttat ut till sin hundgård. Men dom får vara inne en hel del så att vi kan socialisera rejält med dom. Framöver får dom allt eftersom bekanta sig närmare med dom vuxna hundarna. Hitintills har dom varit mycket nyfikna på nykomlingarna. Nosat på dom genom staketet med viftande svansar. Oj - det ska bli så spännande att följa dom här två småbarnen framöver!

Siri

Sumo

I hundsängen

Småbarnen

Roadtrip till Stjørdal

Våren har gått och sommaren har gått. Tur med Sniper till Fulufjäll i början av sommaren. Inoff hundutställning här i Kristinehamn i somras. (Gick jättebra med Sniper som blev grupptvåa) Och nu i helgen tog jag en tur upp till Haagen för att hälsa på och försöka välja ut ett par av hans valpar. Nu hade jag inte tänkt ha några fler valpar. Men så fick Kaizer (son till Sarek) en kull med Striker som pappa. Nästan som den kombination av North Wapiti och "svenska" linjer som jag hade tänkt. Men som aldrig lyckades.
Jag åkte tidigt fredag morgon den 28 augusti. Välladdad matsäck och vägen noga planerad. Lugn resa med första etapp på Femundtunet. Lunchpaus och en rundtitt på stället där jag varit så många vintrar på norsk vintersamling. Många roliga minnen.

Gårdstunet på Femundtunet

I den här stugan bodde jag många gånger

Nästa stop var Røros där jag gick uppför Kirkegatan upp till den välbekanta kyrkan och genom den beryktade högersvängen ner till det gamla gruvområdet. Självklart blev det också ett besök hos "gammeltrollet" på Trolls butik i Røros.

Kirkegatan med kyrkan i fonden

Røros är förvisso en stad i fjällen

Här låg apoteket en gång i tiden

Gamla gruvbyggnader. Taget från bron där Femundlöpet passerat ut ur stan

Fikastopp på Tydalsfjellet

Sedan fortsatte jag via Tydalsfjellet upp till Stjørdal. Lång resa på 69 mil... Och där följde ett par späckade dagar. Hundsnakk och hundtitt och hundkel och valpmys och hundträning. Haagens dussintals hundar är verkligen ett härligt gäng. Så harmoniska och mysiga och gosesugna. Och på den tur vi tog med Trollvagnen så var det lätt att se att dom är ett riktigt duktigt gäng av draghundar också.

Haagen vattnar hundarna under träningstur med Trollvagnen

 Förutom Kaizers fem valpar så hade även Kaizers dotter Isabel en kull med 6 valpar. Pappan till hennes valpar är Tristan - en hund från Katerinas kennel. Han är lite linjeavlad på Katerinas favorithund Buck. Och det kunde man nästan se på utseendet. Jag kunde titta på alla föräldrarna hos Haagen och dessutom besökte vi ett par nära släktingar som fanns i Stjørdal.

Kaizer

Striker närmast och Tristan (far till Isabells valpar)

 
Det blev ett väldigt svårt val. Kaizers valpar hade förvisso ett litet försprång eftersom de var 5 dar äldre. Isabels valpar sov mer och lekte inte så mycket med varandra. Kaizers valpar var mer aktiva och busade med varandra och åt valpmat med frisk aptit.  Nästan direkt fastnade jag för en svart tikvalp. Hon var ganska liten men hade en massa energi och var väldigt framåt. Hon var först med att klättra över den höga tröskeln i grinden. Hon var tätt följd av en stor lufs till hanvalp. Jag hade sett ett kort på honom som Haagen skickat och tyckte han såg så mysig ut. Han påminde rätt mycket om Sarek som valp. Och när jag nu såg honom i verkligheten tänkte jag direkt på Sumo - en av våra två första siberans. Också en stor och trygg gosse. Men jag tittade på fler av hanvalparna. En grå-brun hane i Kaizers kull som såg väldigt fin ut. Även en svart liten hanvalp som Isabel hade tyckte jag mycket om. Men till slut så bestämde jag mig för Sarek-Sumo-kopian. Och han ska jag också kalla Sumo. Och så den lilla svarta tiken som får heta Siri.

Middagsdags!

Siri

Siri och Aud Kristins valp Ikko

Sumo myser i valplådan med sina kullsyskon

Siri i valplådan. Ser nästan lite elak ut?!

Valpmys

Siri med en annan hanvalp som var väldigt fin. OBS hans svarta svansspets!

Siri tar sats för att klättra över den höga tröskeln till grinden

I nästa ögonblick var hon över Och fram till mamma Kaizer som låg och gnagde på ett ben

Siri käkar

Siri och Sumo i matskålen

Siri och Sumo med nöjd valpväljare.

En av Isabells hanvalpar som var väldigt fin

Isabell

Sumo och Siri attackerar skosnörena

Ja det blev en hel massa hund under helgen. Men det var minst lika trevligt att träffa familjen Bjørgum. Aud Kristin blir bara större och större och startar u som senior till vintern. Just nu ska honoch hennes skolkompisar börja bygga "rusebilen" som de ska ha till examen till våren. Leif Martin läser juridik och jobbar (mest) varenda helg på Rema i Stjørdal för att finansiera studierna. Dit till Rema var vi förresten också för att handla norsk getost som ett litet tack till Gunilla som var hemma och var hundvakt.
Hemresan var nästan lika lång. Väldigt skönt komma hem och träffa Gunilla och Casper som längtat efter sin husse hela tiden. Om en dryg månad hämtar vi Siri och Sumo!